Sinn Fein ger Nordirland hopp

Sinn Feins extrakongress (Ard Fheis) i slutet av januari betecknades av
partiets ledning som historisk. Där röstade över 90 procent av de
närmare 1000 delegaterna för ett godkännande av Nordirlands poliskår.
Det innebär att partiet kommer att träda in i poliskårens styrelser
samtidigt som den republikanska befolkningen uppmanas att samarbeta med
polisen.



Ett accepterande av den existerande poliskåren var enligt Sinn Feins
motparter en förutsättning för att kunna fortsätta den pågående
fredsprocessen i enlighet med Långfredagsavtalet från 1998. Men det var
knappast ett lätt beslut att fatta för de som i årtionden drabbats av
polismaktens ofta brutala övergrepp.



Polis skyddade mördare

Dagarna före kongressen kom en avslöjande rapport från polisens
ombudsman, Nuala O’Loan, vilken bekräftade vad republikanerna länge
hävdat. Rapporten visar hur den nordirländska polisen samarbetat tätt
med de probrittiska paramilitära grupperna, bland annat genom att låta
informatörer komma undan med mord på republikaner.



Under åren 1991-2003 har polisombudsmannen funnit bevis för att
informatörer, med polisens kännedom, varit inblandade i tio mord, tio
mordförsök, bombningen av Sinn Fein-kontorer i Monaghan, Irland, samt
en rad andra brott som straffbeskjutningar och droghandel. Enligt Nuala
O’Loan råder inget tvivel om att detta var känt på högsta nivå inom
polisen.



Sinn Feins ledare Gerry Adams kommenterade rapporten på kong-ressen och
påpekade att den bara täcker ett begränsat geografiskt område och en
begränsad tidsperiod.



”Brittisk statsterrorism och samarbete med dödsskvadroner var en
administrativ praxis och en del av den brittiska regeringens strategi
för att besegra den republikanska kampen”, sa Adams.



Krav på polisreform

Trots denna erfarenhet av polisen ansåg Sinn Feins ledning och den
överväldigande majoriteten av delegaterna att det inte finns någon
annan utväg än att gå vidare med fredsprocessen och godkänna polisen.
Men det görs inte utan krav.



En första ombildning av polis-kåren skedde redan 2001, som en del i
Långfredagsavtalet. Denna process måste fortsätta. Sinn Fein menar att
kongressbeslutet möjliggör ombildandet av polisen till en opartisk och
civil styrka, som helt ska separeras från den brittiska
säkerhetstjänsten MI5. Men partiet understryker också vikten av att dra
fram sanningen om mord och övergrepp i ljuset och att ställa de
skyldiga till svars.



Direkt efter Sinn Feins kongress meddelade Storbritanniens
premiärminister Tony Blair tillsammans med sin irländske motsvarighet,
Bertie Ahern, att val till Nordirlands parlament ska genomföras 7 mars.
Om de nordirländska partierna därefter kan komma överens om formandet
av en samlingsregering kan Nordirland återfå sitt självstyre så snart
som 26 mars.



Det sker i sådana fall fyra och ett halvt år efter att London senast
upphävde självstyret och tog direktkontroll över Nordirland.

Att Sinn Fein eftersträvar självstyre, som ett delsteg i sin
långsiktiga strävan att befria Nordirland från brittisk överhöghet och
skapa ett enat Irland, bekräftades av den senaste kongressen. Den
visade också att Sinn Fein är berett till långtgående kompromisser,
trots hård intern kritik från bland andra ungdomsförbundet Ogra Shinn
Fein och veteraner inom partiet.



Frågan är vad extremhögerns Ian Paisley, ledaren för det probrittiska
Demokratiska Unionistpartiet, tänker göra. Om väljaropinionen från
valet 2003 står sig i valet 7 mars betyder det att den nya regeringen
ska ledas av de två motpolerna DUP och Sinn Fein, som är de största
partier för unionisterna respektive republikanerna.



Mot fredsavtalet

Paisley och DUP har på den unionistiska sidan varit de starkaste
motståndarna till fredsprocessen och mot att överhuvudtaget förhandla
med ”terroristerna” Sinn Fein och dess väpnade gren, IRA. Men
åttioårige Paisleys argument börjar ta slut ta när IRA, under
internationell övervakning, avväpnats och när Sinn Fein slutligen gett
sitt godkännande till poliskåren.



PATRIK PAULOV

Proletären 7, 2007





Konflikten i Nordirland

• Efter att irländarna gjort uppror mot den brittiska kolonialmakten
delades Irland i början av 1920-talet. Det katolska Syd-irland
frigjorde sig allt mer från Storbritannien och utropades 1949 till
Republiken Irland, som omfattar 26 av sammanlagt 32 grevskap på den
irländska ön. Britterna behöll dock Nordirland, där protestanterna är i
majoritet, i sitt fasta grepp.



Sedan dess har republikanerna, med sin bas i den katolska
arbetarbefolkningen, kämpat för att befria de sex grevskap som
Nordirland utgör från den brittiska överhögheten och skapa en enad
irländsk republik. På andra sidan står unionisterna, med sitt
huvudsakliga stöd hos den protestantiska befolkningen, som försvarar
unionen med Storbritannien.



Under 1960-talet växte den katolska medborgarrättsrörelsen, i protest
mot diskrimineringen av katolikerna, till en massrörelse. Dess krav
bemöttes dock med våld av myndigheterna.



1969 sändes brittiska armén till Nordirland, för att ta kontroll över
situation. Britterna understöddes av unionisternas väpnade grupper.
Republikanska IRA valde att svara med väpnad kamp mot ockupanterna. Den
väpnade konflikten pågick fram tills fredsuppgörelsen 1998.



Långfredagsavtalet

• Efter årtionden av väpnad kamp, som kostat 3.700 människor livet,
slöts 1998 ett fredsavtal, Långfredagsavtalet. På den republikanska
sidan stöddes avtalet av i princip alla organisationer, inklusive
socialistiska Sinn Fein och socialdemokratiska SDLP som är de två
största partierna bland katolikerna.



På den probrittiska sidan var uppfattningarna delade. Avtalet stöddes
av det dåvarande största partiet, Ulsters unionistparti, samt ett antal
mindre partier. Ian Paislys Demokratiska Unionistpartiet, som idag
samlar flest röster bland protestanterna, var emot till det.

Folkomröstningen om freds-avtalet följde partiernas uppfattningar.
Bland katolikerna, som utgör drygt 40 procent av Nordirlands
befolkning, röstade 99 procent ja. Bland protestanterna fick
Långfredagsavtalet endast stöd av drygt 50 procent.



Avtalet slår fast att det direktstyre från London som infördes 1972 ska
hävas och Nordirland få självstyre genom ett valt parlamentet med 108
ledamöter. För att inte den protestantiska majoriteten ska kunna köra
över de katolska minoriteten krävs ett godkännande från båda sidor för
att beslut ska kunna gå igenom.



I avtalet ingår också krav på avväpning av IRA och unionisternas
väpnade grupper, vilket enligt internationella övervakare genomförts,
frisläppande av politiska fångar, minskad brittisk truppnärvaro, en
reformering av polisen med mera.



Parlamentet i Stormont öppnades i december 1999. Men Londonregeringen
återtog kontrollen 2002 på grund av motsättningar i en rad frågor.
Genom att Sinn Fein på nytt kompromissat, denna gång i frågan om
polisen, finns chansen att Nordirland kan återfå självstyret.