Ögonvittne om terrorn i Gaza

– Dödssiffran stiger eftersom många är svårt skadade, säger Mona el-Farra från sitt kontor på al-Awda sjukhuset i Gaza. Hon har personligen tagit emot flera av de personer som skadats.

– Vårt sjukhus är överbelastat, mediciner är en ständig bristvara och vi saknar helt bränsle. Jag går till jobbet för det finns ingen bensin.
 
Fyrtio av de döda var Hamasmedlemmar, resten var vanliga människor och många var barn. Det sjuttiotal som mördades på lördagen gör attacken till den blodigaste sedan den andra intifadan inleddes år 2000. För den vanlige Gazabon spelar det mindre roll om de som dör tillhör Hamas eller inte.

Alla vet vad som händer
– Hur som helst är Hamas en del av vårt folk. En del som valt att slåss mot ockupationen, säger Mona el-Farrah.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon fördömde Israel för att använda ”oproportionerligt våld”. Även EU kritiserade Israels angrepp. Men kritiken stannade vid ord och inga åtgärder vidtogs för att säkra de ockuperade områdena från ytterligare massakrer.

– Ingen kan låtsas som att de inte vet vad som händer i Gaza. Vi har informerat världssamfundet. Vi vädjar till världens folk att pressa Israel för att få stopp på folkmordet, innan det är för sent.

Mona el-Farrah beskriver situationen som katastrofal.  Israel har för tillfället dragit sig tillbaka men belägringen, utsvältningen och den ekonomiska blockaden mot Gaza fortsätter tills den demokratiskt valda Hamasregeringen krossats.

”Israels soldater har fria händer att skjuta vem de vill i Gaza” deklarerade premiärminister Ehud Olmert kort innan anfallet. Israel påstår att terrorn mot Gaza rättfärdigas av att Hamas angriper södra Israel med hemmagjorda raketer, en verksamhet som återupptogs efter mordförsöket på före detta utrikesminister Mahmud al-Zahar. Det är inte bara nonsens, utan också ett hån mot internationell lag. Ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd. Men en ockupationsmakt har inte rätt att terrorisera ett helt folk.

NILS LITTORIN
Proletären 10, 2008