Palestina 3: Svikna om och om igen
nn Jag sitter på en madrass på golvet i skjulet i flyktinglägret. Regnet smattrar mot taket av korrugerad plåt. Framför mej sitter Um Eimad, en rynkig gumma i 75-årsåldern, med benen vigt korslagda och analyserar detaljerna i de senaste årens olika stormaktsutspel.
”Vi har alltid blivit lurade av västvärlden. Gång på gång har de lurat oss”, säger hon. ”Det började under Första världskriget när engelsmännen sa till oss att vi skulle bli självständiga om vi stred på deras sida mot det turkiska väldet. Vi gjorde det men blev grundlurade. England skänkte bort vårt land.”
Så fortsätter hon sin genomgång av historien, hennes historia. Det blir en berättelse om svek, lurendrejeri och hänsynslöst utnyttjande.
Trots noggranna förberedelser hade jag inte kunnat frigöra mej från en undermedveten självbild av att komma från den bästa av alla världar. I det öronbedövande regnsmattret mot plåttaket fick jag ta del av den syn, de erfarenheter av västvärlden som den överväldigande delen av jordens befolkning delar men som vi som lever där nästan aldrig får ta del av.
Det var omtumlande.
Jag kom att möta många palestinier som beskrev detta med samma imponerande kunskap om världen under det dryga år jag arbetade som läkare i det palestinska flyktinglägret Nahr el-Bared som en del av Kommunistiska Partiets solidaritetsarbete Mediciner till Libanon.
*
Det har gått mer än ett kvartssekel sedan jag lyssnade till Um Eimad. Men hennes berättelse har följt mej sedan dess. Den hjälper mej att se världen i ett annat och betydligt klarare ljus än det oftast inskränkta västerländska medelklassperspektiv vi får via våra vanliga media.
De glasögon hon gav mej hjälper mej att nyfiket ställa frågan: hur ser ett barn i Gaza på detta? Eller vad tänker en aids-sjuk man i Moçambique om detta problem? Hur tänker en kvinna i Bogotas slum om den här saken? Och ofta är svaren ganska uppenbara. Bara man formulerar frågan…
Det har gått mer än ett kvartssekel. Um Eimad lever inte längre och flyktinglägret Nahr el-Bared har just i dagarna bombats sönder och samman. De 40.000 personer som levde där offrades för att komma åt ett hundratal provokatörer utan folkligt stöd. De som inte dödades drevs på flykt. Igen. I våra tidningar och media är det öronbedövande tyst.
Jag ser för mej hur USA skickar mängder av vapen till Tysklands armé så att de kan beskjuta stadsdelen Kreuzberg i Berlin med raketer och tungt artilleri. Några beväpnade nazister har förskansat sig i stadsdelen. Striden pågår vecka ut och vecka in i månader. Kreuzbergs befolkning släpps varken in eller ut. Stadsdelen är inringad, vattnet avstängt, mat och medicintransporter stoppas liksom ambulanser. Skadade och döda ligger kvar på gatorna eftersom ingen kan ta sig ut för att hjälpa dem. Knappt ett enda hus är helt när folk till sist skräckslagna släpps ut, en och en och efter noggrann kroppsvisitering.
Omöjligt? Javisst. Det är ju fullständigt otänkbart! Inte kan man offra tusentals oskyldiga bara för att komma åt några få förbrytare och skurkar! Ändå är det fullständigt sant, vartenda ord. Utom platsen. Det hände förstås inte i vår del av världen. Det hände i Nahr el-Bared. Därför fick det ske. Under största möjliga mediatystnad.
Det har gått mer än ett kvartssekel sedan jag lyssnade till Um Eimad. Men hennes berättelse har följt mej sedan dess. Den hjälper mej att se världen i ett annat och betydligt klarare ljus än det oftast inskränkta västerländska medelklassperspektiv vi får via våra vanliga media.
