Hoppa till huvudinnehåll

Gruvstrejken 50 år: ”Strejken gav oss människovärdet tillbaka”

Vintern 1969-70 stod 5.000 gruvarbetare enade mot lönesänkningar och livsfarlig arbetsmiljö. Mot sig fick de inte bara LKAB och SAF, utan också LO och den socialdemokratiska regeringen. Bror Wennström och Ove Haarala minns strejken och sammanhållningen i gruvan.

Bror Wennström (t.v) och Ove Haarala har många minnen från strejken. ”Det finaste uppdrag jag fått i mitt liv”, säger Ove Haarala om att bli vald till Malmbergets strejkkommitté.
Marcus Jönsson

För 50 år sedan, på tisdagsmorgonen den 9 december 1969, gick startskottet. Då satte sig 35 man i truckverkstaden vid Leveäniemigruvan i Svappavaara istället för att gå ut när skiftet skulle börja klockan sex.

Det var år av uppdämt missnöje som bubblade upp till ytan i en spontan gemensam aktion. Dagen innan hade de fått lönebeskedet och sett vad siffrorna i det nya avtalet innebar i verkligheten. 

Strejken spred sig snabbt till Kiruna och Malmberget. På torsdagen satt 4.800 gruvarbetare.

Det blev starten på en två månader lång strid vars betydelse för det följande decenniets våg av uppflammande klasskamp och vilda strejker knappast kan överskattas. De 57 dagarna som produktionen låg nere i LKAB:s gruvor skakade det socialdemokratiska samförståndets Sverige.

Ove Haarala är idag en pigg 80-åring. Vintern 1969 hade han jobbat tolv år under jord efter att ha börjat som springschas på LKAB som 14-åring. När strejken proklamerades i sporthallen i Malmberget den 12 december skulle nio man väljas till strejkkommittén. 

– Det finaste uppdrag jag fått i mitt liv, säger Ove Haarala och tar en klunk kaffe.

Han sitter i köket hemma hos den två år äldre Bror Wennström i Gällivare. Bror Wennström, som började i gruvan 1956, var under strejken en del av det så kallade b-laget, som var kvar i Malmberget när den ordinarie strejkkommittén flyttade till Kiruna. Han minns solidariteten som strömmade till gruvarbetarna.

– Tänk om varje människa fick uppleva det vi fick uppleva då. Det mest fantastiska var när det kom ett kuvert från Peru med en dollar för att hjälpa gruvarbetarna i Malmberget.

Sammanlagt samlades mer än otroliga fem miljoner kronor in till strejkkassan. I det lilla gruvsamhället, där förhållandena i gruvan var kända för alla, kunde stödet också komma från mer oväntade håll. 

– Kyrkoherden i Malmberget kom på ett strejkmöte och talade om att nästa gudstjänst går kollekten till gruvarbetarna. Och överläkaren på Gällivare lasarett skickade varje vecka 200 kronor till strejkkassan. ”Jag vet, pojkar, era bekymmer”, sa han. Tvåhundra kronor på den tiden när vi hade en timlön på tretton kronor. Överhuvudtaget, när man tänker tillbaka idag, vilken solidaritet!

Det började i Svappavaara morgonen den 9 december 1969, när 35 man satte sig i truckverkstaden i Leveäniemigruvan.

Även om den utlösande faktorn till strejken var en lönefråga, kom kraven snart att utökas till arbetsförhållandena i gruvan – som läkarna i byn väl kände till följderna av. Författaren Sara Lidman hade kommit med sin intervjubok Gruva året innan, där hon följde LKAB-arbetare i deras vardag och lät dem berätta om de giftiga dieselgaserna, det uppskruvade tempot och maktlösheten de kände inför sin plats i samhället och produktionen.

En som inte ställde upp på beskrivningen av arbetet i gruvan var dåvarande finansministern. 

”Jag tvekar inte att säga att Sara Lidmans Gruva är alls icke representativ för förhållandena i LKAB”, sa Gunnar Sträng en månad innan strejken bröt ut.

Men Ove Haarala och Bror Wennström kan bekräfta vittnesmålen i boken. De kan berätta om mängder av olyckor och hur de fått plocka ihop vad som var kvar av söndersprängda kamrater. 

– Det dog en massa kompisar, säger Ove Haarala. På ett och ett halvt år förolyckades tretton personer i kläm- och sprängolyckor.

– I den förbannade stressen, fyller Bror Wennström i. Det var ingen utbildning, du skulle bara sätta igång och jobba direkt. Många som inte dog blev lemlästade och invalidiserade. Allt detta skapade en stor otrygghet och man såg LKAB som den värsta fiende som fanns. Men den största boven i dramat var den socialdemokratiska politiken.

