Hoppa till huvudinnehåll

En svensk sjukvård i kris

Svensk sjukvård måste förbereda sig på krig. Detta var budskapet från statsminister Ulf Kristersson under konferensen Folk och Försvar. Men skulle vården klara av en full beredskap i dagsläget? Med tanke på de omfattande nedskärningarna och den snedvrida styrningen, svarar vårdpersonalen nej på den frågan. – Vi har fullt upp med att kriga på golvet, säger undersköterskan Sari Juntikka om de omfattande nedskärningar och den snedvridna styrning som gör att vården går på knä.

Sjuksköterskan Lisa Bertilson är bara en av många vårdanställda som tycker att svensk sjukvård inte klarar av fler nedskärningar eller effektiviseringar.
Privat

På den årliga konferensen Folk och försvar som hölls i januari var en av talespunkterna Sveriges krigsberedskap. Tonläget var alarmistiskt.

Gång på gång betonade både statsminister Ulf Kristersson och överbefälhavare Michael Bydén att inte minst sjukvården måste förbereda sig för krig.

Men samtidigt som Sverige nu ska lägga en allt större andel av statsbudgeten på militär upprustning så talar det senaste årtiondets rapporter ett tydligt språk: svensk sjukvård befinner sig i en avgrundsdjup kris.

Privat
Sari Juntikka har sagt upp sig från äldrevården på grund av den höga arbetsbelastningen och bristen på återhämtning.

Sari Juntikka jobbar som undersköterska i Piteå och har precis sagt upp sig från sitt jobb inom äldrevården för att istället börja jobba åt Region Norrbotten. Anledningen är just de problem som återfinns inom nästan varje rapport från vårdgolvet. En hög arbetsbelastning, dålig bemanning och centralstyrning som inte främjar vårdens främsta uppgift; att hjälpa människor.

– Det hela känns mest som skrämselpropaganda. Hur ska vi kunna förbereda oss på ett krig? Jag har ju inte ens tillräckligt med hjälpmedel för att driva en vettig vård och omsorg i dagsläget. Om sen kriget kommer…  Då är väl tanken att vi ska börja trolla med knäna, säger hon till Proletären.

Hon är långt ifrån ensam i sin reaktion. Oskar Knutsson jobbar som läkare på den palliativa avdelningen på Östersunds sjukhus. Han menar att bristen på personalinflytande över arbetsplatserna gjort att den patientnära vårdens organisationer slimmats. Ett problem som varken politiker eller de med ledande befattningar inom regionerna tycks ta på allvar.

– Det finns en brist på ödmjukhet. Vi lever i ett land som har en slags hybris och självgodhet om att svensk sjukvård fungerar som den ska. Det gör den inte. Och det som är så upprörande är att lösningen på problemen inte involverar kärnfysik. Ger man den fasta personalen goda förutsättningar i verksamheterna så kommer saker att förbättras.

Erling Bronsberg
Oskar Knutsson jobbar på den palliativa, mobila enheten på Östersunds sjukhus.

Oskar Knutsson beskriver ett av grundproblemen som många andra vårdanställda pekar på. Det finns helt enkelt inte förutsättningarna till att bedriva en vettig vård. Som en konsekvens av detta säger personalen upp sig. Det i sin tur skapar en brist på disponibla vårdplatser och att livsviktig kompetens försvinner.

– Den här utvecklingen grundar sig i ett kortsiktigt tänkande där allt handlar om att rätta sig efter årets budget. Där har vi varit i snart 30 år nu. Lägger vi då också till ett minskat professionellt inflytande över verksamheten, då får du situationen vi befinner oss i. Men jag ser ändå spår av förbättringar, säger Oskar Knutsson.

Samtidigt som lösningarna på problemen tycks vara enkla så är det få regioner som valt att vända trenden. Istället agerar många regioner tvärtom – och ökar takten på nedskärningar och effektiviseringar.

Inte minst under de senaste årens inflation har rapporterna om regionernas underskott publicerats på löpande band. Några exempel  är Region Sörmland, Dalarna, Värmland och Östergötland som alla meddelat tresiffriga miljonbesparingar inom vården.

