Anpassningen till liberalismen göder högerpartiet

Den 6 februari fyller Sverigedemokraterna 30 år. Budskapet 1988 var: ”Invandrarna är för många”. Då kom färre än 20.000 asylsökande till Sverige. Då var SD en nazistorganisation med runt tusen väljare i hela landet.

Även 2015 var budskapet ”invandrarna är för många”. Då kom 170.000 asylsökande till ett Sverige som EU-medlemskapet förvandlat i grunden. SD slogs om att bli näst största partiet i väljarkåren som helhet och har nu parkerat sig som det näst största partiet inom arbetarklassen.

SOM-institutets granskning från 2016 visar att SD har ”sina kärntrupper i arbetarklassen” och har lättare att vinna stöd i socialt utsatta områden, särskilt där andelen invandrare är hög. Enligt höger-vänster-skalan ligger SD-väljarna strax till höger om mitten, till vänster om Centerpartiet. Det som sticker ut hos SD:s väljare är att de är kritiska mot invandringspolitiken och EU-medlemskapet och att de hyser en stark misstänksamhet mot politikerna och hur den svenska demokratin fungerar.

SD:s väljarstöd vittnar inte om tilltagande högerextremism i bredare folklager. Inte heller har SD vuxit som ett resultat av ökande rasism. Tvärtom visar värderingsundersökningar att rasismen har minskat sedan 1988. Åkesson & Co har lyckats vinna framgång just genom att tona ner partiets rasism.

Det som däremot har ökat är klyftorna och det uppenbara i att politikernas prat om ansvar inte handlar om att ta ansvar för vanligt folk och landets framtid. Naturligtvis växer det enda parti som är kritiskt mot den förda integrations- och EU-politiken när konsekvenserna blir allt mer synliga.

Samma argument hörs från vänsterliberaler fast kryddat med moralism snarare än ekonomiska argument.

Dessvärre har vänstern och arbetarrörelsen anpassat sig i stället för att bjuda motstånd. 1988 var EU-motståndet en vänsterfråga. Idag är medelklassvänstern en av de mest EU-positiva väljargrupperna. 1988 hade fackföreningar inflytande över kapitalisternas möjlighet att anställa arbetskraft från utlandet. Idag står det kapitalisterna fritt att importera arbetare trots att massarbetslösheten har permanentats i segregerade förorter.

Och en högerliberal som Fredrik Segerfeldt försvarar öppna gränser med att ”kåkstäder i Sverige kan visst vara en lösning på akut fattigdom i andra länder” och skapa en arbetskraftsreserv som håller nere löner. Samma argument hörs från vänsterliberaler fast kryddat med moralism snarare än ekonomiska argument.

Anpassningen till liberalismen märks också i att frågor om ekonomisk jämlikhet och social rättvisa under dessa 30 år har avskrivits från vänsterns dagordning. Istället har mångkultur, valfrihet, tolerans, kunskapssamhälle, HBTQ-certifiering och miljömedvetet konsumerande blivit liktydigt med att vara progressiv. Mot detta ställs de bakåtsträvare som är skeptiska till det nya EU-Sverige och som vill försvara nedläggningshotade skolor, industrier, jordbruk och vårdenheter. Den som till på köpet är kritisk till invandringspolitiken får stämpel som främlingsfientlig.

Att SD har kunnat växa i 30 år är ett underkännande av arbetarrörelsen och vänstern. Tre årtionden av anpassning till liberalismen och medelklassens politiska agenda har tillåtit ett arbetarfientligt högerparti som SD att växa sig breda.

2018 måste bli året då arbetarpolitiken återtar förarsätet i politiken.