Möte med Mossadagent - en sann spionhistoria
Ett stort antal israeliska spioner som var verksamma i Libanon har avslöjats. Proletärens Patrik Paulov träffade en av dem, Ali al-Jarrah, innan avslöjandet. Läs en spionhistoria hämtad från verkligheten.
Under det senaste halvåret har den libanesiska säkerhetstjänsten framgångsrikt avslöjat ett stort antal israeliska spionceller verksamma i Libanon. Över 100 personer har gripits, flertalet under de senaste månaderna. Hittills har ett sjuttiotal av dem ställts inför rätta för samarbete med den ökända israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Bland dem flera högt uppsatta officerare i libanesiska armén.
En av de gripna heter Ali al-Jarrah. Proletärens Patrik Paulov, som mötte Ali al-Jarrah i Libanon hösten 2006, berättar en spionhistoria hämtad från verkligheten. För en utomstående kan det låta som en av kalla krigets agentromaner.
För de drabbade palestinierna och libaneserna handlar det om liv och
död. Om ett krig som pågår i det fördolda.
September 2006: Det är en varm kväll. Mörkret har precis börjat falla. Men fortfarande går det att njuta av landskapet, av de mäktiga bergen som utgör en naturlig gräns mellan den mytomspunna Bekaadalen i Libanon och Syriens huvudstad Damaskus.
Jag och min svenske reskamrat ”Erik” väntar på att våra värdar ska hämta upp oss för middag. Snart skymtar en skinande svart stadsjeep. Det är rena lyxåket jämfört med den 30 år gamla Mercedes vi annars åkt runt i under Libanonvistelsen.
”Ali är stolt över att han har en sån fin bil”, säger min reskamrat. ”Det är hans son som jobbar i Saudiarabien som köpt den åt honom.”
Vi sätter oss i baksätet och åker iväg. Bakom ratten sitter den stolte bilägaren själv, Ali al-Jarrah. Han är knappt 50 år, ganska tystlåten, men nickar leende när vi kommenterar hans bil.
”Erik”, en svensk biståndsarbetare, har mött Ali al-Jarrah många gånger under de senaste åren. Ali al-Jarrah är av libanesiskt ursprung och är ordförande för en libanesisk-palestinsk NGO. I palestinska flyktingläger runt om i Libanon bedriver organisationen en mångsidig verksamhet med förskolor, yrkesutbildning, vård och hjälp till pensionärer. För fattiga palestinier utan möjligheter till jobb eller ett värdigt liv i Libanon, och utan hopp om en bättre framtid, är verksamheten näst intill livsavgörande.
Ali al-Jarrah kör oss till restaurangen i den lilla staden Masnaa nära gränsen. Tillsammans med honom, en palestinsk läkare och hans dotter avnjuter vi en traditionell libanesisk måltid.
När vi sitter där och har trevligt och småpratar har varken vi eller hans palestinska vänner en aning om att Ali al-Jarrah lever ett dubbelliv. Att han förrått sitt land och sina palestinska vänner. Att hans fina bil är ett arbetsredskap i hans roll som spion. Eller att hans andra, hemliga fru, sitter i en lägenhet bara några kvarter från restaurangen.
*
”Ali var trevlig, levnadsglad, uppskattade en god whiskey. I sin roll som ordförande var han alltid noggrann med redovisningen av hur biståndspengarna använts. Han höll en låg profil på alla möten, sa aldrig något som stack ut. Det enda jag reagerade på var att han hade mycket pengar.”
Det berättar ”Erik” när vi nästan tre år efter Libanonresan diskuterar spionavslöjandena.
Men Ali al-Jarrah hade alltid en förklaring. Inte bara till den dyra bilen, utan också till familjens vräkiga trevåningsvilla i staden al-Marej i Bekaadalen. Den hade dottern i Brasilien betalat.
Att libaneser och palestinier har släktingar som arbetar i andra länder är inget ovanligt. Men det resulterar sällan i några större rikedomar att skicka hem.
