Hoppa till huvudinnehåll
Av

Natostödda trupper i Tripoli

Vid Proletärens pressläggning rasar strider inne i Libyens huvudstad Tripoli mellan kvarvarande regeringsstyrkor och Natostödda rebellstyrkor. Efter 20.000 flyguppdrag och 7.500 anfall mot markmål ser det ut som om krigsalliansen kommer att få sin vilja igenom.

Under de senaste två veckorna har flyganfallen intensifierats och anfallen har koordinerats med de Natostödda rebellernas markstyrkor. Till sin hjälp har anti-Gaddafistyrkorna dessutom haft ett tilltagande antal tränare och rådgivare på marken.

Mot västvärldens samlade teknologiska övermakt i form av överlägset flyg, satellitspaning, total handelsblockad, strypande av alla finansiella tillgångar samt en strategisk inringning utan någon betydelsefull hjälp utifrån kunde Gaddafistyrkorna inte hålla rebellstyrkorna stången. Styrkor som haft hela den imperialistiska västvärldens högteknologiska krigsmaskineri i ryggen.

Kriget har varit ett Natokrig i syfte att tillsätta en rent provästlig marionettregering i samarbete med de kungliga diktaturerna runt Gulfen. Skulle oppositionen mot Gaddafi splittras efter klanmässiga, etniska, religiösa eller politiska riktningar kommer västvärlden genom sin militära närvaro snabbt att avlägsna de som inte ställer in sig i ledet och lyder de diktat som kommer från Washington, Paris, London, Rom och Bryssel.

Den från Gaddafiregimen avhoppade generalen och medlemmen i det som kallas Nationella övergångsrådet Abdel Fatah Younis, hade en annan agenda inom TNC varvid han snabbt likviderades den 28 juli i Benghazi under oklara omständigheter.

Natointerventionen skedde för att krossa en borgerligt nationalistisk regim man inte hade kontroll över trots alla kramar Sarkozy, Berlusconi och Tony Blair gav Gaddafi åren 2004 till 2011.

Imperialism innebär total reaktion och då duger inte en självständig samarbetspartner som Gaddafi utan så fort tillfälle yppade sig med revolten i östra Libyen och med ett antal höga avhopp från Gaddafistyret slog Nato till.

Det tidigare samarbetet med Gaddafi innebar inte att västvärlden hade kontroll över honom och Libyens naturrikedomar. Därför förvandlades Gaddafi över en natt från en samarbetspartner till en demon.

Trots alla bilder på Gaddafi tillsammans med Berlusconi var han ett horn i sidan på västmakterna. I Wikileaks-dokumenten från USA:s utrikesdepartement åren 2007 till 2010 avslöjas att USA och de västerländska oljebolagen var ursinniga på Gaddafi för vad de kallade ”resursnationalism”.

Gaddafi hade till och med hotat att åternationalisera de västliga bolagens tillgångar ifall Libyen inte fick större del av inkomsterna i deras projekt.

”Överste Gaddafi visade sig vara en problematisk partner för de internationella oljebolagen, han ökade hela tiden skatter och avgifter och lade till andra krav. En ny regering med nära band till Nato kan bli en lättare partner för västmakterna att handskas med”, skriver New York Times i sin affärssektion den 22 augusti.

Gaddafiregimen krossades inte av det egna folket, utan av Nato och dess bombkrig. Av i huvudsak tre länder. Främst de avdankade gamla kolonialstaterna Frankrike och England. Men också av USA.

Medierna har gett intrycket att USA hade en tillbakadragen roll i Libyenkriget. Men Los Angeles Times medger att efter Frankrike var det USA som bombade mest och som stod för 16 procent av alla riktade anfall.

Utan någon offentlig information har krigs-presidenten Obama gett USA:s flygvapen tillstånd att fylla de luckor som de mindre Natoländerna lämnat efter sig, som exempelvis Norge som drog sig ur efter att ha spräckt budgeten och gjort slut på sina bomber.

”Den överväldigande orsaken till att kriget tog en annan vändning har varit det internationella stödet till rebellerna” medgav brittiska Independent i lördags.