De strejkande gruvarbetarna kom att få inte bara företaget och SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), utan också LO till motståndare. Och att arbetarna på statliga LKAB gick ut i strejk, utan fackföreningens välsignelse, var naturligtvis extra känsligt för den socialdemokratiska regeringen. En månad före strejken hade finansministern också uttryckt sin syn på den på ytan så fredliga svenska arbetsmarknaden:

”Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de så kallade konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på att allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”

Visst rådde det, sedan Saltsjöbadsavtalets undertecknande 1938, en god atmosfär mellan LO-ledningen och SAF, men i gruvgångarna på ett av Sveriges viktigaste exportföretag grodde missnöjet, både med den ökande utsugningen och toppstyrningen inom LO och Gruvindustriarbetareförbundet.

I förbundet fanns en lång historia av strider mellan socialdemokrater och kommunister. När strejken bröt ut försökte också både företags- och fackledningen skylla den på en liten grupp bråkiga kommunister.

– Varför strejkade sossarna i mitt lastarlag då? säger Ove Haarala. Första dagen, när jag undrade var maskinen var, kom svaret att de hade satt sig däruppe. Det var ju både sossar och kommunister och sådana som inte var organiserade. Vad fan satte de sig för i så fall?

Tvärtemot konspirationsteorierna lyfter Bror Wennström fram sammanhållningen i gruvan.

– Vi jobbade ihop, kommunister och socialdemokrater, i samma ortsgavel. Visst kunde vi klösa ögonen ur varandra på fackmötena, men sedan gick vi ut på våra arbetsplatser tillsammans och tog hand om varandra. 

– Hur många socialdemokraters liv har inte vi kommunister räddat i gruvan, liksom hur många socialdemokrater har inte räddat livet på kommunister? Det var en fantastisk sammanhållning, ett fantastiskt kollektiv. Det var total enighet i att gå ut i strejk.

Ove Haarala ser samtidigt hur den socialdemokratiska fackledningens manövrar bidrog till irritationen hos arbetarna.

– Upprinnelsen till strejken startade egentligen 1964 i Svappavaara, säger han och syftar på hur Gruvs ledning såg till att bilda en ny avdelning i den då nyöppnade gruvan i Svappavaara, när arbetarna ville strejka för högre lön och mindre övertid.

– Då fick de inte längre vara en del av den ”kommunistledda” avdelning 12 i Kiruna. Istället bildade Gruv en lokal socialdemokratisk avdelning, som inte alls hade folkets stöd. Där startade ett befogat missnöje, de ville ju tillhöra tolvan.

När det väl blev strejk var Ove Haarala fortfarande inte partipolitiskt organiserad, sedan gick han med i dåvarande VPK och är fortfarande medlem i Vänsterpartiet. Bror Wennström hade några år tidigare lämnat Socialdemokratiska Arbetarepartiet för det gamla kommunistpartiet SKP (som blev till VPK 1967). 

Han har idag gått vidare till Kommunistiska Partiet och sitter fortfarande i kommunfullmäktige för det tvärpolitiska lokalpartiet Malmfältens väl. Ove Haarala satt i fullmäktige för V fram till 2017. Båda är veteraner inom kommunpolitiken i Gällivare.

Sedan hjälpte vi ju så många andra. Sömmerskor, skogsarbetare och städerskor som gick ut i strejk efter oss. Strejken hade en otrolig betydelse.

LKAB förstatligades 1957. Med staten som ägare genomfördes under 60-talet omfattande rationaliseringar, samtidigt som hierarkierna i arbetsledningen skärptes. Tidsstudiesystemet UMS var ett hatobjekt, de ökända 31 teserna ett annat. Teserna var LKAB:s ledarskapsmodell, importerad från USA.

– Det var säkert inte så roligt att vara arbetsledare i LKAB alla gånger, säger Ove Haarala. Du skulle alltid lyssna på din högre chef och följa vad han sa, oavsett om han kunde jobbet eller inte. Och vi skulle stå med mössan i hand och hälsa fint på chefen.

Ove Haarala minns hur Harry Isaksson, som också satt i Malmbergets strejkkommitté, på ett stormöte påminde LKAB:s ordförande Arne Lundberg om tes nummer 23, som säger att ineffektiv personal beror på en ineffektiv chef. 

– ”När du nu har 5.000 gruvarbetare på arslet här, hur jävla inkompetent är inte du som chef då?”, minns Ove Haarala och skrattar.

