Striden om Egyptens framtid

I ett desperat drag att hålla sig kvar vid makten besökte president Hosni Mubarak i början av veckan militärhögkvarteret och mötte den nyutnämnde vicepresidenten Omar Suleiman och andra höga befälhavare efter det att fler pansarfordon beordrats ut på gatorna.

Polisens säkerhetsstyrkor har av och till beordrats bort från gatorna, och istället har armén kallats in. Den sistnämnda verkar för övrigt splittrad inför händelseutvecklingen.

Den Qatarbaserade tv-kanalen al-Jazeera uppger att 150 personer dödats och 4000 sårats under det folkuppror som inleddes den 25 januari.

Det egyptiska folket kräver att diktatorn Mubarak ska bort. Upproret inspirerades av den snabba händelseutvecklingen i Tunisien, där folket kastade ut diktatorn Ben Ali. Men i Tunisien fortsätter kraftmätningen mellan de som vill att omvälvningen skall gå vidare och de som vill ha Tunisien som en underordnad stat under västmakterna. När den stora tv-kanalen skulle sända en intervju med kommunistledaren Hamma Hammami släcktes tv-sändningen ned.

Egypten är för USA, Israel och västvärlden ett betydligt viktigare land än Tunisien. Egypten har en åtta gånger större befolkning än Tunisien. En reell nationell och demokratisk utveckling i Egypten skulle få en helt annan betydelse för hela Mellanöstern än en sådan samhällsomvandling i det mindre Tunisien.

Den egyptiska regimen är underordnad USA. Landets säkerhetsstyrkor och armé får en årlig vapenhjälp på två miljarder dollar om året. Egypten är naturligtvis inte en kolonial utpost som Israel, men landet har reducerats till en bricka i USA-imperiets Mellanösternstrategi.

Regimen Muba-rak stödjer USA:s aggressionsförberedelser mot Iran och upprätthåller blockaden mot Gazas plågade folk. Egypten har 600 amerikanska soldater på sitt territorium och tillåter stora amerikanska militärmanövrar.

USA står inför ett val: Backa upp regimen Mubarak till slutet, eller försöka arrangera en lösning som också ligger i USA:s intresse, eller åtminstone reducera skadan för imperiet.

USA söker desperat efter nya marionetter som skall fortsätta med den nyliberala ekonomiska politiken, fortsätta med blockaden av Gaza och vara fortsatt underordnade USA. Men klarar USA det denna gång?

Vissa likheter finns med tidigare händelser i historien. USA-imperiet kan spela på flera strängar samtidigt. Efter folkliga uppror mot USA-stödda diktatorer som Ferdinand Marcos i Filippinerna och Baby Doc på Haiti 1986, och det folkligt upproret mot Suharto i Indonesien på 1990-talet, lyckades USA parera upproren och ändå ha kvar stort inflytande i dessa länder genom att acceptera ”civila” ledade som inte satte sig upp mot USA. Skulle en sådan ledare trots allt föra någon form av oberoende politik, som president Jean-Bertrand Aristide i Haiti gjorde, åkte USA dit och deporterade personen.

Huruvida förre chefen för FN:s kärn-energiorgan Muhammed ElBaradei och hans grupp ingår i denna plan återstår att se, USA skulle kunna leva med en sådan förändring om Egyp-tens underordnade status behålls. Det vill säga fortsatt amerikansk närvaro, samarbete med Israel och nyliberal politik.

Det sistnämnda är förövrigt en viktig orsak till det breda folkliga missnöjet. I Egypten infördes Internationella valutafondens program 1991. Vilket var förutsättningen för att få lån. Avreglering av matpriser, omfattande privatiseringar och massiva besparingsåtgärder ledde till ökade sociala klyftor.

Men för IMF var Egypten ett föredöme – liksom Tunisien. Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten genomförde detta för att de lydde de amerikanska diktaten.

Stora militärförband har placerats utanför de brittiska och amerikanska ambassaderna. Protesterna har ännu inte tagit en omfattande och öppen anti-amerikansk tendens. Men ingen verklig förändring kan åstadkommas utan att man tar itu med Egyptens halvkoloniala status i förhållande till USA.

USA har sin tredje största ambassad i Kairo efter ambassadkomplexen i de ockuperade irakiska och afghanska huvudstäderna, Bagdad och Kabul. USA-ambassaden i Egypten är större än flera egyptiska ministerier.