Vad det var som avslöjade honom vet vi inte. I juli 2008, mindre än två år efter vår restaurangmiddag i Bekaadalen, försvann Ali al-Jarrah spårlöst när han var på väg från Beirut till sitt hem. Familjen visste inte vad som hänt, hans palestinska arbetskamrater visste inget.
Fyra månader senare kom nyheten som snabbt spreds långt utanför Libanons gränser. Den libanesiska armén hade gripit två män misstänkta för att ha spionerat för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Den ene av dem var Ali al-Jarrah, som utpekades som ledare för spioncellen. Den andre var hans bror, som arbetade som lastbilschaufför.
Det finns inga officiella uppgifter om var Ali al-Jarrah befann sig under tiden mellan försvinnandet och offentliggörandet av att han gripits. Libanesisk press har rapporterat att det var Hizbollahs underättelsetjänst som ursprungligen avslöjade Ali al-Jarrah och höll honom innan han överlämnades till armén.
Så småningom började det sippra ut information om vem han egentligen var, den man som i tjugofem års tid sagt sig kämpa för palestiniernas sak.
Enligt arabiska och amerikanska medier har Ali al-Jarrah i förhör erkänt att det hela började 1983. Det var mitt under Libanons blodiga inbördeskrig, och bara ett år efter att Israels försvarsminister Ariel Sharon tillät de libanesiska fascisterna att massakrera tusentals palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut. Både syriska och israeliska trupper fanns i landet.
Ali al-Jarrah var en av många som greps av israelerna. Det var då han erbjöds att spionera mot betalning. I första skedet var det hans palestinska kamrater som israelerna var intresserade av.
I början av 1980-talet anslöt sig Ali al-Jarrah till den palestinska befrielsekampen. Han var med och grundade en politisk och väpnad fraktion, som bröt sig ur Yassir Arafats Fatah. Denna fraktion bildade i sin tur en NGO med uppgift att erbjuda krigssjukvård. Då Ali al-Jarrah var libanesisk medborgare blev han ordförande för NGO:n. Det underlättar kontakten med myndigheterna i ett land där palestinier lever under svår diskriming.
Efter det israeliska trupptillbakadragandet breddades verksamheten. Uppgiften blev att göra palestiniernas liv i flykten drägligare.
Ali al-Jarrahs ordförandeposition gav honom möjlighet att röra sig fritt i de palestinska flyktinglägren i Libanon.
Hur många palestinier som fängslats eller dödats av israelerna och deras libanesiska allierade på grund av den israeliske spionens rapporter lär vi aldrig få reda på.
När Ali al-Jarrah värvades hade Hizbollah och den islamiska motståndsrörelsen ännu inte formerat sig som allvarligt hot mot Israels och USA:s intressen i regionen. Med Hizbollahs växande inflytande förändrades läget. Att spionera på den militanta shiitiska rörelsen och dess ledare blev snart en av Mossad-agentens uppgifter.
Ali al-Jarrah använde satellittelefon för att kommunicera med sina uppdragsgivare. Vid flera tillfällen ska han ha rest till Israel via olika europeiska länder. Mossad utrustade honom med avancerad foto- och avlyssningsutrustning.
Enligt uppgifter som New York Times fått från utredarna mottog Ali al-Jarrah under årens lopp över 300.000 dollar (2,4 miljoner kronor) för sina tjänster åt fiendemakten. Det är mycket pengar för en lågavlönad ordförande i en libanesisk-palestinsk NGO. Al-Bawaba, en Jordanienbaserad nyhetssite, uppger att hans ”lön” innan gripandet uppgick till 6.000-7.000 dollar i månaden.
”Ali var trevlig, levnadsglad, uppskattade en god whiskey. I sin roll som ordförande var han alltid noggrann med redovisningen av hur biståndspengarna använts. Han höll en låg profil på alla möten, sa aldrig något som stack ut. Det enda jag reagerade på var att han hade mycket pengar.”