Enligt Dagens Nyheter och Sveriges kommuner och regioner (SKR) väntas Sveriges regioner göra ett sammanlagt underskott på 24 miljarder år 2024 och säga upp cirka 5.300 anställda.

Denna utveckling sker samtidigt som Ivo, vårdpersonal och fackförbund efterfrågar fler vårdplatser och kortare vårdköer. Något som bara kan nås genom mer vårdpersonal, inte färre.

I Piteå menar Sari Juntikka att den ansträngda situationen hon befinner sig i på jobbet knappast kan vara en nyhet för ledande personer i samhället.

– På något sätt spelar de på våra känslor. Att det bara är vi som ska ställa upp och ta ansvar om det blir krig. Men i gengäld ska det inte ske någon som helst förbättringar av vår arbetsmiljö.

På sätt och vis är situationen inom vården redan idag krigsliknande, menar Sari Junitikka.

– Vi har redan ett krig i Sverige – på golvet inom vården. Men nu är det som att luften pyst ur däcken. Jag har fortfarande kvar en kämparglöd, men rädslans makt är ibland mycket stor. ”Det kunde varit värre. Och att vi ska vara nöjda med det vi har”, tror jag nog många tänker.

Någon som fått uppleva sparkraven på nära håll är Lisa Bertilson, sjuksköterska inom NU-vården i Mellerud. Fram till början av 2024 jobbade hon på akutmottagningen i Lidköping, men efter omfattande sparkrav valde politikerna och tjänstemännen i Västra Götalandsregionen att lägga ned hennes arbetsplats och centralisera vårdplatserna till sjukhuset i Skövde. Något som skapade en massflykt bland personalen.

– Tanken är att vi ska effektivisera vår resursanvändning till varje pris. Men resultatet blir ofta det motsatta. Just nu söker till exempel akuten i Skövde efter 40 nya sjuksköterskor på grund av att så många från personalen sade upp sig när nedskärningarna kom.

– Mottagning efter mottagning läggs ned och personal försvinner. Det är en otroligt stor kompetens som går förlorad när politiker och tjänstemän gör så här. Och det gäller över hela landet.

Privat

Apropå beredskap nämner Lisa Bertilson att akutmottagningen i Lidköping, under pandemin, fungerade som en smittfri mottagning. Om en patient hade minsta symptom blev de omdirigerade till akuten i Skövde istället. Något som nu inte längre är möjligt.

Hon menar att detta är ett steg i en centralisering som återigen grundar sig på olika effektiviseringskrav från regionernas budget. Bara det faktum att många mindre tätorter inte längre har tillgång till en nära akutkirurgi borde också vara grund för kritik.

– Det är ett systemfel och kortsiktigt tänkande uppifrån som gjort att vi bara opererar på större sjukhus. Något som skapar patientsäkerhetsrisker redan nu, och då har vi inte ens analyserat hur det kommer se ut under en kris… eller krig.

Hur känns det att det krävs en diskussion om krig för att problemen i vården ska tas upp?
– Det är sjukt och obehagligt. Vi måste verkligen ställa oss frågan: Hur vill vi att svensk sjukvård ska fungera? Just nu är det de sjuka och svaga som blir lidande.

Tillbaka i Östersund menar Oskar Knutsson att det demokratiska samhället har ett ansvar att upprätthålla ett förtroende för dess institutioner. Annars riskerar samhällskontraktet att slitas isär. Men decennier av nedskärningar, New Public Management och en vård som varken rättar sig efter patient- eller personalbehov gör förtroendeuppdraget till en mer eller mindre omöjlighet.

– Vi lever i ett land med goda resurser. Och hur vi hanterat dessa sedan 90-talet går inte beskriva än något annat än ett misslyckande.

– Jag vet att förändring tar tid. Om vi hjälps åt, lyssnar på de som kan, så hittar vi nog lösningarna tillsammans. Samhället borde verkligen kunna ha ett mer långsiktigt tänkande när det kommer till sjukvård, omsorg och skola.