Hoppa till huvudinnehåll

Debatt: Henry Ascher bortser från det jag faktiskt skriver

DEBATT. Reportern Ola Sandstig svarar på Henry Aschers kritik om Filters reportage om apatiska flyktingbarn.

Jag har aldrig påstått att alla barn (tvångs)simulerar, men allt tyder på att den gruppen är mycket större än vad någon tidigare velat erkänna, menar Filters reporter Ola Sandstig.
Foto: Privat / Montage: Proletären

Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.

Svar på Henry Aschers kritik mot Filters reportage om apatiska flyktingbarn. 

Jag kan förstå Henry Ascher. Han har byggt upp hela sin karriär och sitt anseende på att vara den gode barnläkaren som sörjt för samhällets svaga och för de apatiska flyktingbarnen. När det nu kommer ny fakta på bordet som motsäger tidigare föreställningar uppstår en kognitiv dissonans. Det är en stark olustkänsla som man kan bemöta med tre metoder: 1) ignorera den störande informationen helt och hållet; 2) uppsöka alternativa fakta som bättre stämmer överens med grundtron; 3) justera grundtron lite grand, så att den även inrymmer de fakta som vållar dissonansen, och sedan ignorera resten.

Henry Ascher väljer den tredje metoden. Han erkänner att våra två vittnesmål, Nermin och Anahit, tvingades att spela apatiska, men menar att de inte säger något om helheten.

Vi har i Magasinet Filter aldrig påstått att alla barn (tvångs)simulerar. Tvärtom säger vi att det troligen finns barn på hela skalan: från de som tvingas att simulera till de som blir svårt sjuka på riktigt. Men precis allt tyder på att den förstnämnda gruppen är mycket större än vad någon tidigare velat erkänna. Jag känner självklart till fler fall.

Henry Ascher ignorerar helt Anahits och Nermins berättelser, att deras pappor fick råd och instruktioner av andra som gjorde likadant med sina barn, och att Anahit i detalj återger hur bekanta har tvingats spela apatiska. Han ignorerar även de barn som beskrivs i de norska sjukjournalerna som uppenbart blir manipulerade och manipulerar.

Han ignorerar de osannolikt snabba tillfrisknanden som finns dokumenterade och han ignorerar det faktum att de flesta barnen helt saknade de fysiska åkommor man får av långt sängliggande i kombination med svält: Muskelförtvining och uttorkning. För att vara tydlig: Barnens föräldrar ljög.

Än märkligare är att Ascher negligerar de vittnesmål från erfarna psykiatriker som kommit fram efter att reportaget publicerades i Filter: Henrik Pelling, som menar att tillståndet inte finns på riktigt utan är skapat av svensk sjukvård; Stefan Krakowski, som vittnar om hur man gav apatiska tunga mediciner och elchocker trots att man visste att de simulerade; Sven Román, som menar att tvångssimulering har förekommit i tresiffriga tal.

Deras pappor fick råd och instruktioner av andra som gjorde likadant med sina barn, och Anahit återger i detalj hur bekanta har tvingats spela apatiska.

Till detta kommer förstås alla läkare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal som har kontaktat mig. De är personer med långt större erfarenhet av apatiska flyktingbarn än Henry Ascher har och de bevittnade barnmisshandeln på nära håll. Men de varken fick eller vågade säga någonting. De var motarbetade och skrämda till tystnad av sina chefer, av journalistkåren och av sådana som Henry Ascher och hans entourage, som svartmålade alla som inte tyckte och tänkte som dem. Gärna med referenser till 30-talets Tyskland. Det här, Henry Ascher, är anledningen till att det inte kommit fram några trovärdiga berättelser om manipulation tidigare.

Barnläkarföreningens Arbetsgrupp för flyktingbarn, där Henry Ascher var aktiv, har tvärtemot vad Ascher vill göra gällande en stor skuld i att denna barnmisshandel fått förekomma i Sverige. De utövade ständiga påtryckningar mot politiker och myndigheter. I ett brev till Sveriges partiledare februari 2005 skriver de: ”Att dessa barn skulle simulera detta anses av de läkare som dagligen följt barnen vara helt omöjligt. Bara tanken är djupt kränkande.” När Socialstyrelsen senare rekommenderade vårdpersonal att vara extra uppmärksamma på manipulation blev Ascher och hans grupp rasande och krävde att skriften skulle dras tillbaka, vilket också skedde.

Därmed försvann också den instruktion som kanske hade räddat Nermin, Anahit och de andra barnen som misshandlades av sina föräldrar. De kommer aldrig att tacka Ascher för hans insats.

Slutligen antyder Henry Ascher att jag går någon annans ärenden. En dunkel tanke, i brist på argumentation. Dylika besvärjelser kan möjligen övertyga Aschers innersta krets och temporärt skydda hans privilegierade ställning.

Men allt fler ser att kejsaren är naken.