Växande separation i Belgien
Belgien är sedan bildandet ett land med två stora språkgrupper, det nordliga Flandern där man talar flamländska och det sydliga Vallonien där man talar franska. Språkskillnaderna har lett till att flera partier men även myndigheter har splittrats i flamländsk- och fransktalande delar. Detta har försvårat möjligheterna att skapa politiska allianser.
Efter valet förra året gick det flamländska konservativa separatistpartiet N-VA (Nya Flamländska Alliansen) kraftigt framåt och blev det enskilt största partiet i det belgiska parlamentet när man vann 27 av parlamentets 150 platser. Samtidigt backade det rasistiska, högerextrema separatistpartiet Vlaams Belang (Flamländskt intresse) till 12 platser.
Genom att vägra backa på sina krav om ökad regionalisering har N-VA kunnat förhala och motarbeta ett regeringsbildande tillsammans med det näst största flamländska partiet, CD&V (Kristdemokrater och Flamländare) som agerat N-VA:s svans.
Den första juni slog Belgien världsrekord i antal dagar landet varit utan regering, man gick efter 353 dagar förbi Kambodja som haft rekordet sedan 2003-2004. Inget smickrande rekord för landet som kanske mer än något annat land representerar EU:s federalistiska drömmar.
Länge såg ett omval ut att vara den enda lösningen. Först under sensommaren och hösten, över ett år efter valet, har parterna för första gången suttit ner och diskuterat och den senaste överenskommelsen innebär att regeringskrisen ska lösas genom att tillmötesgå N-VA:s krav, men utan att bjuda in dem till samarbete.
Men ännu återstår mycket. Nyligen gick en av Belgiens största banker, Dexia, omkull och fick nödköpas av staten. Dexia är bara första offret i den skenande europeiska skuldkrisen och en fingervisning på hur Belgiens ekonomi ligger till.
Förutom frågan om den belgiska statens existens så står landet inför enorma nedskärningar och besparingar efter att man drabbats hårt av den ekonomiska krisen. En fråga som dock är nära kopplad till den växande separatismen i landet.