Tidningen rapporterade från staden Zintan, sydväst om Tripoli, ett fäste för rebellerna, där reportern mötte ”en grupp västerländska män i omärkta militärkläder och stridsutrustning som tittade misstänksamt. De var försiktiga att tala med mig och ville inte tala om vilka de var. Enligt rebellerna, har de aktuella segrarna på slagfälten berott på dessa rådgivares taktiska stridsplaner”.

I en rapport dagen efter skriver Independent: ”Regimstyrkorna, efter att ha pulveriserats i månader av Nato, verkar inte ha möjligheten att anfalla rebellerna och etablera någon försörjningsled till utlandet. Rebellerna är ganska otränade, men de får träning och mycket hjälp från västliga militära kontraktorer, som nu planlägger och är med i deras militära uppdrag.”

Brittiska Guardian berättar i en annan artikel hur brittiska målspanare inne i Libyen väljer ut militära mål för att bombas.
Västerländska medier gör i nuläget ingen hemlighet av att hela militäroffensiven är kordinerad mellan rebellerna i Nationella övergångsrådet och Nato, varvid man släpper alla tidigare argument att flyganfallens enda syfte var att skydda civilbefolkning och nu öppet medger att syftet hela tiden varit att tillsätta en marionettregim i Tripoli.

Medan den officiella lögnen var att skydda liv så har Natos bombningar dödat många fler människor än vad Gaddafisidan sedan från upprorets början.

Redan nu talas det i västmedierna om vikten av att hålla en så kallad ”stabilitetsstyrka” i landet. EU och en rad reaktionära arabstater är redo att sända trupp.

Det talas om i inledningsskeendet om ett tusen soldater från Qatar, Förenade Arabemiraten och Jordanien i ett första steg i en nykolonial expeditionsstyrka. Likaså skriver New York Times att amerikanska experter kan komma att stationeras i Libyen för att ”övervaka Gaddafistyrkornas avrustning”.

En expeditionsstyrka som också skall vara beredd att ta sig an de klaner, stammar och andra som tillhör anti-Gaddafisidan, men som i framtiden kan komma att visa sig opålitliga i imperialismens ögon.

Analysföretaget Stratfor som står amerikanska underrättelsetjänsten nära skriver på måndagskvällen att striderna ännu inte är över, och är oroad för att den i grunden oeniga allians som slagits mot Gaddafi kan slitas sönder av ”ett allas krig mot alla” och hänvisar till Somalia 1991 och Afghanistan 1992.

Därav västvärldens planer på en permanent närvaro i landet, dels via ombud men även genom återetablerande av militärbaser i landet. För närvarande är Natos Afrikakommando stationerat i Tyskland men Nato söker permanenta baser på afrikanska kontinenten.

Natointerventionen har inte ett dugg att göra med mänskliga rättigheter, demokrati, civilsamhälle och andra fina ord som är avsedda för den allmänna opinionen.

Krigets avsikt var utöver att krossa en regim man inte hade kontroll över och som av och till varit anti- imperialistisk. Ytterligare en faktor till interventionen i Libyen skall här nämnas: Att stänga ute andra länder från Mellanöstern och Afrika, som Kina och Ryssland.

”Vi har helt förlorat Libyen” säger Aram Shegunts, chef för Rysk-libyska Affärsrådet till nyhetsbyrån Reuters. ”Våra bolag kommer inte att få klartecken att arbeta där. Ifall någon tror något annat så har de fel. Våra bolag kommer att förlora allt där för att Nato kommer att hindra dem från att göra affärer i Libyen. Ryska Gazprom, Tatneft och Gazprom Neft har investerat hundratals miljoner dollar i olje- och gasutvinning i Libyen, men avbröt sina verksamheter när de väpnade striderna startade i våras.”

I övrigt gäller det för Proletärens läsare att vara skeptiska till de nyheter som kommer från Libyen. I måndags hette det att de Natostödda rebellerna hade gripit Gaddafis son Saif al-Islam. Gripandet bekräftades av åklagaren vid Internationella brottsmåldomstolen ICC, Luis Moreno-Ocampo.

Men tidigt på tisdagen framträdde Saif al-Islam inför journalister vid Gaddafis högkvarter och vid Tripoli Hotel där de utländska journalisterna bor.

Var på er vakt mot krigspropagandan!