Tio år sedan Majdankuppen – en bakgrund till Ukrainakriget

Det var den 22 februari 2014, nästan på dagen åtta år före det att Ryssland inledde sin så kallade militära specialoperation i Ukraina. Denna dag tvingades Ukrainas folkvalde president Viktor Janukovytj fly från Kiev sedan beväpnade nazister intagit regeringsbyggnaderna i huvudstaden.

Enligt det västerländska narrativet representerar Janukovytj flykt kulmen på en folklig resning, inledd hösten 2013 genom protesterna på och ockupationen av självständighetstorget Majdan i centrala Kiev. I sammanhanget missbrukas rentav ordet ”revolution”.

En närmare granskning av fakta visar på något helt annat. I verkligheten handlade det om en statskupp, initierad av provästliga delar av den ukrainska oligarkklassen, finansierad av USA och verkställd av de nazistiska stormtrupper som stod till dessa krafters förfogande.

Låt oss ta det från början och steg för steg.

Viktor Janukovytj inledde sin politiska bana som guvernör i oblastet (länet) Donetsk i östra Ukraina, där han också var född. De östra och södra delarna av Ukraina är i huvudsak rysktalande och det var där Janukovytj och hans Regionernas parti hade sin politiska bas.

Janukovytj vann det ukrainska presidentvalet redan 2004, men detta val ogiltigförklarades efter våldsamma protester i nordvästra Ukraina, formellt på grund av misstankar om valfusk. Dessa protester benämndes i västliga media som ”den orangea revolutionen”. I omvalet vann sedan den provästlige Viktor Jusjtjenko.

Yanukovytj fick sin revansch 2010, då han vann presidentvalet tack vare ett överväldigande stöd i östra och södra Ukraina (se karta). I detta val fick Nato-förespråkaren Jusjtjenko endast 5,45 procent av rösterna. Valet bedömdes som rättvist av såväl ukrainska som västliga observatörer, så Janukovytj installerades utan prut.

Som nyinstallerad president förde Yanukovytj en pragmatisk politik, där han bemödade sig som goda relationerna med såväl USA och EU som med Ryssland. Devisen var att Ukraina skulle utgöra ”en alliansfri brygga mellan väst och öst”. Denna politik låg väl i linje med den ukrainska folkmajoritetens vilja, såsom den uttrycktes i opinionsundersökningar. 70 procent av ukrainarna var 2010 emot ett Nato-medlemskap och endast 15 procent för.

Hösten 2013 förvandlades balansakten till en tripp på slak lina, då ett svårt nergånget Ukraina stod inför en statsbankrutt. IMF erbjöd ett lån på 15 miljarder dollar, som alltid med krav på kraftiga budgetnedskärningar, nya privatiseringar och höjda priser på gas. Samtidigt erbjöd EU ett handelsavtal. Problemet för USA/EU och för Ukrainas västorienterade politiker var att Ryssland samtidigt erbjöd låne- och handelsvillkor som var mycket mer fördelaktiga. Bland annat erbjöd Ryssland kraftigt rabatterade priser på gas.

Valet var i grunden inte särskilt svårt. Som ett arv från sovjettiden hade det kapitalistiska Ukraina omfattande handelsförbindelser med Ryssland, som nu erbjöd förbättrade villkor. I november 2013 beslutade Janukovytj i vart fall  att pausa handelsförhandlingarna med EU, dock utan att helt stänga dörren för ett framtida EU-medlemskap.

Beslutet ledde omedelbart till upploppsliknande protester, koncentrerade till Självständighetstorget i Kiev. Torg skrivs ”majdan” på ukrainska, därav den EU-orienterade proteströrelsens egentagna namn ”Euromajdan”.

Proteströrelsen splittrade en redan splittrad ukrainsk nation. I huvudstaden Kiev och i västra Ukraina, som under mellankrigstiden tillhörde Polen, var stödet omfattande. I rysktalande östra och södra Ukraina, inklusive Krim, var det svagt för att inte säga obefintligt.

