"Detta är USA:s krig mot alla folk på Afrikas horn"

Den etiopiska Zenawi Meles-regimens extremt svaga ställning kan
förklara dess offensiv och attacken mot Somalia i december. Genom att
anfalla Somalia under förevändningen att attackera ”allierade till och
till och med medlemmar i al-Qaida”, önskar Meles framställa sig som
USA:s vän och George Bushs starke man vid Afrikas horn i USA:s globala
krig mot den islamiska terrorn. Men det är ett mycket vanskligt företag.



För det första, det finns en lång historia av motsättningar och krig
mellan Etiopien och Somalia. För somalierna utgör den etiopiska
invasionen en ärkefiendes aggression. Det vore som om en militär
intervention genomfördes av Tyskland mot Belgien eller Frankrike.
Somalierna utgör ett folk, har ett gemensamt språk och en gemensam
religion. Det enda som splittrar dem är klanerna. Inför en främmande
ockupation kan de emellertid enas och utdela hårda slag.



Amerikanerna själva gjorde den erfarenheten 1993, när de hade skickat
30.000 marinkårssoldater till landet i den militära operationen som
kallades ”Återställ Hoppet” (Restore Hope). De tvingades snabbt dra sig
tillbaka tack vare sina förluster och det faktum att kropparna av döda
USA-soldater släpades runt på gatorna inför pressens kameror.



För det andra, det somaliska folket är trött på det kaos och den
förstörelse som sexton år av krigsherrarnas styren lett till. Men det
är just dessa samma krigsherrar som skyddats och återförts till makten
på nytt i Mogadishu nu av den etiopiska armén. Krigsherrarna hatades
tidigare av alla somalier på grund av korruptionen. Nu kommer de
dessutom att föraktas som förrädare och marionetter för det somaliska
folkets fiende nummer ett, Etiopien.



Domstolar gav stabilitet

För det tredje, den överväldigande delen av det somaliska folket
betraktade de Islamska Domstolarna som en stabiliserande kraft. Stödet
för de Islamska Domstolarna var inte ett stöd för internationella
terrorister. De flesta jihadisterna talar för övrigt inte somali och få
av dem talar arabiska. De avviker alltför mycket med sin klädsel,
matvanor osv.



När befolkningen hjälpte de Islamska Domstolarna att besegra
krigsherrarna på några få veckor så att praktiskt taget hela landet
befriades på ett halvår, berodde det på att man var trött på
krigsherrarnas anarki och plundring. Sedan 1991 har tre miljoner
somalier lämnat landet och den somaliska diasporan består till stor del
av utbildade sekulära människor som försöker hjälpa sitt land trots
krigsherrarnas korruption. Och man är mycket uppfinningsrik i detta.



Bjöd in USA

Trots allt kaos är till exempel Somalia ett av de få afrikanska länder
där varje by har goda telekommunikationer. Det finns ett informellt
banksystem som omsätter en miljard dollar årligen
(al-Barakaat-systemet, övers. anm.). Det finns fem privata flygbolag
osv. Ett stort antal somalier i landsflykt var beredda att återvända
och bidra till landets återuppbyggnad när väl fred och säkerhet
garanterats.



När somaliska affärsmän i höstas besökte USA:s ambassad i Nairobi,
Kenya, och inbjöd dess personal att följa med till Somalia för att med
egna ögon konstatera att det inte fanns några al-Qaida-medlemmar i de
Islamska Domstolarna, vägrade amerikanerna. Affärsmännen kommer aldrig
att glömma eller förlåta USA och dess marionett Etiopien att man
återfört Somalia till krigsherrarnas vålds- och kaosstyre. Och för dem
står det alldeles klart, att talet om al-Qaidas närvaro i Somalia inte
är något annat än en ursäkt och en lögn för att rättfärdiga kriget.
Precis som lögnerna om Saddam Husseins massförstörelsevapen användes
för att rättfärdiga aggressionen mot Irak.



För det fjärde, alla somalier är medvetna om att under krigsherrarnas
sexton år av anarki, tog det ”internationella samfundet” aldrig något
initiativ för att intervenera i Somalia. Däremot när de Islamska
Domstolarna åstadkommit ordning och stabilitet i landet, då fick de se
hur FN:s Säkerhetsråd på USA:s uppmaning röstade för resolution 1752
som beredde vägen för den etiopiska interventionen som i sin tur ledde
till återkomsten för den terror och anarki som nyligen jagats iväg. Det
enda sätt som de vanliga somalierna kan beskriva invasionen är att den
utgör en aggression mot det somaliska folket och dess nation.



Etiopien blir kvar?

För det femte, de invaderande etiopiska soldaterna kommer i huvudsak
från den kristna Tigray-stammen. De kan inte det somaliska språket; väl
inne i Somalia kommer de att utsättas för angrepp från
lokalbefolkningen. Samtidigt behöver Meles-regimen få hem sina soldater
så snabbt som möjligt eftersom de behövs för att möta den växande
revolten hemma i Etiopien.