De glasögon hon gav mej hjälper mej att nyfiket ställa frågan: hur ser ett barn i Gaza på detta? Eller vad tänker en aids-sjuk man i Moçambique om detta problem? Hur tänker en kvinna i Bogotas slum om den här saken? Och ofta är svaren ganska uppenbara. Bara man formulerar frågan…
Det har gått mer än ett kvartssekel. Um Eimad lever inte längre och flyktinglägret Nahr el-Bared har just i dagarna bombats sönder och samman. De 40.000 personer som levde där offrades för att komma åt ett hundratal provokatörer utan folkligt stöd. De som inte dödades drevs på flykt. Igen. I våra tidningar och media är det öronbedövande tyst.
Jag ser för mej hur USA skickar mängder av vapen till Tysklands armé så att de kan beskjuta stadsdelen Kreuzberg i Berlin med raketer och tungt artilleri. Några beväpnade nazister har förskansat sig i stadsdelen. Striden pågår vecka ut och vecka in i månader. Kreuzbergs befolkning släpps varken in eller ut. Stadsdelen är inringad, vattnet avstängt, mat och medicintransporter stoppas liksom ambulanser. Skadade och döda ligger kvar på gatorna eftersom ingen kan ta sig ut för att hjälpa dem. Knappt ett enda hus är helt när folk till sist skräckslagna släpps ut, en och en och efter noggrann kroppsvisitering.
Omöjligt? Javisst. Det är ju fullständigt otänkbart! Inte kan man offra tusentals oskyldiga bara för att komma åt några få förbrytare och skurkar! Ändå är det fullständigt sant, vartenda ord. Utom platsen. Det hände förstås inte i vår del av världen. Det hände i Nahr el-Bared. Därför fick det ske. Under största möjliga mediatystnad.
*
Um Eimad hade rätt. Och hade hon levt idag hade hon kunnat berätta mängder av fler exempel på hur lurade palestinierna blivit. Hon kunde berättat om alla krav USA och Israel ställt på de ockuperade och fördrivna palestinierna för att överhuvudtaget gå med på att förhandla om fred. Och hur palestinierna faktiskt gått med på det mesta. Erkännandet av Israel, accepterande av en tvåstatslösning på bara 22 procent av Palestinas territorium, undertecknandet av Osloavtalet, att bekämpa korruptionen och bygga en demokrati.
Allt detta och än mer har de ockuperade och fördrivna palestinierna accepterat. Resultatet? Grundlurade igen.
Aldrig någonsin har palestinierna befunnit sig i en sämre situation. Gazas barn svälter som ett resultat av att man följde USA:s krav på demokratiska val. Västbanken, stort som Halland, är genomkorsat av en olaglig mur och mer än 600 vägspärrar. Fyra miljoner palestinier på Västbanken och Gaza är i praktiken fängslade.
När palestinierna hör Bush tala om mänskliga rättigheter handlar det inte om att Israel måste riva den mur som av Internationella domstolen olagligförklarats, utan om att palestinierna skall ge upp sin mänskliga rättighet att organisera motstånd mot ockupationen och ge upp Palestinaflyktingarnas mänskliga rättighet att återvända.
När USA försöker genomdriva bojkott för att tvinga länder att följa FN:s resolutioner så handlar det inte om det land som brutit mot flest FN-resolutioner, Israel (69 stycken).
När man pratar om vikten av att lägga ned vapnen och följa ingångna avtal handlar det givetvis inte om den krigförande parten, den som ägnar sig åt etnisk rensning och ockupation, den part som inte ens genomfört ens sin del av Osloavtalet 1993 och vars senare valda premiärministrar Nethanyahu och Barak vunnit val på program som öppet talat om att inte genomföra ingångna avtal.
Um Eimad hade rätt. Och hade hon levt idag hade hon kunnat berätta mängder av fler exempel på hur lurade palestinierna blivit. Hon kunde berättat om alla krav USA och Israel ställt på de ockuperade och fördrivna palestinierna för att överhuvudtaget gå med på att förhandla om fred. Och hur palestinierna faktiskt gått med på det mesta. Erkännandet av Israel, accepterande av en tvåstatslösning på bara 22 procent av Palestinas territorium, undertecknandet av Osloavtalet, att bekämpa korruptionen och bygga en demokrati.
Allt detta och än mer har de ockuperade och fördrivna palestinierna accepterat. Resultatet? Grundlurade igen.