Det berättar ”Erik” när vi nästan tre år efter Libanonresan diskuterar spionavslöjandena.
Men Ali al-Jarrah hade alltid en förklaring. Inte bara till den dyra bilen, utan också till familjens vräkiga trevåningsvilla i staden al-Marej i Bekaadalen. Den hade dottern i Brasilien betalat.
Att libaneser och palestinier har släktingar som arbetar i andra länder är inget ovanligt. Men det resulterar sällan i några större rikedomar att skicka hem.
Vad det var som avslöjade honom vet vi inte. I juli 2008, mindre än två år efter vår restaurangmiddag i Bekaadalen, försvann Ali al-Jarrah spårlöst när han var på väg från Beirut till sitt hem. Familjen visste inte vad som hänt, hans palestinska arbetskamrater visste inget.
Fyra månader senare kom nyheten som snabbt spreds långt utanför Libanons gränser. Den libanesiska armén hade gripit två män misstänkta för att ha spionerat för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Den ene av dem var Ali al-Jarrah, som utpekades som ledare för spioncellen. Den andre var hans bror, som arbetade som lastbilschaufför.
Det finns inga officiella uppgifter om var Ali al-Jarrah befann sig under tiden mellan försvinnandet och offentliggörandet av att han gripits. Libanesisk press har rapporterat att det var Hizbollahs underättelsetjänst som ursprungligen avslöjade Ali al-Jarrah och höll honom innan han överlämnades till armén.
Så småningom började det sippra ut information om vem han egentligen var, den man som i tjugofem års tid sagt sig kämpa för palestiniernas sak.
Enligt arabiska och amerikanska medier har Ali al-Jarrah i förhör erkänt att det hela började 1983. Det var mitt under Libanons blodiga inbördeskrig, och bara ett år efter att Israels försvarsminister Ariel Sharon tillät de libanesiska fascisterna att massakrera tusentals palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut. Både syriska och israeliska trupper fanns i landet.
Ali al-Jarrah var en av många som greps av israelerna. Det var då han erbjöds att spionera mot betalning. I första skedet var det hans palestinska kamrater som israelerna var intresserade av.
I början av 1980-talet anslöt sig Ali al-Jarrah till den palestinska befrielsekampen. Han var med och grundade en politisk och väpnad fraktion, som bröt sig ur Yassir Arafats Fatah. Denna fraktion bildade i sin tur en NGO med uppgift att erbjuda krigssjukvård. Då Ali al-Jarrah var libanesisk medborgare blev han ordförande för NGO:n. Det underlättar kontakten med myndigheterna i ett land där palestinier lever under svår diskriming.
Efter det israeliska trupptillbakadragandet breddades verksamheten. Uppgiften blev att göra palestiniernas liv i flykten drägligare.
Ali al-Jarrahs ordförandeposition gav honom möjlighet att röra sig fritt i de palestinska flyktinglägren i Libanon.
Hur många palestinier som fängslats eller dödats av israelerna och deras libanesiska allierade på grund av den israeliske spionens rapporter lär vi aldrig få reda på.
När Ali al-Jarrah värvades hade Hizbollah och den islamiska motståndsrörelsen ännu inte formerat sig som allvarligt hot mot Israels och USA:s intressen i regionen. Med Hizbollahs växande inflytande förändrades läget. Att spionera på den militanta shiitiska rörelsen och dess ledare blev snart en av Mossad-agentens uppgifter.
Ali al-Jarrah använde satellittelefon för att kommunicera med sina uppdragsgivare. Vid flera tillfällen ska han ha rest till Israel via olika europeiska länder. Mossad utrustade honom med avancerad foto- och avlyssningsutrustning.
