Israel nådde inte sina mål med attacken mot Libanon

 
Den första resolutionstexten utgick från att Israel snabbt skulle krossa Hizbollah och tillsammans med USA diktera alla fredsvillkor. Men Israels armé mötte större motstånd än väntat.

Till en början sades det från den amerikanska och israeliska sidan att ett eldupphör endast kunde komma efter att den israeliska armén hade krossat Hizbollah. Men det blev uppenbart att de israeliska förväntningarna om ett segerrikt blixtkrig fallerade. Den israeliska militären har visat sig oförmögen att erövra några större territorier, trots en månadslång militär offensiv.

I veckor försökte den israeliska armén erövra gränsstäder och byar i södra Libanon. I byar som Israel sades ha erövrat pågick strider i veckor efteråt. Inte heller kunde Israel hindra Hizbollahs raketbeskjutningar mot norra Gallillen. I söndags avfyrades 250 raketer in över Israel. Enbart i lördags dödades 24 israeliska soldater och minst sju på söndagen.

De amerikanska och israeliska strategerna räknade dessutom med att förstörelsen av den libanesiska infrastrukturen skulle leda till ett folkligt missnöje med Hizbollah. Men inget av dessa militär-politiska mål ser ut att ha uppfyllts, trots att Israel inledde en storoffensiv i södra Libanon bara timmar innan den reviderade resolutionstexten togs upp i FN:s säkerhetsråd.

Misslyckande för USA
Det är uppenbart att de amerikanska och israeliska planerna att krossa Hizbollah och göra Libanon till ett protektorat för att sedan gå vidare mot Syrien och Iran ligger kvar, men det är lika uppenbart att de här planerna ännu inte har gått i lås.

Med en israelisk styrka som riskerar att nötas sönder i ett gerillakrig i södra Libanon tvingades därför Bushregeringen att ompröva sin tidigare linje att motsätta sig eldupphör.

I söndags konstaterade New York Times att ”En hög regeringstjänsteman i Crawford, Texas, där Bush är på semester, sade att det ser alltmer uppenbart ut att Israel inte kommer vinna någon militär seger, en insikt som lett till att amerikanerna ställer sig bakom ett eldupphör” .

Den reviderade FN-resolutionen är annorlunda än den tidigare resolutionen som författades av USA. Den israeliska regeringen krävde först att den internationella styrkan ska ledas av Nato, helt oberoende av UNIFIL (FN:s temporära styrka i Libanon). Detta eftersom den FN-ledda styrkan tidigare vägrat att tillmötesgå den israeliska regeringens krav på att bekriga Hizbollah.

I den nya resolutionen sägs det att en kombinerad styrka på 15.000 libanesiska armésoldater och en multinationell styrka med lika många soldater skall placeras i södra Libanon under formellt befäl av UNIFIL.

I den nya resolutionen sägs det också att de israeliska soldaterna skall dras tillbaka ”parallellt” med den multinationella styrkans ankomst. Tidigare har USA och Israel vägrat att ta upp frågan om ett israeliskt trupptillbakadragande.

Avbryt ockupationen!
I resolutionstexten kan man också läsa om vikten av att uppnå en hållbar och ständig fred i mellanöstern och att resolution 242 från 1967 samt resolution 338 från 1973 skall respekteras. Dessa kräver att Israel ska avsluta ockupationen av Västbanken och Gaza.

Den aktuella Libanon-resolutionen återspeglar trots detta styrkeförhållandena i regionen. Den kräver exempelvis inte att Libanons territoriella integritet skall återställas, likaså fördömer den inte de israeliska krigsförbrytelserna. Dessutom tillåts den israeliska styrkan att stanna tills den multinationella styrkan är på plats, vilket kan ta flera veckor.

Som ett bevis på USA:s diktat sägs det i resolutionen att Hizbollah omedelbart ska upphöra med alla attacker medan Israel ska upphöra med ”offensiva operationer”. Eftersom allt Israel gör kallas defensivt innebär resolutionstexten därmed att Israel kan fortsätta med flygbombningar samtidigt som Hizbollah inte kan svara med raketbeskjutning.
Det är uppenbart att kriget och FN-resolutionen slitit på det israeliska etablissemanget och på sammanhållningen i den israeliska regeringen och dess förhållande till de väpnade styrkorna.

Israelerna misstror både det faktum att en multinationell och libanesisk styrka ska avväpna Hizbollah och att de ska hindra Hizbollahs återvändande i södra Libanon. Med tanke på Hizbollahs politiska styrka i södra Libanon innebär ett återvändande av civila till södra Libanon automatiskt att Hizbollah kommer tillbaka, i varje fall politiskt.

I Libanon och övriga Mellan-östern ser man det som ett militärt nederlag för Israel att den israeliska armen tvingas till ett återtåg. Israels oförmåga att krossa Hizbollah har förstört myten om den evigt segerrika israeliska militären, en för kolonialstaten Israel mycket viktig myt att upprätthålla.

Länge förberett
Nu har dessutom en annan myt krossats, då fler uppgifter om hur krigsplanerna förbereddes långt innan Hizbollahs tillfångatagande av två israeliska soldater 12 juli har framkommit. Den kände journalisten Seymour Hersh skriver i The New Yorker om USA:s mycket omfattande inblandning i planeringen av attackerna.

”President Bush och vicepresidenten Dick Cheney var övertygade, enligt vad nuvarande och före detta underrättelsefolk har berättat för mig, om att en framgångsrik israelisk bomboffensiv mot Hizbollahs nedgrävda underjordsanläggningar skulle lätta på israelernas oro för säkerheten och tjäna som en föregångare för ett tänkbart amerikanskt förebyggande anfall för att förstöra Irans nukleära anläggningar, då flera av dem också finns i underjordiska anläggningar.”

Till en början var 75 procent av israelerna för kriget, enligt israeliska opinionsinstitut. Men dessa siffror sjönk alltefter ockupationsarmén körde fast.

I den internationella opinionens ögon ses Israel i dag i än större utsträckning som en kriminell stat med USA som uppbackare. Det politiska fiaskot för amerikanarna blev uppenbart när den amerikanska utrikesministern Condolezza Rice kom till Beirut och pratade om att ”ett ’nytt Mellanöstern’ håller på att skapas”, samtidigt som arabvärlden såg hur det USA-finansierade Israel bombade sönder Libanons infrastruktur och tvingade hundratusentals libaneser på flykt.

Det för imperialismen misslyckade kriget kommer också att få sina politiska följdverkningar.

I Israel pågår fraktionsgrälen för fullt och de proamerikanska lydregimerna i Jordanien, Egyptiern och Saudiarabien, som i krigets början fördömde Hizbollah, har fått inrikespolitiska problem. När Israel inte kan besegra ett politiskt partis milis, trots oinskränkt luftherravälde, stärker detta självkänslan hos massorna i arabvärlden.

ERIK ANDERSON
Proletaren 33, 2006