Kampen på jobbet
Hur kan man få med sig jobbarkompisarna i olika frågor, och är det rätt att ta ett tidskrävande förtroendeuppdrag i facket? Proletären har pratat med två kommunister om att arbeta politiskt på jobbet. ”Det går inte att klaga på samhällsutvecklingen och samtidigt vara passiv”, säger verkstadsarbetaren Emil Nordh.
Partierna tappar medlemmar, färre organiserar sig fackligt och politiska diskussioner blir allt ovanligare på arbetsplatserna. Emil Nordh, som jobbar som verkstadsarbetare i Malmö och är ordförande i Kommunistiska Partiet på samma ort, är en av de som går emot strömmen.
– Om du vill förbättra villkoren för arbetarklassen måste du våga ta initiativ och faktiskt agera på din arbetsplats.
Att färre vågar säga ifrån på jobbet menar han kan bero både på dåligt politiskt självförtroende och rädsla för att bli av med jobbet. Men det finns också en bekvämlighet bland många.
– Det är som att en del väntar på order från högre ort för att faktiskt göra något.
Emil Nordh är ordförande för sin lokala IF Metallklubb. Ett uppdrag som inte varit helt självklart att ta.
– Det är alltid en avvägning att gå med i ett fack som kontrolleras av sossarna. Men klubben ger mig möjlighet att ställa konkreta krav på min arbetsgivare. Det fanns ingen klubb på mitt jobb tidigare så vi startade en för att kunna förbättra vår arbetsmiljö.
Fackklubben har också gett Emil Nordh en plattform för politiska diskussioner.
– Arbetskamrater som idag läser Proletären hade nog inte gjort det om det inte vore för klubben.
Emil Nordh menar att det finns en tendens att överdriva hur svårt det skulle vara att agera som kommunist på sin arbetsplats.
– De flesta på mitt jobb är ju inte kommunister, men de respekterar mig för att jag driver frågor som berör alla. Och så länge du är uppbackad av dina arbetskamrater kan du driva politik och vi kan alla försvara varandra.
– Och blir jag brännmärkt av IF Metall så får jag ta den frågan då. Jag tror mer på att ta lärdom av misstag istället för att vara ängslig och inte göra något alls. Det funkar inte att klaga på samhällsutvecklingen och samtidigt vara passiv.
Monica Santana Lundberg jobbar som personlig assistent, bor i Umeå och är medlem i Kommunistiska Partiet. Hon menar att det är viktigt att föregå med gott exempel på sin arbetsplats.
– Det handlar om förtroende. Och det betyder att du måste vara pålitlig och underlätta för dina arbetskamrater. Det kan var så enkla saker som att inte komma sent till jobbet och att ställa upp för dina arbetskamrater om något går fel.
– Samtidigt är jag ju representant för partiet. Och du kan inte bygga förtroende eller genomföra en förändring i samhället om du beter dig som ett rövhål.
Förutsättningarna för att vara politiskt engagerad på jobbet har förändrats de senaste decennierna. Anställningstryggheten har försämrats, bland annat genom försämringarna i Las som riskerar att leda till tystare arbetsplatser där anställda inte längre vågar säga ifrån.
– Samtidigt är det fel att måla upp en bild av att du får sparken så fort en chef får reda på att du är kommunist. Det stämmer inte, säger Monica Santana Lundberg.
– Jag har aldrig försökt dölja mina politiska åsikter och kan prata politik på jobbet. Andra kanske är mer konflikträdda eller har helt andra förutsättningar, men i längden tror jag att du vinner på att var öppen med ditt politiska engagemang. Då får du snarare respekt bland dina arbetskamrater.
Till skillnad från Emil Nordh har Monica Santana Lundberg valt att inte engagera sig i sitt fackförbund, Kommunal.
– Det är ett gäng sossepampar som sitter och håvar in stora löner… Jag är inte så sugen på att delta i det. Och jag ser inte riktigt hur Kommunal ska kunna bli en kamporganisation för kommunalanställda. Jag försöker driva en förändring på andra sätt.
– Men hamnar jag på en annan arbetsplats, eller inom en annan bransch, så kanske jag måste ändra min inställning. Det beror helt på förutsättningarna.