Enligt uppgifter som New York Times fått från utredarna mottog Ali al-Jarrah under årens lopp över 300.000 dollar (2,4 miljoner kronor) för sina tjänster åt fiendemakten. Det är mycket pengar för en lågavlönad ordförande i en libanesisk-palestinsk NGO. Al-Bawaba, en Jordanienbaserad nyhetssite, uppger att hans ”lön” innan gripandet uppgick till 6.000-7.000 dollar i månaden.
*
September 2006: Morgonen efter restaurangbesöket med Ali al-Jarrah åker vi med våra palestinska värdar genom Bekaadalens vackra landskap i riktning mot Beirut. Vi slås av hur mycket som är sönderbombat.
Under det 34 dagar långa angreppskriget i juli-augusti 2006 drabbades dalens invånare hårt av de israeliska bombningarna. Det är inte konstigt. Bekaa är känt som ett fäste för Hizbollah, den fiende som Israel hade som mål att krossa. Bekaa är också att fäste för Libanesiska kommunistpartiet. I solidariteten med det palestinska folket, och i synen på Israel som en illegal och till Libanon fientlig statsbildning, gör kommunisterna gemensam sak med den islamiska motståndsrörelsen.
Den palestinske läkaren berättar att den israeliska krigsmakten angripit många mål som inte utgör något militärt hot. Som en lagerlokal tillhörande en grönsaksexportör.
”Detta är ren förstörelse, sabotage, med syfte att skada civilbefolkningen”, säger Nabil Marzouk Mansour, chef för det grönsaksexporterande familjeföretaget, när vi stannar till hos honom. Han pekar mot taket, som har fler hål än en schweizerost.
Under bilfärden diskuterar vi varifrån den israeliska krigsmakten fått detaljerad information om vad som är värt att bomba och vad som de kunde strunta i.
Att någon med god lokalkännedom varit informatör är uppenbart. Under kriget gjorde israelerna en räd mot sjukhuset i Bekaadalens största stad, Balbaak. Soldaterna gick direkt till det rum där en Hizbollahkommendant vårdades. De visste att han fanns på sjukhuset och var. Motståndskämpen lyckades dock komma undan.
När vi i september 2006 reser genom den krigsdrabbade dalen har vi inte en aning om att informatören kan ha varit Ali al-Jarrah.
September 2006: Morgonen efter restaurangbesöket med Ali al-Jarrah åker vi med våra palestinska värdar genom Bekaadalens vackra landskap i riktning mot Beirut. Vi slås av hur mycket som är sönderbombat.
Under det 34 dagar långa angreppskriget i juli-augusti 2006 drabbades dalens invånare hårt av de israeliska bombningarna. Det är inte konstigt. Bekaa är känt som ett fäste för Hizbollah, den fiende som Israel hade som mål att krossa. Bekaa är också att fäste för Libanesiska kommunistpartiet. I solidariteten med det palestinska folket, och i synen på Israel som en illegal och till Libanon fientlig statsbildning, gör kommunisterna gemensam sak med den islamiska motståndsrörelsen.
Den palestinske läkaren berättar att den israeliska krigsmakten angripit många mål som inte utgör något militärt hot. Som en lagerlokal tillhörande en grönsaksexportör.
”Detta är ren förstörelse, sabotage, med syfte att skada civilbefolkningen”, säger Nabil Marzouk Mansour, chef för det grönsaksexporterande familjeföretaget, när vi stannar till hos honom. Han pekar mot taket, som har fler hål än en schweizerost.
Under bilfärden diskuterar vi varifrån den israeliska krigsmakten fått detaljerad information om vad som är värt att bomba och vad som de kunde strunta i.
Att någon med god lokalkännedom varit informatör är uppenbart. Under kriget gjorde israelerna en räd mot sjukhuset i Bekaadalens största stad, Balbaak. Soldaterna gick direkt till det rum där en Hizbollahkommendant vårdades. De visste att han fanns på sjukhuset och var. Motståndskämpen lyckades dock komma undan.
När vi i september 2006 reser genom den krigsdrabbade dalen har vi inte en aning om att informatören kan ha varit Ali al-Jarrah.