Han kallar strejken för världens bästa fackliga skola, även om det var tröttande när det pågick.

– Ibland var man halvt medvetslös, vi hann aldrig sova mellan varven. Men jag lärde mig en sak, som vi egentligen borde tänkt mera på redan då: När motparten vet att du har gubbarna bakom dig, då behöver du inte längre argumentera. 

Ove Haarala berättar om när han satt i samtal med Arne Lundberg på andra sidan bordet och LO:s andre ordförande Kurt Nordgren, som var observatör i 27-mannadelegationen (de tre strejkkommittéerna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara plus sex fackrepresentanter), bredvid sig.

– Det enda Kurt Nordgren sa när vi förklarat våra krav var: ”à la bonne heure” [det må vara hänt], och satt tyst i fyra timmar. Då såg man att de visste ju att vi hade fem tusen man bakom oss. Det var inte längre fråga om att argumentera för månadslön, det var bara att fixa det.

”Vi är ej maskiner”. Arbetarna i Malmfälten strejkade mot svåra arbetsförhållanden på statliga LKAB. Mot sig hade de både LO och SAF.

Trots den från början orubbliga enigheten gick arbetarna efter 57 dagar tillbaka till arbetet, utan garantier att få igenom sina krav. Vid det laget var 27-mannadelegationen splittrad mellan de som ville återgå till arbetet för att påbörja förhandlingar, och de som genom fortsatt kamp ville tvinga bolaget till förhandlingsbordet innan en återgång. 

Strejkkommittén i Malmberget, där Ove Haarala och Harry Isaksson ingick, stod på kamplinjen gentemot eftergiftslinjen.

Här är inte plats att redogöra för alla splittrings- och utmattningstaktiker från LKAB, LO och hela socialdemokratin. Den som är intresserad av turerna och av att förstå händelseförloppet närmare rekommenderas att läsa vitboken Pappren på bordet, som strejkkommittén gav ut 1972, med fullständiga protokoll och dokument från strejken.

Men även om strejken kunnat lett till mycket mer i det korta loppet är Ove Haarala och Bror Wennström överens om dess betydelse i det större perspektivet.

– Vi på lastningen vann någon krona på strejken, det var inte mycket, säger Ove Haarala. Men det viktiga var att gruvstugestädaren fick upp lönen och att grabbarna som reparerade våra maskiner fick människovärdet tillbaka. Och framför allt blev det lite ordning på arbetsmiljön. 

– Sedan hjälpte vi ju så många andra. Sömmerskor, skogsarbetare och städerskor som gick ut i strejk efter oss. Så strejken hade en otrolig betydelse.

Bror Wennström ser hur företagsledningen fick ändra sin attityd till arbetarna.

– Efter strejken fick vi ett helt annat bemötande när vi ställde krav. Vi minskade olycksfallen, fick nya lönesystem och rationaliseringarna genomfördes på ett helt annat sätt. Folk kunde bli förtidspensionerade eller hjälpta till andra arbeten. Den fackliga striden mellan socialdemokrater och kommunister fortsatte, men det var ett helt annat företag vi mötte efter strejken.

Niklas Engelmark
50 år senare. I januari 2019 demonstrerades återigen mot arbetsmiljön på LKAB.

Samtidigt ser han hur situationen idag åter påminner om hur det var när strejken bröt ut. Sedan 2006 har fem personer dött i olyckor på LKAB. Senast 21-åriga elektrikern Julia Markström förra året, när golvet i gallerdurken hon arbetade i gav vika. LKAB hade länge känt till problemen med rost i det aktuella verket men det var inte åtgärdat.

– Hon trodde det var säkert att gå på golvet, och så försvinner det under henne för att underhållet är eftersatt. Men företagets vinster är heliga, de går före arbetsmiljön.

– Dagens Sverige är ett mer utstuderat klassamhälle än det någonsin har varit. Det har den borgerliga regeringen åstadkommit och nu förvaltas det av Socialdemokraterna. Se på Göran Persson, han har 640.000 som ordförande i LKAB. Nu blir han ordförande i Swedbank också och får 2,5 miljoner om året för det, säger Bror Wennström.

Gruvstrejken 1969-70 blev startskottet för en våg av vilda strejker i Sverige som överraskade makten då, för 50 år sedan. Skulle det kunna blossa upp lika oväntat idag? Ove Haarala vill inte sia om framtiden. 

– Jag trodde inte att det skulle bli strejk då, och jag är dålig på att tippa. Jag säger såhär, jag hoppas att det blir en ny strejkvåg, för människovärdet håller på att gå åt helvete igen.