Irakiska motståndet söker enighet mot ockupationen

Det irakiska väpnade motståndet har under de fyra och ett halvt åren av ockupation bestått av hundratals grupper av varierande storlek och med olika religiös och politisk inriktning. Vissa har endast funnits lokalt och under en kortare tid. Andra har etablerats som en del av den folkligt förankrade och välorganiserade befrielserörelsen.

Under de senaste månaderna har det rapporterats om flera parallella processer för att sammansluta den breda floran av organisationer i olika fronter. Uppgifterna kommer direkt från motståndsrörelserna själva i form av uttalanden samt intervjuer i arabiska och västerländska medier.

Denna process har resulterat i att det irakiska väpnade motståndet kan delas in i fyra huvudblock, varav tre är nybildade frontorganisationer (en baathistisk samt två islamistiska).

1. Överkommandot för Jihad och befrielse
Grundades i september av 22 organisationer (Förenade kommandot för Mujahedin Irak, Jihadbrigaderna i tvåflodslandet, Patriotiska folkfronten för Iraks befrielse mfl). De flesta är sekulära baathister, som har sina rötter i det tidigare statsbärande Baathpartiet. Bland dessa finns många militärer, ingenjörer och andra välutbildade.

Överbefälhavare är Izzat Ibrahim al-Douri, Iraks tidigare vicepresident, som är den högste ledaren från den tidigare regimen som är på fri fot. USA har utfäst en belöning på tio miljoner dollar för uppgifter som leder till att han grips.

2. Politiska rådet för irakiska motståndet
Bildades i oktober och består av sex islamistiska organisationer. Fyra av dessa, däribland Islamiska armén och Ansar al-Sunna som ibland omnämns i västerländsk press, gick i somras samman i Fronten för reform och jihad.

Nu har dessa fyra enats med två ytterligare organisationer, Hamas i Irak och Islamiska fronten för irakiskt motstånd. De båda sistnämnda har precis som palestinska Hamas rötter i Muslimska brödraskapet.

3. Fronten för jihad och förändring
Också detta är en islamistisk sammanslutning som formerades i september av sammanlagt åtta grupper, bland dem 1920 års revolutionsbrigader och Rashideen-armén. Denna front beskrivs som inspirerad av Muslimska lärdes förbund (AMSI), sunniternas högsta religiösa auktoritet i Irak, som ända från början försvarat rätten att bekämpa ockupationen.

Trots olika uppfattningar i en rad frågor, som synen på Baathpartiets 35-åriga maktinnehav eller Islams samhälleliga roll, kan dessa tre motståndsfronter beskrivas som i stort samstämmiga om huvudragen i befrielsekampen:

Motståndet ska erkännas som den legitima representanten för Iraks folk; de utländska trupperna måste villkorlöst lämna Irak; alla lagar, dekret och andra beslut som fattats under ockupationen ska förklaras ogiltiga; alla fångar ska släppas; USA ska ersätta det irakiska folket för lidandet och den materiella förstörelsen.

På basplanet finns ett direkt samarbete mellan de organisationer som verkar i samma stad eller område. Något som förenar är också att ingen av dessa får hjälp från någon stat eller utländsk mäktig organisation, det är irakier som i huvudsak kämpar med de medel som finns att tilllgå i Irak.

Den fjärde motståndsgruppen skiljer sig dock från de andra.

4. al-Qaida/Iraks islamiska stat
Irakiska al-Qaida, som ofta benäms Iraks islamiska stat, speglas ofta av medierna i väst som den enda motståndsgruppen. De anklagas för så gott som varenda sprängattentat mot civila.

Talet om Usama bin Ladins  al-Qaida får naturligtvis alla som fördömt 11 september som terrorism, som en aktion som endast gynnat de mest reaktionära, demokratifientliga krafterna världen över, att resa ragg.

