Hoppa till huvudinnehåll
Av

På ekojordbruk i Kuba

Överallt i städerna och deras utkanter lägger vi märke till vi de långsmala odlingsbäddarna med prydliga rader av prunkande grönsaker i färgskalans alla gröna nyanser. Under vår rundresa på Kuba i månadsskiftet februari, mars i år ser vi de omtalade stadsodlingarna som fört fram Kuba till en ledande position vad gäller hållbart, koldioxidneutralt jordbruk. Hur kommer det sig då att det relativt fattiga, lilla Kuba satsat och nått sådana framgångar inom ekologisk odling?

För att förstå den snabba omställningen inom det kubanska jordbruket under den senaste tjugoårsperioden måste vi gå tillbaka 50 år i tiden.

Efter revolutionen år 1959 införde USA en omfattande blockad mot landet. Blockaden bidrog till att driva Kuba allt närmare Sovjetunionen. Sovjet köpte Kubas socker och försåg i gengäld landet med en lång rad varor, allt från olja till spannmål. För Kuba blev detta ett välkommet tillskott, men det bevarade också landets ensidiga inriktning på sockerproduktion.

År 1991 kollapsade Sovjetunionen och Kuba blev i ett slag av med 90 procent av sin oljetillförsel. För jordbrukets del försvann också möjligheten att importera konstgödsel, bekämpningsmedel och reservdelar till maskinparken.

Detta innebar inget mindre än en katastrof. Landet importerade vid denna tid hela 80 procent av sina livsmedel och svält hotade befolkningen. Regeringen införde den så kallade specialperioden, Periodo Especial, och uppmanade befolkningen att hålla ut, lita till egna krafter och utveckla ett jordbruk oberoende av fossila bränslen och kemikalier för att säkra tillgången på livsmedel i den helt nya situationen. Man blev helt enkelt tvungen att börja odla utan olja, konstgödsel och bekämpningsmedel.

Redan år 1987, bland annat efter inspiration från kinesiska gästarbetare som startat egna grönsaksodlingar, hade kubanerna börjat med trädgårdsodlingar, så kallade huertos i liten skala.

Under specialperioden beslöt man att satsa stort. Man utvecklade en metod med upphöjda odlingsbäddar som är omkring en meter breda och cirka 30 meter långa. På ödetomter, i parker och på annan outnyttjad mark skapades dessa nya organoponicos som kubanerna kallar sina stadsodlingar. Genom närheten till konsumenterna minimeras transportbehovet. Genom växelbruk och tillförsel av kompostmaterial bibehåller man jordens bördighet. Insektsangrepp och växtsjukdomar hålls tillbaka med biologiska metoder.

Staten ställer mark till förfogande och många av odlingarna drivs kooperativt där medlemmarna delar på överskottet. Staten bidrar också med forskning, utbildning och rådgivning. Man tar fram nya fröer och sorter som är anpassade till Kubas klimat och jordmån. Idag odlas minst 25 olika sorters grönsaker och de nya metoderna har fått avkastningen att öka stort och den fortsätter att stiga i takt med nyvunna erfarenheter.

Odlingarna är förstås i första hand ett sätt att trygga livsmedelsförsörjningen, men de har också blivit ett socialt projekt. Odlarna sammansvetsas av sitt gemensamma arbete. De får all uppmuntran av samhället och känner stolthet att kunna bidra till landets utveckling. Odlandet har också släppt loss lokala initiativ och nytänkande.

Under vårt resa på Kuba besöker vi ett stadsjordbruk i staden Cienfuegos. Det är ett litet kooperativ med namnet Organoponico T-15 och när vi kommer håller tomatskörden just på att bärgas.

Vi guidas runt av Rosberto Gonzalez och ledaren för kooperativet Juliesci Rodriguez. Rosberto är agronom och specialist på organisk odling och hållbar utveckling. Han samordnar och ger råd till de olika stadsodlingarna i provinsen. Rosberto berättar att det finns 306 stadsodlingar i provinsen och av dessa ligger 71 odlingar i själva staden Cienfuegos. På denna odling arbetar 15 personer. Periodvis kan arbetsdagarna bli långa, men efter kubanska förhållanden är förtjänsten god.

Vi känner igen de långsmala odlingsbäddarna och solkänsliga grödor skyddas av en skuggande väv, medan andra med tåligare växter ligger öppna. Gödsel från djur, rester från sockerproduktionen och annat organiskt material läggs i en maskkompost som ger ett mycket näringsrikt jordförbättringsmedel. Odlingsmetoderna och de minskade transporterna gör bruket hållbart med minimala koldioxidutsläpp.

Man tillämpar en helhetssyn vad gäller skadeinsekter och växtsjukdomar. Rosberto beskriver hur färgfällor, rovinsekter, avskräckande växter och växtbaserade, nedbrytningsbara bekämpningsmedel används efter behov eller kombineras. Innan vi går in i odlingen får vi trampa först i formol och därefter i kalk för att hindra att vi för in insektsägg och svampsporer i odlingen.

Odlingarna syftar till att ge närproducerade grönsaker till stadsbefolkningen och till skolor, dagis och sjukhus. Konsumenterna finns alltid nära odlingarna. Rosberto berättar också om de ödeläggande orkaner som regelbundet drar in över Kuba. Orkanerna är ett verkligt hot mot odlingarna men om en odling ödeläggs är produktionen igång igen efter 45 dagar.

Juliesci demonstrerar en maskkompost. Komposten måste skuggas mot värme och uttorkning och nedbrytningen tar tre månader. Nytt organiskt material tillförs var tionde dag. Materialet är djurgödsel, rester från sockerproduktionen och från de egna odlingarna. Efter nedbrytningen täcks komposten med ett finmaskigt nät och organiskt material läggs ovanpå. Då kryper maskarna upp i det nya materialet och detta kan lyftas bort och maskarna kan på så sätt överföras till en nystartad kompost. Kvar i den gamla komposten blir de näringsrika resterna efter maskarnas verksamhet.

Kuba satsar stort på forskning och utbildning och stimulerar ungdomar att söka sig till de nya formerna för odling. Vid ett besök på en högstadieskola frågar vi ungdomarna i en klass vad de vill arbeta med i framtiden är det några som svarar att de vill arbeta inom livsmedel och odling så budskapet har tydligen nått fram.
Odlingarna stöds och uppmuntras på olika sätt av samhället. Mark ställs till odlarnas förfogande. Och exempelvis finns bara i Havanna 60 rådgivningscentraler där odlare kan få råd för sitt odlande.

Under de senaste 15 åren har kubanerna allt mer fått upp ögonen för växternas betydelse och odlingens fördelar. Nu odlar man inte bara av tvingande nödvändighet utan också för alla de fördelar stadsodlingarna ger. Växterna ger inte bara ett tillskott på matbordet utan gör också städerna vackrare, grönare och behagligare.

Utan tvekan skulle den kubanska odlingsformen kunna spridas i världen och ge ett betydelsefullt livsmedelstillskott inte minst till fattiga människor och kubanerna delar gärna med sig av sina nyvunna kunskaper.

Kuba är idag ett unikt exempel på ett land med hög nivå på folkhälsa och utbildning där invånarna garanteras en rimlig levnadsstandard utan att utarma sina naturresurser. Världsnaturfonden utsåg år 2006 Kuba till världens enda hållbara land.