USA kan tillsätta diktatorer genom kupper, som man gjorde med Augusto Pinochet i Chile, Jorge Rafael Videla i Argentina, Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten och som man fortfarande gör i Latinamerika, som i fallet Honduras. Men i dagens värld är många marionetter installerade genom ”fria och rättvisa val”

Hosni Mubarak är givetvis en skurk och måste bort. Men en diktator som Mubarak ger inte bara order utan tar också order.

De viktigaste besluten om Egypten fattas i Washington av USA:s utrikesdepartement, i Pentagon, i CIA:s högkvarter och i Världsbankens och Internationella Valutafondens sammanträdesrum. Dessa är de verkliga diktatorerna för det egyptiska folket.

Demonstrationerna måste därför riktas mot USA:s och Storbritanniens ambassader. Liksom mot EU:s stora delegationskontor. De måste gå till IMF:s och Världsbankens kontor. En meningsfull förändring för Egyptens folk kan endast ske om den nyliberala agendan bryts upp.

”Diktatorer” tillsätts när de behövs och avsätts när de är politiskt förbrukade för imperiet. De kan mördas, som Ngo Dinh Diem i Sydvietnam på 60-talet, eller skickas utomlands, som Ben Ali i Tunisien för några veckor sedan.

Jeffrey Feltman, USA:s ansvarige för Mellanöstern, meddelade till massmedier att han i dagarna träffat tunisiska ministrar och folk från civila samhället.
”USA leder internationellt stöd för ett nytt Tunisien, på bekostnad av förre kolonialmakten Frankrike”, skriver franska nyhetsbyrån AFP. Detta trots att USA:s dåvarande utrikesminister Donald Rumsfeld 2006 förklarade sitt fullständiga stöd åt Ben Ali.

Det är ingen tvekan om att USA snabbt försöker positionera sig på den ”goda” sidan i Tunisien. Vad är USA:s plan B i Egypten ifall Mubarak faller likt Ben Ali?

I maj 2009 träffade Hillary Clinton en delegation av egyptiska dissidenter. Dessa agerar inom dagens proteströrelse och deras uppgift är att tjäna USA:s intressen. USA har via olika organ som Freedom House och andra organisationer också gett pengasummor till egyptiska ”dissidenter” och Mubarakmotståndare.

Norska Aftenposten hade 27 januari en artikel med rubriken ”Amerikanskt miljonstöd till Mubarak-motståndare.”

”USA har under de senaste åren öppnat plånboken för egyptiska demokratiförkämpar visar ambassaddokument från Kairo”, börjar Aftonposten och fortsätter:
”Å ena sidan pungar amerikanerna ut pengar till Egyptens militär – USA har gett över 200 miljarder [norska] kronor i försvarsstöd sedan 1980. På andra sidan arbetar USA hårt för att bygga upp krafter i Egypten som motarbetar presidentens brott mot mänskliga rättigheter.” Dessa krafter har, enligt Aftenposten, fått motsvarade 430 miljoner norska kronor i ”demokratibistånd”.

Mellanösternexperten Daniel Heradstveit säger till Aftenposten att dessa siffror är överraskande höga.

”Det är helt klart att detta är en medverkande orsak till demonstrationerna vi ser nu, även om fattigdom och korruption nog är de viktigaste grunderna till att folk är ursinniga”, säger han.

Heradstveit menar att USA snabbt kan uppleva att man skjutit sig själva i foten.
”Vi har sett i Algeriet och i Gaza hur demokratiska val kan ge oönskade resultat för USA. Det samma kan ske i Egypten, att USA använder hundratals miljoner till demokratifrämjande åtgärder kan sluta med ett islamskt styre”, avslutar han.

Nu är det naturligtvis absurt att som Heradstveit gör hävda att demonstrationerna beror på ”demokratipengar” från USA, i synnerhet som mycket av denna ”demokratiutbildning” gått till de säkerhetsstyrkor och den regim som folket nu vänder sig mot.

Massrörelsen är äkta. Men progressiva människor måste inse att ett imperium som USA kan spela på flera strängar samtidigt. Ofta går det fel som i de palestinska valen 2006, då väljarna hade fräckheten att rösta på ”fel” parti. Liksom när USA stödde olika islamistiska krafter i Afghanistan mot Sovjetunionen under 1980-talet, vilka sedan vände sig mot USA.

Fast även om USA spelar på olika kort i kraftmätningen skulle troligen massrörelsen, om den är tillräckligt militant, både kunna tvinga bort Mubarak och upprätta ett verkligt nationellt och demokratiskt samlingsstyre för Egyptens folk.

Med en sådan utgång kommer USA:s alla ”demokratiprogram” att vara överspelade.