Aldrig någonsin har palestinierna befunnit sig i en sämre situation. Gazas barn svälter som ett resultat av att man följde USA:s krav på demokratiska val. Västbanken, stort som Halland, är genomkorsat av en olaglig mur och mer än 600 vägspärrar. Fyra miljoner palestinier på Västbanken och Gaza är i praktiken fängslade.
När palestinierna hör Bush tala om mänskliga rättigheter handlar det inte om att Israel måste riva den mur som av Internationella domstolen olagligförklarats, utan om att palestinierna skall ge upp sin mänskliga rättighet att organisera motstånd mot ockupationen och ge upp Palestinaflyktingarnas mänskliga rättighet att återvända.
När USA försöker genomdriva bojkott för att tvinga länder att följa FN:s resolutioner så handlar det inte om det land som brutit mot flest FN-resolutioner, Israel (69 stycken).
När man pratar om vikten av att lägga ned vapnen och följa ingångna avtal handlar det givetvis inte om den krigförande parten, den som ägnar sig åt etnisk rensning och ockupation, den part som inte ens genomfört ens sin del av Osloavtalet 1993 och vars senare valda premiärministrar Nethanyahu och Barak vunnit val på program som öppet talat om att inte genomföra ingångna avtal.
*
Allt detta och mycket mer hade Um Eimad kunnat berätta om idag om hon levt. Men redan för 25 år sedan kunde hon förklara varför palestinierna och andra fattiga i denna del av världen ständigt blev lurade av USA och västmakterna. Det militärstrategiska läget. Och oljan. Kontrollen över oljan är nödvändig för en supermakt. Utan olja ingen kontroll över världsekonomin. Utan olja ingen kontroll över drivmedel till krigsmaskineriet.
Men det här med demokrati och mänskliga rättigheter då? Tja, hur skulle det se ut? Om varje Abu Eimad och Um Eimad i alla fattiga länder skulle kräva kontroll över sitt land? Och över landets råvarutillgångar? Inga västerländska militärbaser? Inga multinationella företag?
För 60 år sedan fastslog FN att alla människor är födda fria och lika i värde. De som hävdar att världen blivit mer rättvis sedan dess kanske inte definierar Um Eimad som en människa.
Åtminstone är det nog så att den överväldigande majoritet av jordens människor som lever i länder som är fattiga knappast framställs i våra media som människor som är som du och jag. De verkar inte ha samma behov eller samma drömmar. De har inte samma kultur, och därför kan de knappast ha samma rättigheter.
Um Eimad fick mej att se annorlunda på den saken.
HENRY ASCHER
Proletären 38, 2007
Artikelförfattaren är barnläkare med judisk bakgrund som varit aktiv i solidaritetsarbetet för Palestina i 30 år.
Allt detta och mycket mer hade Um Eimad kunnat berätta om idag om hon levt. Men redan för 25 år sedan kunde hon förklara varför palestinierna och andra fattiga i denna del av världen ständigt blev lurade av USA och västmakterna. Det militärstrategiska läget. Och oljan. Kontrollen över oljan är nödvändig för en supermakt. Utan olja ingen kontroll över världsekonomin. Utan olja ingen kontroll över drivmedel till krigsmaskineriet.
Men det här med demokrati och mänskliga rättigheter då? Tja, hur skulle det se ut? Om varje Abu Eimad och Um Eimad i alla fattiga länder skulle kräva kontroll över sitt land? Och över landets råvarutillgångar? Inga västerländska militärbaser? Inga multinationella företag?
För 60 år sedan fastslog FN att alla människor är födda fria och lika i värde. De som hävdar att världen blivit mer rättvis sedan dess kanske inte definierar Um Eimad som en människa.
Åtminstone är det nog så att den överväldigande majoritet av jordens människor som lever i länder som är fattiga knappast framställs i våra media som människor som är som du och jag. De verkar inte ha samma behov eller samma drömmar. De har inte samma kultur, och därför kan de knappast ha samma rättigheter.
Um Eimad fick mej att se annorlunda på den saken.
HENRY ASCHER
Proletären 38, 2007
Artikelförfattaren är barnläkare med judisk bakgrund som varit aktiv i solidaritetsarbetet för Palestina i 30 år.