Hoppa till huvudinnehåll

Adjö Bebben – en skönlirande varvsarbetare har stämplat ut

Bertil ”Bebben” Johansson, plåtslagare på varvet, urgöteborgare och en showman på planen. Helt enkelt världens bästa fotbollsspelare – i Göteborg – har lämnat oss, 86 år gammal.

Klassisk bild på liraren Bebben som tar det lugnt vid en av hörnflaggorna.
Alf Weihed

Världens bäste fotbollsspelare i Göteborg är död. Ja det var så vi kallade honom. Bertil ”Bebben” Johansson, världens bäste fotbollsspelare – i Göteborg. Ändå fick vi står där med banderollen varenda hemmamatch: ”Bebben till landslaget”. Stockholmarna begrep inte. Det blev bara fyra landskamper för världens bäste.

Bland minnesorden i Göteborgsposten berättar Reine Almqvist om en magisk hemmamatch under andra halvan av 1960-talet. Han minns inte vilket år eller vilket lag IFK mötte och det gör inte jag heller. Men jag var där och minnet är oförglömligt. En blåvit spelare blev nedriven på väg in eller inne i straffområdet. Såväl hemmaspelarna som hemmapubliken ropade på straff. Bara Bebben strosade runt på sitt sedvanliga, lite sävliga sätt.

”Ta det lugnt pojkar”, lär han ha sagt till Reine och de andra. ”Jag sätter frisparken.”

Vad Reine inte såg och inte kunde se var att Bebben förmedlade samma budskap till den skrikande publiken. Inte med ord, naturligtvis, detta var på jättelika Nya Ullevi med löparbanor och allt, men med sin omisskännliga kroppsmimik.

Det var som jag minns det en liten lugnande vink med vänsterhanden när han tog bollen för att lägga upp den för frispark. Åtminstone vi på ståplatsläktaren strax ovanför fattade direkt. ”Han sätter den.” Förväntningarnas tystnad spred sig. Och så pang! Den magiska vänsterfoten skruvade bollen över muren och in i bortre krysset, otagbar för målvakten. Messi kunde inte ha gjort det bättre.

Jublet visste inga gränser.

Ett annat, lite senare minne. Det var straffsparksläggning i en paus någon gång på 1980-talet. Bebben skulle möta Rune Börjesson från Öis och Karl-Alfred Jakobsson från Gais. Med Henry Andersson som målvakt. Rune och Karl Alfred dundrade som vanligt, men Bebben envisades med att försöka finta Henry för att sedan rulla bollen med knapp styrfart vid sidan av honom. Han misslyckades två gånger. Men tredje gången gillt. Henry låg sprattlande vid sin högra stolpe och fick se bollen sakta rulla in i mål vid den vänstra.

Gissa vem som vann den straffsparksläggningen i publikens ögon.

Detta var Bebben. En duktig fotbollsspelare, men också en showman som ville bjuda publiken på något extra.

Bebben gjorde som sagt bara fyra landskamper. Hans mångårige lagkamrat Bengt ”Fölet” Berndtsson gjorde tjugofyra. Ändå blev ”Fölet” inte tillnärmelsevis så stor som Bebben i blåvita ögon. Man kan fråga sig varför.

Delvis beror det säkert på sättet att spela. ”Fölet” hade sin patenterade fint, som allsvenskans alla vänsterbackar gick på år efter år. När Bebben fick bollen visste man aldrig riktigt vad han skulle göra. Han var oförutsägbar på det där sättet som skapar skräckblandad förtjusning. Vad tar han sig till? Klarar han detta?

Ändå tror jag att ikonstatusen har en djupare, mer social källa. Bebben var på något sätt inkarnationen av 1950- och 60-talens göteborgske arbetare. Eller åtminstone av denne arbetares syn på och förhoppningar om sig själv. Jobbade på Götaverken, frispråkig, rapp i käften, totalt fri från divalater, spjuveraktig, social. Han var allsvensken som efter jobbet gav sig ut på gräsmattan hemmavid för att kicka boll med småkillarna. Han var en av oss.

När centern Owe Olsson 1964 lämnade IFK för AIK gick det en chockvåg genom den blåvita familjen och genom alla läger av fotbollssupporters i Göteborg. Till AIK, det uppnästa AIK. Vilken förrädare! Detta var innan fotbollsspelare förvandlats till dagligvaror.

Men vi blåvita lugnade oss snabbt. Owe Olsson var fiskarpojk från Hälsö och vi hade ju Bebben. Urgöteborgaren. Varvsarbetaren. Bebben överger oss aldrig! Och han övergav oss aldrig. 1969 tog han som tränare SM-guld med IFK Göteborg och innan pandemin slog till satt han träget på Gamla Ullevis VIP-läktare när IFK spelade, trots att han var blind. Han ville känna av stämningen.

Att Bebben också var tränare för det lag som åkte ur allsvenskan 1970 är glömt och förträngt och i vart fall förlåtet.

Bebben var en av oss, var det sagt. Det var det som gjorde honom till världens bäste fotbollsspelare – i Göteborg.