*
Det var inte bara under kriget 2006 som Israel försökte mörda Hizbollah-ledare. I februari 2008 exploderade en kraftig bilbomb i Damaskus, Syrien, bara några mil öster om Bekaadalen. Den man som sprängdes i luften var Imad Mughniyeh, kommandant för Hizbollahs militära gren.
Ali al-Jarrah misstänks ha varit inblandad i förberedelserna till mordet.
Efter gripandet förra året avslöjades att Ali al-Jarrah hade en andra fru i gränsstaden Masnaa. Att hon fanns var okänt för hans arbetskamrater och för hans familj i al-Marej. Det var en väl vald täckmantel. Att en man som bor vid gränsen titt som tätt reser till Damaskus väcker ingen uppmärksamhet. Det är känt att han hade besökt området där Imad Mughniyeh mördades.
”Erik” berättar att han ibland flög till Damaskus istället för Beirut, för att det var billigare. Det var alltid Ali al-Jarrah som kom och hämtade honom på flygplatsen.
Den svarta stadsjeepen spelar en central roll i Ali al-Jarrahs informationsinhämtning. Bilen beslagtogs i samband med gripandet. När den undersöktes visade det sig att den var utrustad med dold fotoutrustning. Den gjorde det möjligt för honom att ta bilder samtidigt som han körde.
Israelerna lär ha gott om foton från Bekaadalen, palestinska flyktingläger, Damaskus och andra efterfrågade platser.
Det var inte bara under kriget 2006 som Israel försökte mörda Hizbollah-ledare. I februari 2008 exploderade en kraftig bilbomb i Damaskus, Syrien, bara några mil öster om Bekaadalen. Den man som sprängdes i luften var Imad Mughniyeh, kommandant för Hizbollahs militära gren.
Ali al-Jarrah misstänks ha varit inblandad i förberedelserna till mordet.
Efter gripandet förra året avslöjades att Ali al-Jarrah hade en andra fru i gränsstaden Masnaa. Att hon fanns var okänt för hans arbetskamrater och för hans familj i al-Marej. Det var en väl vald täckmantel. Att en man som bor vid gränsen titt som tätt reser till Damaskus väcker ingen uppmärksamhet. Det är känt att han hade besökt området där Imad Mughniyeh mördades.
”Erik” berättar att han ibland flög till Damaskus istället för Beirut, för att det var billigare. Det var alltid Ali al-Jarrah som kom och hämtade honom på flygplatsen.
Den svarta stadsjeepen spelar en central roll i Ali al-Jarrahs informationsinhämtning. Bilen beslagtogs i samband med gripandet. När den undersöktes visade det sig att den var utrustad med dold fotoutrustning. Den gjorde det möjligt för honom att ta bilder samtidigt som han körde.
Israelerna lär ha gott om foton från Bekaadalen, palestinska flyktingläger, Damaskus och andra efterfrågade platser.
*
Sedan november förra året, då Ali al-Jarrah blev offentligt känd som Mossad-agent, har den libanesiska säkerhetstjänsten avslöjat spioner på löpande band. Bland dem finns flera högt uppsatta officerare i den libaneska armén samt minst en framträdande politiker, Ziyad Homsi, borgmästare i staden Saadnayel i Bekaadalen. Några misstänkta har lyckats fly till Israel.
I början av juni besökte Libanons president Michel Suleiman högkvarteret för de interna säkerhetsstyrkorna. Presidenten gratulerade till den ”enastående bedriften” att avslöja de israeliska spioncellerna, och han hyllade polisens och arméns ”triumf över terrorismen”.
Flera av de gripna har erkänt att de har lämnat information till fienden. Andra misstänks ha haft operativa uppgifter då stora mängder sprängmedel påträffats i deras ägo.
