Kapitalet vinnare i USA-valet

En rad betydelsefulla nordamerikanska tidningar har uttryckt sitt stöd till demokraternas presidentkandidat Barack Obama. Dessutom har Colin Powell, den förre utrikesministern i Bushregeringen, uttryckt stöd åt Obama. Colin Powell var en av pådrivarna i Irakkriget.

Tidningarnas stöd till Obama tyder på att avgörande delar av amerikanska borgarklassen stödjer hans kandidatur.

De ser i Obama mannen som på ett bättre sätt kan slå vakt om deras intressen i tider av djup ekonomisk kris.

De ledande tidningarna hyllar Obama som ”förtroendeingivande”, ”ansvarsfull” och för att ta ”ett socialt ansvar”.

Tidskriften Times anser att Obama är mannen som klarar av att hantera eventuellt kommande konflikter i det amerikanska samhället medan Times anklagar McCain-lägret för att provocera fram ”motsättningar, klasskrig och anspelningar på rasism.”

Dubbelhet
Det är uppenbart inget hinder för Colin Powell och tidningar som stött angreppet på Irak att stödja Obama. Det visar Obamakampanjens dubbla sidor.

Dessa förespråkare för ohämmade aggressioner och blodiga ockupationer ser ingen motsättning i att stödja en kandidat som vann sitt partis nominering genom att få stöd från en krigstrött opinion och som angrep sin rival senator Hillary Clinton för att hösten 2002 ha givit sitt stöd till det kommande Irakkriget.

Genom sitt val av senator Joseph Beiden gjorde Obama klart för eventuella tvivlare inom den härskande klassen i USA, som i praktiken tillsätter och avsätter presidenter i USA så väl som i andra länder, att de inte har något att frukta från Obama.

Beiden var en av de största anhängarna av Irakkriget och är känd som allmän förespråkare för militära angrepp, när USA inte kan nå sina mål politiskt.

Colin Powell hävdade i ett NBC-program att Obama, som ung svart man, kan förbättra USA:s ansikte både in- och utrikes, samtidigt som han kan slå vakt om en konservativ inrikes-politik och fortsätta USA:s imperialistiska politik.

Olika intressen
Liksom många inom den styrande eliten har Powell under de senaste månadernas uppseglande ekonomiska kris kommit fram till slutsatsen att en demokratisk president är bättre på att desarmera sociala motsättningar i det amerikanska samhället än en republikan.

Utrikespolitiskt är de två presidentkandidaterna för interventionism, fast de vill prioritera olika i olika världsdelar.

McCain prioriterar ”seger” i Irak och är öppet fientlig mot Ryssland. Obama å sin sida vill sända mer trupp till Afghanistan och ha tätare räder in i Pakistan. Han har även slagit mynt av begreppet ”humanitär intervention” i Darfurregionen.

Republikanen McCain ligger efter i opinionsmätningarna men har starkt stöd från mäktiga oljeintressen. McCains kandidatur bygger på ohämmad militarism men hans kandidatur är inte helt förankrad inom det republikanska partiet. Republikaner kring den mer ”liberala” klanen Rockefeller hade helst sett en annan kandidat.

McCain kom att söka efter lite olika vicepresidentkandidater men till slut vägde Sarah Palin över då hon kunde mobilisera den rasistinfluerade kristna högern inom republikanerna. Trots allt tal om ”mittenväljare” så måste ett parti kunna mobilisera sina kärnväljare och få dem till valurnorna, något som Bush lyckades med när han vann över demokraten Kerry vid förra presidentvalet.

För republikanerna är det den kristna högern, abortmotståndare, hel- och halvrasister, islamofober osv. Så den republikanska kampanjen vilar nu på två ben. Dels McCains kampanjstrategi, att vinna valet med hjälp av en falsk populism och motstridiga budskap, att han är mannen som står upp mot de giriga på Wall Street samtidigt som han anklagar Obama för att bedriva klasskampsretorik. Men McCain har ibland funnit sig bli utbuad av öppna rasister på republikanska valmöten. Första gången McCain buades ut var när en republikansk rasist sade ”jag vill inte att mina barn skall växa upp under en president som umgås med terrorister”. När McCain tillrättavisade mannen och sade att Obama var ”en hederlig person” buades han ut.

