Vem bär skulden till krisen i Zimbabwe?

Publicerad 9 april 2008

Att valet i Zimbabwe blev ett bakslag för Zanu-PF och Robert Mugabe är ett faktum. Det visar valkommissionens resultat från parlamentsvalet, och det erkänner också det parti som lett landet i 28 år.

Men det är omöjligt att utifrån de stora medierna i Sverige och västvärlden förstå vad som händer i Zimbabwe, varför Zanu-PF försvagats och oppositionen gått fram och varför landet är i djup kris. Den ensidiga rapporteringen påminner mest om ett statligt styrt kampanjmaterial från Levande historia.

*
Drevet mot Zimbabwe är massivt men inte unikt. De senaste åren har vi sett flera liknande kampanjer för att få bort regimer som i någon form utgjort ett hinder för imperialismen.

Det som nu sker i Zimbabwe påminner om Serbien 2000, då Slobodan Milosevic till slut föll efter massiv västlig inblandning i form av sanktioner, ett bombkrig och stöd till oppositionen. Den serbiska ”revolutionen” fördes sedan vidare till Georgien och Ukraina.

Man kan också dra paralleller till de senaste årens svartmålande av Venezuelas Hugo Chávez, även om imperialismen i detta fallet misslyckats att nå det eftersträvade maktskiftet.

Apropå Zimbabwe har den kanadensiske skribenten Stephen Gowans sammanfattat hur USA:s mall för regimskifte ser ut. Den lyder i korthet:

• Ett lands ledare stämplas som diktator eller anklagas för att styra på ett odemokratiskt sätt. Att ledaren är folkvald avfärdas genom att valets legitimitet ifrågasätts.

• USA, Storbritannien och andra västländer ger ekonomiskt stöd till medier, oppositionspartier och vad man kallar det civila samhället för att ”främja demokratin”.

• Kampanjen för ett maktskifte sätts igång i samband med ett val, där man iförväg konstaterar att regeringssidan kommer att fuska sig till en seger.

• Redan innan det finns något valresultat utropar oppositionen seger med hänvisning till ”oberoende” valobservatörer. Detta påstående accepteras givetvis i väst.

• Om oppositionen inte vinner följer nya anklagelser om fusk och eventuellt mobilisering på gatorna.
Känns det bekant?

*
Demoniseringen av Zimbabwe tog sig förra veckan ett närmast absurt uttryck. Då stämplade National Post, en av Kanadas ledande tidningar, Mugabe som ”Afrikas Hitler”. Den man som stått i spetsen för Zimbabwes frigörelse från den brittiska kolonialismens förtryck beskrevs som en brutal massmördare i klass med Hitler, som dessutom drivit ett helt land mot kollaps.

Detta reser två frågor:
1. Varför vill imperialismen och västvärldens styrande bli av med Mugabe?
Svaret är kort och gott jordreformen, som bryter sönder de från kolonialtiden ärvda ägandeförhållandena.

Man behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att finna att Mugabe faktiskt hyllats i väst. När Zanu-PF i början av 1990-talet accepterade Internationella Valutafondens och Världsbankens strukturanpassningsprogram var allt frid och fröjd – och det trots de förödande effekter de nyliberala diktaten fick för Zimbabwes folk.

Vändpunkten i relationerna till väst kom 1998 när Mugabe och Zanu-PF, under starkt folkligt tryck, beslutade att inleda den omtalade omfördelningen av jorden. Reformen sågs av väst som ett hot, inte bara mot den lilla gruppen vita storgodsägare i Zimbabwe, utan mot de rådande ägandeförhållandena i hela Afrika. Vad händer om de fattiga massorna på resten av kontinenten gör som Zimbabwes folk och hävdar sin rätt till jorden?

Att regeringen därefter tagit nya steg med planer för ytterligare nationaliseringar har inte ökat välviljan i väst.

2. Vad beror den ekonomiska krisen på?
Mugabe och Zanu-PF är vare sig felfria eller helt utan skuld till den uppkomna situationen. Men vad västmedier tiger om är att Zimbabwe var i en djup kris redan innan jordreformen inleddes, just på grund av att landets regering underkastat sig diktaten från IMF och Världsbanken.

Tyst är det också om hur sanktionerna, västvärldens brutala svar på jordreformen, kraftigt förvärrade denna kris. Här finns likheter med struptaget på Irak efter Gulfkriget, som precis som Zimbabwe var ett extremt importberoende land.

Gregory Elich, skribent för kanadabaserade Centret för forskning om globalisering, har granskat just sanktionernas effekter. Han pekar på hur amerikanska och brittiska påtryckningar, inte minst via IMF, Världsbanken och andra internationella organ, resulterade i att lån ströps och inves-teringar uteblev. Den nödvändiga utländska valutan blev snabbt en bristvara. Att bedriva internationell handel, såsom alla andra länder gör, var plötsligt omöjligt.

För ett land som importerat 100 procent av oljan, 40 procent av elen samt merparten av reservdelarna blev struptaget en katastrof. Industrier gick under och arbetslösheten sköt i höjden.
Också jordbruksproduktionen drabbades, då staten saknade resurser för att stödja de nyblivna jordägarna.

*
I denna svåra situation är det inte konstigt att framförallt stadsborna, som inte gynnats av jordreformen, vänder Zanu-PF ryggen och röstar för förändring. Och det trots att MDC och Tsvangirai öppet backas upp av de krafter som bär huvudskulden till krisen.

Valet 29 mars är ett tecken på att imperialismens krig – för det handlar om ett krig även om det inte förs med bomber – mot Zimbabwes folk har börjat ge avsett resultat. Som i Serbien, Georgien och Ukraina.
Förhoppningen är att få bråkmakaren Mugabe och Zanu-PF ur vägen och återställa den imperialistiska ordningen i södra Afrika.

PATRIK PAULOV
Proletären 15, 2008