Det sistnämnda för tankarna till de många ouppklarade bombdåd som drabbat Libanon under de senaste fyra åren. På listan över ledande politiker som dödats finns den tidigare premiärministern Rafik Hariri, industriministern Pierre Gemayel och kommunistpartiets förre generalsekreterare George Hawi. Dessa mord liksom andra provokationer, har orsakat stor oro i landet och skärpt de interna motsättningarna på politisk men också etniskt-religiös grund.
Hizbollah har länge riktat misstankarna mot Israel. Kanske kan uppnystandet av spionhärvan bringa klarhet i dess roll i terrorn.
Libanesiska myndigheter har överlämnat detaljerad information om spionaget till FN för att visa på Israels hot mot Libanons säkerhet och stabilitet.
Sedan november förra året, då Ali al-Jarrah blev offentligt känd som Mossad-agent, har den libanesiska säkerhetstjänsten avslöjat spioner på löpande band. Bland dem finns flera högt uppsatta officerare i den libaneska armén samt minst en framträdande politiker, Ziyad Homsi, borgmästare i staden Saadnayel i Bekaadalen. Några misstänkta har lyckats fly till Israel.
I början av juni besökte Libanons president Michel Suleiman högkvarteret för de interna säkerhetsstyrkorna. Presidenten gratulerade till den ”enastående bedriften” att avslöja de israeliska spioncellerna, och han hyllade polisens och arméns ”triumf över terrorismen”.
Flera av de gripna har erkänt att de har lämnat information till fienden. Andra misstänks ha haft operativa uppgifter då stora mängder sprängmedel påträffats i deras ägo.
Det sistnämnda för tankarna till de många ouppklarade bombdåd som drabbat Libanon under de senaste fyra åren. På listan över ledande politiker som dödats finns den tidigare premiärministern Rafik Hariri, industriministern Pierre Gemayel och kommunistpartiets förre generalsekreterare George Hawi. Dessa mord liksom andra provokationer, har orsakat stor oro i landet och skärpt de interna motsättningarna på politisk men också etniskt-religiös grund.
Hizbollah har länge riktat misstankarna mot Israel. Kanske kan uppnystandet av spionhärvan bringa klarhet i dess roll i terrorn.
Libanesiska myndigheter har överlämnat detaljerad information om spionaget till FN för att visa på Israels hot mot Libanons säkerhet och stabilitet.
*
Den palestinska NGO:n har drabbats hårt av att dess ordförande avslöjats som spion. Men ingen annan i organisationen har gripits, det är uppenbart att Ali al-Jarrah utnyttjade den som täckmantel.
”Erik” berättar att delar av dess verksamhet för de fattigaste, mest utsatta palestinska flyktingarna, inte längre fungerar. Libanesiska myndigheter har dragit in deras tillstånd att verka som NGO. Ett biståndsfinansierat projekt i ett flyktingläger i norra Libanon, riktat till barn med psykiska funktionshinder och deras familjer, har fått stora problem. Stödet från de svenska myndigheterna är indraget. Den entusiasm som fanns hösten 2006 är idag som bortblåst.
Fallet Ali al-Jarrah och allt han varit inblandad i ska läggas till den ständigt växande listan av israeliska förbrytelser.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 28, 2009
Den palestinska NGO:n har drabbats hårt av att dess ordförande avslöjats som spion. Men ingen annan i organisationen har gripits, det är uppenbart att Ali al-Jarrah utnyttjade den som täckmantel.
”Erik” berättar att delar av dess verksamhet för de fattigaste, mest utsatta palestinska flyktingarna, inte längre fungerar. Libanesiska myndigheter har dragit in deras tillstånd att verka som NGO. Ett biståndsfinansierat projekt i ett flyktingläger i norra Libanon, riktat till barn med psykiska funktionshinder och deras familjer, har fått stora problem. Stödet från de svenska myndigheterna är indraget. Den entusiasm som fanns hösten 2006 är idag som bortblåst.
Fallet Ali al-Jarrah och allt han varit inblandad i ska läggas till den ständigt växande listan av israeliska förbrytelser.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 28, 2009