Så är det: USA förhandlar med Uganda och Nigeria om att skicka 8.000
man för att ersätta den etiopiska armén. Men vem skall betala för en
sådan operation, och kommer dessa regeringar att ta risken att dras in
i ett gerillakrigs gungfly? Tveklöst tar grannländer som Kenya och
Uganda stora risker, särskilt Kenya eftersom det finns många somaliska
flyktingar där som inte kommer att förlåta ett kenyanskt ingripande på
Etiopiens sida…Och Ugandas ekonomi är starkt beroende av den kenyanska
hamnen i Mombasa, och intill den staden ligger staden Lamui, vars
befolkningsmajoritet utgörs av somalier…



Så kommer kanske Meles-regimens trupper bli tvingade att stanna kvar
alltför länge i Somalia och hamna i ett gungfly som kan bli ödesdigert
för hela TPLF-regimens existens.



Amerikanskt stöd

Vilken roll spelar USA i detta krig?



Meles-regimen utgör en skurkstyrka som används av USA-imperialismen i
regionen. Ända sedan president Clintons nationella säkerhetsrådgivare
Antony Lake i början av 1990-talet angav Etiopien som ett av de fyra
länder (de övriga var Nigeria, Sydafrika och Egypten) som var avgörande
för att skydda USA:s intressen i Afrika, har Zenawi Meles fått allt
nödvändigt stöd.



Den etiopiska armén reformeras för närvarande till att bli en lokal
legoknektsarmé i USA:s tjänst som kan användas mot vilket land som
helst i regionen. På en av den amerikanska arméns webbplatser kunde man
häromveckan läsa vittnesmål från en av de sextio amerikanska
instruktörer som tränar etiopiska soldater. Bill Flippo som är baserad
i Camp Hurso nära staden Dire Dawa i Etiopien skriver att ”jag anser
att vad jag gör nu är verkligen en insats i kampen i kriget mot
terrorismen. Den utbildning vi ger dessa soldater kommer de kunna
använda om och när de skall slåss i Somalia, Eritrea eller någon
annanstans”.



Det har noterats att Etiopiens invasion av Somalia inte bara stöddes
och skyddades av USA utan även betalades med amerikanska pengar. Och
efter de initiala framgångarna deltog även amerikansk militär direkt
tillsammans med den etiopiska armén i jakten på ledarna för de Islamska
domstolarna.



Strategiskt beläget

Vilka är USA:s intressen i regionen? Det gäller bla de befintliga olje-
och gasreserverna. 1986 fick fyra stora transnationella oljeföretag
tillstånd av dåvarande presidenten Siad Barre att söka efter olja. Och
de fann stora och viktiga reserver.



Men framförallt: Somalias har ett mycket strategiskt läge geografiskt.
Landet har en kuststräcka på 3.300 kilometer, den längsta kuststräckan
i något afrikanskt land. En del av denna kust vätter direkt mot en av
de viktigaste regionerna i världen för närvarande, Mellanöstern.



En annan del vätter mot Indiska oceanen. Innan portugiserna kom till
regionen på 1500-talet, förekom som bekant en omfattande trafik mellan
Indien och Afrika som passerade hamnarna längs denna kust. I det
somaliska språket har än idag tio procent av orden indiskt ursprung.
Parentetiskt kan påpekas att emiren i den indiska delstaten Kudjrad
hade livvakter som kom från Afrikas horn. I de somaliska hamnarna fanns
det ”abanas”, somalier som kunde kinesiska. De fungerade som tolkar
mellan kinesiska handelsmän och människor från det inre av Afrika.



I våra dagar snurrar återigen historiens hjul mot länder som Kina och
Indien. Javed Burki, tidigare vicepresident vid Världsbankens
Kinaavdelning, har förutspått att Kina inom 15-20 år kommer att ha
passerat USA och ha världens största nationella ekonomi, 25 triljoner
dollar jämfört med 20 triljoner.



De senaste åren har också visat på Kinas ansträngningar att öka sin
handel med Afrika. Kina behöver stora mängder olja och andra mineraler
för sin snabbt växande ekonomi. Och Afrika kan möta dessa behov. Så
Afrikas horn har blivit ett mycket strategiskt område för de kommande
decennierna.



Grannländer drabbas

Eftersom Bush-administrationen inte kan kontrollera hela världen,
föredrar de en politik som medvetet destabiliserar hela regionen många
år framöver, hellre än att låta den utvecklas till att bli en
blomstrande region som kan spela en nyckelroll i de växande
handelsförbindelserna mellan Afrika och de nya snabbväxande ekonomierna
i Asien.



Det finns också somalier som lever i grannländer som Etiopien, Kenya,
Djibouti. Den somaliska nationalismen har redan flammat upp och detta
krig kommer att utvidgas till dessa länder som hittills är mest kända
som safariresmål för västerländska turister.



Regionens folk har mognat. De ser vad som händer och deras första
reaktion är avsky. Om Bushadministrationens plan för destabilisering
och folkmord fortsätter, kommer de anti-imperialistiska stämningarna
att växa och människorna kommer att enas för att försvara sina hem och
sina länder.



MOHAMED HASSAN

Proletären 3, 2007



• Mohamed Hassan är före detta etiopisk diplomat i Belgien, Kina och
USA. 2003 gav han ut boken "Irak inför ockupationen". Texten ovan är
översatt av Teddy-John Frank.