Rasistisk kampanj
Vid ett senare tillfälle så uttalade sig en rasistisk kvinna om Obama: ”Jag litar inte på honom. Jag har läst om honom. Han är en arab”, varvid McCain återigen fick rycka in och säga att Obama är en hederlig familjefader för att återigen buas ut. McCain har öppnat Pandoras ask genom att själv vid tidigare tillfällen tagit upp Obamas personliga bekantskap med Bill Ayes som runt 1969 var medlem i en anarkistisk organisation som kallades Weathermen Underground.

Den republikanska kampanjen har blivit mer rasistisk sedan Palin kom med i kampanjen. På olika republikanska hemsidor refereras det till ”Barak Hussein Obama”, för att anspela på antimuslimsk rasism.

Nu anklagas Palin och hennes anhängare för rasistisk lynchmobbsmentalitet på sina möten. Några svarta pastorer har sagt att hennes möten andas Ku Klux Klan.

– Hon har ingen känsla för minoriteter, säger baptistpastorn Alonzo Patterson som är ordförande i sammanslutningen Alaskas svarta pastorer.
Svarta i Alaska, som utgör fyra procent av delstatens befolkning, känner väl till Palins rasism. Hon vägrade stödja en festival som skulle fira slaveriets upphörande. Hon deltar på ”Alaska Indepencence Partys” möten – ett rasistiskt parti som betraktar amerikanska inbördeskriget som en ”aggressionshandling från nordsidan”.

Fruktar social oro
Likaså har hon kommit på kant med Alaskas urbefolkning, som utgör 18 procent av delstatens 800000 invånare, genom att ta bort urbefolkningens jakträttigheter till förmån för en lukrativ jaktturistindustri.

Genom att utse Palin vill McCain-lägret mobilisera reaktionära högerväljare vilkas antal kan räknas i tiotals miljoner, men samtidigt kan alltför öppen rasistisk retorik skada McCains kampanj. Någon överströmning av vita demokrater till republikanerna har heller inte skett och Palins rasistanhängare är inte tillräckligt många för att ändra opinionsläget.

Den amerikanska borgarklassen fruktar social oro i den ekonomiska nedgångens spår och ser hellre en demokrat som man hoppas kunna desarmera sociala protester istället för att framprovocera dem. Rasismen, dold som öppen, ligger latent i amerikanska samhället men de mäktiga vill lägga den på hyllan för närvarande. Då duger inte McCain-Palin tycks många inflytelserika borgare mena.

ERIK ANDERSON
Proletären 43, 2008

Sarah Palin förespråkar militär invasion av Venezuela
Den republikanske kandidaten till vicepresidentposten i det kommande valet i USA, Sarah Palin, utesluter inte som ett sista alternativ en militär invasion av Venezuela.

Det uppriktiga beskedet gav Palin i en intervju med tv-kanalen Univisión där hon underströk vikten av utöva en stenhård politisk press på president Hugo Chávez. Hennes medpartner John McCain å sin sida var lika kategorisk, även om han inte öppet talar om en militär intervention av det oljerika Venezuela:

– Vi har de största kolreserverna i världen och de utgör en vital del av vår framtid. Vi måste upphöra med att skicka dessa pengar till utlandet. Delar av dessa pengar hamnar hos terroristorganisationerna och det är ett faktum. Jag är utless på att skicka pengar till Hugo Chávez.

Sarah Palin har tidigare attackerat Venezuela och det är uppenbart att vicepresidentkandidaten har svårt att dölja sin irritation över att Venezuelas statschef inte underordnar sig USA:s utrikes- och energipolitik utan i stället säger vad han anser om dess kriminella folk-mordspolitik i flera delar av världen. Palin försäkrade i Univision att en republikansk administration kommer göra vad den anser vara nödvändigt för att ”de (Chávez och Venezuela) inte ska sticka upp mot USA med sina nycker”.

Dick Emanuelsson