Presidentvalet 2010. En tydlig uppdelning mellan väst och öst.

Proteströrelsen utlöstes som sagt av att Viktor Janukovytj och hans regering föredrog det förmånliga handelsavtalet med Ryssland framför det sämre och ännu inte färdigförhandlade avtalet med EU. Redan från början var protesterna dock bredare. De riktade sig också mot usla ekonomiska och sociala förhållanden, som sedan Sovjetunionens sammanbrott tvingat miljontals ukrainare att emigrera väster- eller österut ut i hopp om ett bättre liv. I början på 2010-talet var Ukraina ett av Europas fattigaste länder.

Protesterna riktade sig också mot den omfattande korruptionen, där oligarker och politiker i förening skodde sig ohämmat på folkets nöd.

Viktor Janukovytj anklagades för korruption. Sannolikt med rätta. Men då ska tillfogas att samtliga ukrainska presidenter varit korrupta alltsedan posten inrättades 1990. Den ukrainska korruptionen är som den ryska en följd av den kapitalistiska kontrarevolution som tillät politiker och kapitalister in spe att hejdlöst berika sig själva på förskingring av den statliga egendomen.

Med detta sagt vill vi hävda att det initialt fanns ett bredare och berättigat folkligt missnöje bakom den proteströrelse som döpte sig själv till Euromajdan. Men detta missnöje kidnappades i ett tidigt skede av andra krafter med andra motiv.

Det handlar för det första om USA, där Obama-administrationen i ett tidigt skede insåg att proteströrelsen kunde användas för att få till stånd en önskad regimförändring i Ukraina och därmed i ett geopolitiskt maktspel för att isolera Ryssland.

Vad gäller denna inblandning finns det ovedersägliga fakta. Så medgav vice utrikesminister Victoria Nuland strax efter kuppen i februari 2014, att USA investerat fem miljarder dollar i så kallat demokratibistånd till Ukraina, bland annat via olika CIA-organ, som lämpligt nog bytt namn till NGO:s (icke statliga organisationer) när de förmedlade detta så kallade bistånd.

För det andra handlar det om högerextrema och öppet nazistiska partier och organisationer, som i ett tidigt skede tog befälet över protestmötena på Självständighetstorget och som beväpnade dem. Det handlade framförallt om det nazistiska partiet Svoboda och om Högra sektorn, som var en allians mellan olika nazistiska och ultranationalistiska grupper (den senare så ökända Azovbataljonen formerades först i maj 2014).

Vladimir Putin hävdade att ett av syftena med invasionen 24 februari 2022 var att ”avnazifiera” Ukraina, vilket väckt gallskrik av förnärmelse i borgerliga media. Proletären har från början hävdat att det inte är Rysslands sak att avnazifiera Ukraina, den uppgiften måste axlas av den ukrainska arbetarklassen. Men det råder ingen tvekan om att uppgiften existerar.

Extremnationalismen och nazismen har djupa rötter i Ukraina, faktiskt ända sedan den ukrainska staten såg dagens ljus 1918, då med antisemiten Semjon Peltjura som krigsminister. Värre blev det under andra världskriget, då ultranationalisten Stephan Bandera och hans Organisationen för ukrainska nationalister, OUN, gjorde gemensam sak med Hitlertyskland i kampen mot judar, polacker och ryssar (kommunister).

Det var OUN som samlade ihop de 33771 judar som nazisterna mördade i Babij Jar utanför Kiev i september 1941.

Såväl Peltjura som Bandera hyllas idag som nationalhjältar i Ukraina.

Euromajdanprotesterna inleddes 21 november 2013 och de nådde sitt crescendo 20 februari 2014, då kalabalik och skottlossning utbröt på torget. Närmare hundra människor dödades, däribland ett antal poliser. I västerländsk press utpekades Ukrainas säkerhetsstyrkor (Berkut) genast som ensamt ansvarig för detta blodbad och helt nyligen (efter nästan tio år) har tre representanter för Berkut också dömts för brott. 