Också i Irak finns en stark skepsis, även om uppfattningarna varierar om hur man ska handskas med de irakier som påstår sig tillhöra nätverket al-Qaida. Gruppen har stått utanför enandeprocessen och hamnat i direkt konfrontation med flera av de motståndsgrupper som nämns ovan. Till exempel utbröt fredag förra veckan hårda strider i staden Samarra mellan al-Qaida och Islamiska armén. Sexton personer dödades, enligt nyhetsbyrån Reuters.

Lockar till sig unga
Både Bushadministrationen och medier i väst har vid flera tillfällen rapporterat att missnöjet med al-Qaida på vissa håll varit så stort att motståndsgrupper eller lokala klanledare börjat samarbeta med de amerikanska trupperna.

En som bekräftar påståendet att al-Qaida i Irak vuxit kraftigt är generalsekretaren för Iraks patriotiska allians, Abdul Jabbar al-Kubaysi. Patriotiska alliansen deltar inte i den väpnade kampen. Istället försöker de bygga en civil, politisk front som ska kunna föra motståndets talan. I en intervju gjord i juli i år säger al-Kubaysi att al-Qaida knappt existerade under ockupationens första år. Men detta har ändrats, bland annat tack vare att de får stöd utifrån.

”De använder pengarna i kampen. De flesta ungdomar går med dem, inte för deras ideologi, utan för att de erbjuder en möjlighet att göra motstånd”, säger al-Kubaysi.

Han vill inte försvara de metoder irakiska al-Qaida använder, men påpekar samtidigt att 95 procent av medierapporterna är felaktiga och en del av propaganda-kriget. al-Kubaysi menar att det finns gott om bevis för att sprängdåd mot civila, som skylls på al-Qaida, utförts av amerikanska, iranska eller irakiska krafter.

Muslimska lärdes förbund har en liknande hållning. Nyligen uppmanade förbundet irakierna att inte samarbeta med USA i kampen mot al-Qaida, eftersom det splittrar irakierna och gynnar ockupanterna. ”Vi accepterar inte al-Qaidas handlingar…Vi tillbakavisar deras idéer, men al-Qaida är en del av oss och vi är en del av dem. 90 procent av al-Qaidas medlemmar är nu irakier…Vi kan tala med dem. Vi kan förändra dem…”

”Mardröm utan slut”
Att motståndskampen, trots nämnda motsättningar, uppnått något stort är odiskutabelt. Motståndet har förvandlat ockupationen till ett misslyckande. Motståndet har satt stopp för supermaktens planer att få kontroll över Irak och stöpa om hela Mellanöstern enligt sina egna intressen.

Till och med USA:s militärledning inser att det är kört. Den pensionerade generalen Ricardo Sanchez, tidigare chef för styrkorna i Irak, konstaterade nyligen att ockupationen är ”en mardröm utan slut”. I somras sa han rakt ut att ”Förenta staterna kan glömma tanken på att vinna kriget”.

Att motståndsrörelserna nu enar sig bidrar till att skärpa krisen för ockupationsmakten.

PATRIK PAULOV
Proletären nr 44, 2007



Måltavlan är ockupationsmakten
I svenska medier framstår det som om motståndsrörelsens aktioner främst drabbar civila. Medier i USA ger, baserade på amerikanska militära källor, en annan bild.
I augusti förra året presenterade New York Times statistik över vägbomber i Irak under juli månad. Sifforna kom direkt från den militära ledningen för ockupationsstyrkorna i Bagdad.

Av 1666 bomber riktades 70 procent mot de USA-ledda ockupationsstyrkorna och 20 procent mot irakiska säkerhetsstyrkor. De återstående tio procenten drabbade civila irakier.

Vad det gäller bomber mot civila ska man komma ihåg de två britter från specialstyrkorna som greps på bar gärning av irakisk polis i Basra i september 2005. Britterna var vid gripandet klädda i arabiska kläder och hade vapen, sprängämnen och fjärrdetonatorer i bilen.