Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Pengarna till välfärd – inte krig

Att spendera miljarder på krigshets och upprustning av militären samtidigt som välfärden slaktas är ett är ett svek mot kvinnorna.

Demonstration på internationella kvinnodagen 8 mars.
Arkivbild/Proletären

Välfärden står inför stora nedskärningar. Samtidigt som svångremmen dras åt i kommuner och regioner där miljarder kronor ska bort, pågår miljardrullningen till militären. Är det viktigare med vapen för krig än en fungerande välfärd i ett fredligt samhälle?

Sveriges kommuner och regioner (SKR) prognostiserar ett sammanlagt minusresultat på drygt 30 miljarder för 2024. Det kan se lite olika ut i landet men budskapet från i princip alla politiker är att brutala nedskärningar ska genomföras.

I måndags gick regeringen och SD ut med att sex miljarder tillförs regionerna i vårändringsbudgeten. Hur långt räcker det när behoven är så mycket större och hur står det sig i jämförelse med vad som tillförs militären?
Den svenska försvarsbudgeten ökar, utöver årliga uppräkningar, med 27 miljarder kronor sedan förra året till en total budget på 126 miljarder kronor.

Att spendera miljard efter miljard på upprustning av militären är ett svek mot kvinnor. Välfärden är till stor del kvinnornas arbetsmarknad. Av de cirka 1,2 miljoner anställda är fyra av fem kvinnor. Välfärdsarbetarna är på jobbet dygnet runt, året om för att möta människors behov av vård och omsorg.

Välfärdssektorn står också för förskola, fritidshem och äldreomsorg, som är nödvändiga förutsättningar för att kvinnor ska kunna arbeta och försörja sig själva. I dagens Sverige är det självklart att kvinnor arbetar. Då måste förutsättningarna finnas genom bra skolor och god omsorg av barn och äldre.

Lägg till att det arbete som utförs inom välfärden är viktigt för hela landet och för alla verksamheter. Alla behöver en väl fungerande välfärd. När pengar till militären prioriteras framför välfärden försämras livsvillkoren för alla. Då växer sveket till ett gigantiskt svek mot hela samhället.

Under coronapandemin blev bristerna i äldreomsorgen tydliga. 

– Alla var överens om att mycket måste förbättras men i princip har inget hänt, det är samma brister nu som under pandemin för tre år sedan, säger Mats Thorslund, professor i socialgerontologi vid Karolinska Institutet och en av dem som ingick i Coronakommissionen, till TV4.

– Inom fem till tio år kommer andelen äldre som behöver omsorg vara ännu större. Sker ingen förändring så blir det de anhöriga som får ta större ansvar. Det skulle behövas ytterligare 50 miljarder för att behålla dagens standard, det vill säga den nivå som Coronakommissionen underkände, avslutar Mats Thorslund intervjun. 

När samhället abdikerar visar sig den yttersta konsekvensen av privatisering, som betyder att du får lösa det själv. Så ser det individualiserade ansvaret ut. När bristerna i samhällets omsorg om föräldrarna blir uppenbara är det oftast döttrarna som tvingas rycka in.

Det för i sin tur med sig att kvinnor går ner i arbetstid eller helt slutar att arbeta för att orka med. Alternativet kan vara att beställa ruttjänster. I båda fallen handlar det om att de politiskt ansvariga i kommunerna spelar på sociala relationer.

I det perspektivet är frikostigheten med miljarder till vapen närmast cynisk. Lika cyniskt är nedskärningar i sjukvården. Eftersom den största utgiftsposten är löner till anställda så är det där nedskärningarna av storlek tas ut.

Nu kommer varslen om uppsägningar på löpande band. I Östergötland varslas 900 anställda inom hälso- och sjukvård, i Sörmland 700 och i Värmland ska antalet anställda minskas med 750.

Region Skåne har ett underskott på 4,4 miljarder. Nu ska Skånes Universitetssjukhus minska antalet anställda. På ett av Europas största sjukhus, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, är underskottet 1,7 miljarder, en summa som motsvarar 2.000 arbetstillfällen. För att nämna några. 

Det är vanskligt med siffror i sammanhanget. Uppgifter om varsel kan snabbt ändras. Enligt DN uppvisar 19 av 21 regioner underskott och 5.300 anställda ska bort.

Varje minskning av anställda betyder färre arbetstillfällen. Ett mycket försåtligt sätt att uttrycka personalnedskärning på är genom naturlig avgång. Det är som om det inte drabbar någon. Men själva arbetstillfället är ju borta. Ingen annan kan få det jobbet. 

Totalt sett minskar antalet anställda och för dem som blir kvar på arbetsplatsen väntar en nedskuren arbetsstyrka, extremt slimmad och med ännu sämre arbetsmiljö som följd.  

Politikerna måste ställas till svars. De har ansvaret, såväl för bristande social och ekonomisk omsorg om befolkningen, som för miljarderna till militären. 

Politikerna har också ansvar för den psykologiska förberedelse som pågår. Befolkningen i Sverige ska förberedas på kris och att kriget kan komma.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) driver en omfattande kampanj i syfte att öka den mentala acceptansen för ökade utgifter för militären och försämringar av välfärden. På MSB:s hemsida listas vad man behöver i hemberedskap.

Särskilda krislådor finns att köpa, och LO säljer Folklådan till medlemspris. Det är närmast patetiskt. Visst är det bra att kunna klara sig om strömmen går, men om kriget kommer står man sig slätt. 

Statsminister Ulf Kristersson gav ett löfte i TV4:s Nyhetsmorgon om att regeringen och SD ”kommer att lägga fram en budget som ser till att vi inte säger upp människor i den svenska sjukvården”. Sedan slingrar han sig.

Finansminister Elisabeth Svantesson säger att det är vinter i ekonomin och skickar frågan om underskotten tillbaka till regionerna. Båda poserar gärna i militära sammanhang såväl på Berga örlogsbas som i vapenfabriken i Karlskoga.   

Till försvar för välfärden, för hopp och framtidstro krävs en samfälld protest mot upprustning av militären från alla som hyllar livet, och som anser att Sverige ska vara en röst i världen för fred och nedrustning.