Maktkampen i Iran
Så snart valresultatet utannonserats inleddes protesterna i huvudstaden Teheran. Segersiffrorna för den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad verkar väl överlägsna, även om flera opinonsmätningar innan valet gav honom ett tydligt övertag. Men vi vet lika lite om dessa siffrors förhållande till verkligheten som övriga svenska medier.
Demonstrationerna har dock fått Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamanei, och Väktarrådet att backa från sitt godkännande av valresultatet. När detta skrivs på tisdagen har en omräkning av rösterna beordrats.
Det är allt mer uppenbart att det som utspelar sig i Iran handlar om mer än ett valresultat. Den kraftmätning mellan olika falanger inom prästerskapet och de styrande institutionerna, som pågått från och till i många år, sker nu inför öppen ridå.
I väst framställs konflikten som att den står mellan västvänliga ”reformister” och västfientliga, hårdföra islamister. Det är en förenklad bild. Under tider när ”reformister” haft makten har Iran sett ut på ungefär samma sätt. Oppositionskandidaten Mir Hossein Mousavi, i väst framställd som den som kan förändra Iran, var själv ”hårdför islamist” under sin tid som premiärminister 1981-89.
Motsättningarna inbegriper andra frågor, som den ekonomiska politiken.
*
Det finns ingen anledning att utmåla Mahmoud Ahmadinejad som en progressiv kraft. Han är en del av prästerskapet och det i grunden reaktionära systemet. Men det finns en materiell förklaring till att han vunnit ett starkt stöd hos delar av befolkningen medan andra avskyr honom.
Redan när han valdes till president 2005 spelade Ahmadinejad på att han var en man från folket, uppvuxen under fattiga förhållanden. Han lovade att bekämpa den utbredda korruptionen, och han lovade att de som aldrig förr fått ta del av oljepengarna skulle få göra det. Det gav röster från både landsbygden och Teherans fattiga miljonförorter.
Ahmadinejad har under sina fyra år vid makten använt oljeinkomsterna till höjda pensioner, bostadsbyggande, lån till småföretagare och andra insatser som gjort att delar av befolkningen fått något bättre levnadsförhållanden. Det är främst dessa satsningar som har gett honom stöd, även om opinionsmätningar visar att merparten iranier också är överens med Ahmadinejad i andra frågor, som satsningen på kärnenergi och motståndet mot att acceptera staten Israels existens.
Men det frikostiga spenderandet av oljeinkomsterna i kombination med konfrontationen mot västvärlden har också gett honom starka motståndare. I nyhetsmagasinet Fokus summerar den franska journalisten Mireille Duteil stämningarna så här:
”Teherans borgarklass talar om Ahmadinejad med avsmak i rösten, skäms över mannen som kom från ingenstans och nu drar deras älskade land i smutsen genom att göra sig själv till åtlöje. De förmögna, de intellektuella, affärseliten och en stor del av den iranska medelklassen har dessutom tröttnat på presidentens slösaktighet med intäkterna från landets svarta guld, oljan.”
Denna motsättning förstärktes under valkampanjen. Ahmadinejad framställde sig åter som folkets man som står upp mot överheten. Under en omtalad tv-debatt mot Mir Hossein Mousavi gjorde den sittande presidenten vad som tidigare ansetts vara förbjudet. I direktsändning anklagade Ahmadinejad några av det iranska etablissemangets mest ansedda personer, bland dem den tidigare presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani och hans familj, för att vara korrumperade.
Den stormrike ayatollahn Rafsanjani brukar beskrivas som Irans mäktigaste person efter den högste religiöse ledaren ayatollah Ali Khamenei. Mellan dessa två finns en gammal konflikt. Redan på 1980-talet kämpade de om vem som skulle efterträda ayatollah Khomeini som landets högste ledare. Khamenei vann striden, men ayatollah Rafsanjani har hela tiden kvarstått på centrala maktpositioner. Han var president fram till 1997 och är sedan 2006 han ledare för Expertrådet, som utser den högste ledaren och granskar hans arbete.
I den pågående striden har Khamenei ställt sig på Ahmadinejads sida. Rafsanjani är en av Mir Hossein Mousavis viktigaste uppbackare.
Det finns ingen anledning att utmåla Mahmoud Ahmadinejad som en progressiv kraft. Han är en del av prästerskapet och det i grunden reaktionära systemet. Men det finns en materiell förklaring till att han vunnit ett starkt stöd hos delar av befolkningen medan andra avskyr honom.
Redan när han valdes till president 2005 spelade Ahmadinejad på att han var en man från folket, uppvuxen under fattiga förhållanden. Han lovade att bekämpa den utbredda korruptionen, och han lovade att de som aldrig förr fått ta del av oljepengarna skulle få göra det. Det gav röster från både landsbygden och Teherans fattiga miljonförorter.
Ahmadinejad har under sina fyra år vid makten använt oljeinkomsterna till höjda pensioner, bostadsbyggande, lån till småföretagare och andra insatser som gjort att delar av befolkningen fått något bättre levnadsförhållanden. Det är främst dessa satsningar som har gett honom stöd, även om opinionsmätningar visar att merparten iranier också är överens med Ahmadinejad i andra frågor, som satsningen på kärnenergi och motståndet mot att acceptera staten Israels existens.
Men det frikostiga spenderandet av oljeinkomsterna i kombination med konfrontationen mot västvärlden har också gett honom starka motståndare. I nyhetsmagasinet Fokus summerar den franska journalisten Mireille Duteil stämningarna så här:
”Teherans borgarklass talar om Ahmadinejad med avsmak i rösten, skäms över mannen som kom från ingenstans och nu drar deras älskade land i smutsen genom att göra sig själv till åtlöje. De förmögna, de intellektuella, affärseliten och en stor del av den iranska medelklassen har dessutom tröttnat på presidentens slösaktighet med intäkterna från landets svarta guld, oljan.”
Denna motsättning förstärktes under valkampanjen. Ahmadinejad framställde sig åter som folkets man som står upp mot överheten. Under en omtalad tv-debatt mot Mir Hossein Mousavi gjorde den sittande presidenten vad som tidigare ansetts vara förbjudet. I direktsändning anklagade Ahmadinejad några av det iranska etablissemangets mest ansedda personer, bland dem den tidigare presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani och hans familj, för att vara korrumperade.
Den stormrike ayatollahn Rafsanjani brukar beskrivas som Irans mäktigaste person efter den högste religiöse ledaren ayatollah Ali Khamenei. Mellan dessa två finns en gammal konflikt. Redan på 1980-talet kämpade de om vem som skulle efterträda ayatollah Khomeini som landets högste ledare. Khamenei vann striden, men ayatollah Rafsanjani har hela tiden kvarstått på centrala maktpositioner. Han var president fram till 1997 och är sedan 2006 han ledare för Expertrådet, som utser den högste ledaren och granskar hans arbete.
I den pågående striden har Khamenei ställt sig på Ahmadinejads sida. Rafsanjani är en av Mir Hossein Mousavis viktigaste uppbackare.
*
Det är omöjligt för oss att veta vilka diskussioner som förs inom det iranska etablissemanget, vilka allianser som sluts och vilka planer som dras upp för framtiden. Är det vi nu ser Rafsanjanis försök till revansch mot ayatolla Khamenei? Är målet att avsluta ”slöseriet” med oljepengarna och mildra tonen mot väst, så att den iranska borgarklassen kan göra sina affärer utan att hindras av sanktioner?
Vad som är uppenbart är att kraftmätningen sätter många människor i rörelse. Bland dem som nu sluter upp i demonstrationerna i Teheran finns också de som inte alls stöder oppositionskandidaten Mir Hossein Mousavi och hans uppbackare inom regimen. Demonstrationerna lockar till sig de som är missnöjda med hela systemet, som vill ha en verklig förändring.
Vi får inte glömma att de rapporter vi nås av handlar om protester i huvudstaden, där Mousavi enligt det officiella resultatet vann en majoritet av rösterna. Men Teherans befolkning utgör bara en dryg tiondel av Irans.
Hur kraftmätningen kommer att sluta finns det ingen anledning att spekulera i. Däremot vet vi att både USA och Israel skulle bli glada om de slipper Ahmadinejad. De hoppas på en iransk ledning som är mer samarbetsvillig i kärnenergifrågan och som böjer sig för västs krav på ett stopp för stödet till palestinska Hamas och libanesiska Hizbollah.
Frågan är vilken politik ”reformisterna” skulle föra efter ett maktskifte, och i vilken mån de skulle kunna få folkligt stöd för denna i ett system som satts i gungning.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 25, 2009
Det är omöjligt för oss att veta vilka diskussioner som förs inom det iranska etablissemanget, vilka allianser som sluts och vilka planer som dras upp för framtiden. Är det vi nu ser Rafsanjanis försök till revansch mot ayatolla Khamenei? Är målet att avsluta ”slöseriet” med oljepengarna och mildra tonen mot väst, så att den iranska borgarklassen kan göra sina affärer utan att hindras av sanktioner?
Vad som är uppenbart är att kraftmätningen sätter många människor i rörelse. Bland dem som nu sluter upp i demonstrationerna i Teheran finns också de som inte alls stöder oppositionskandidaten Mir Hossein Mousavi och hans uppbackare inom regimen. Demonstrationerna lockar till sig de som är missnöjda med hela systemet, som vill ha en verklig förändring.
Vi får inte glömma att de rapporter vi nås av handlar om protester i huvudstaden, där Mousavi enligt det officiella resultatet vann en majoritet av rösterna. Men Teherans befolkning utgör bara en dryg tiondel av Irans.
Hur kraftmätningen kommer att sluta finns det ingen anledning att spekulera i. Däremot vet vi att både USA och Israel skulle bli glada om de slipper Ahmadinejad. De hoppas på en iransk ledning som är mer samarbetsvillig i kärnenergifrågan och som böjer sig för västs krav på ett stopp för stödet till palestinska Hamas och libanesiska Hizbollah.
Frågan är vilken politik ”reformisterna” skulle föra efter ett maktskifte, och i vilken mån de skulle kunna få folkligt stöd för denna i ett system som satts i gungning.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 25, 2009