Men redan från början stod det klart att det inte bara var säkerhetsstyrkorna som sköt. Skott avlossades också från närliggande byggnader, kontrollerade av Svoboda, Högra sektorn med flera högerextrema organisationer. Detta bekräftas av den ukrainske forskaren Ivan Katchanovski, verksam i Kanada, som i en sammanställning av filmer och annat tillgängligt material konstaterar existensen av krypskyttar.

Katchanovski drar av detta slutsatsen att massakern på Självständighetstorget kan ha varit en ”falsk flagg-operation” i syfte att störta den valde presidenten Viktor Janukovytj.

Krypskyttarna har senare avslöjats. De kom från Georgien och de har framträtt i en italiensk dokumentär om händelserna, där flera av dem berättar att ordern om eldgivning gavs av Olexandr Turtjynov, en av ledarna för Euromajdan. Som   av en händelse utsågs Turtjynov två dagar senare till ny talman i det ukrainska parlamentet och som sådan också till tillförordnad president.

Ivan Bandura

En Majdandemonstrant läser högerextrema Banderivets (”Banderisten”, efter Stepan Bandera). Rubriken talar om en nationell revolution.

Massakern på självständighetstorget ledde till febril diplomatisk aktivitet och till förhandlingar mellan presidenten och oppositionen. Janukovytj gick med på nästan alla oppositionens krav. Presidentens makt skulle minskas, en övergångsregering tillsättas och nyval utlysas.

Säkerhetsstyrkorna skulle dras tillbaka från Självständighetstorget och regeringsbyggnaderna och alla anklagelser om övervåld utredas. Undertecknandet av överenskommelsen bevittnades av utrikesministrarna från Tyskland, Frankrike och Polen. USA och EU välkomnade den.

Därefter gick det fort. Som överenskommet drogs säkerhetsstyrkorna tillbaka den 21 februari, varpå regeringsbyggnaderna genast intogs av miliser från Högra sektorn och andra högerextrema grupper. Genom grov misshandel ”övertalades” parlamentets talman att avgå för att lika genast ersättas av  Olexandr Turtjynov.

Den 22 februari avsattes sedan den valde presidenten Viktor Janukovytj. Samma dag valde Janukovytj att fly, först till östra Ukraina och sedan till Ryssland. Enligt egen utsago fruktade han för sitt liv.  

Avsättningen var författningsstridig, vilket senare medgivits av Ukrainas nästkommande president, oligarken Petro Porosjenko. Enligt konstitutionen har det ukrainska parlamentet rätt att avsätta en president, men först ska en kommission tillsättas för att utreda framförda anklagelser och sedan krävs stöd från minst tre fjärdedelar av de röstberättigade för att en avsättning ska bli giltig.

Inget av detta skedde. Någon kommission tillsattes inte och beslutet om att avsätta Janukovytj fattades med enkel majoritet (och sedan ett stort antal ledamöter från bland andra Regionernas parti utestängts).

Att det handlade om en statskupp råder det därför ingen tvekan om.

Vad som hände sedan är väl känt. Befolkningarna i östra och västra Ukraina, som av naturliga skäl betraktade Janukovytj som ”sin president”, vände sig mot statskuppen.

På Krimhalvön utlyste det lokala parlamentet en folkomröstning, som i mars beslutande om anslutning till Ryska federationen. Med stor majoritet. Man kan ha synpunkter på formerna för folkomröstningen. Men att den representerar folkviljan råder det knappat någon tvekan om.

Improviserade folkomröstningar hölls också i länen Donetsk och Luhansk, som i april 2014 utropade sig till självständiga folkrepubliker. Utropandet uppfattades som ett rent självförsvar. På grund av statskuppen, men också sedan kuppregimen i Kiev som första åtgärd beslutat förbjuda ryska som undervisningsspråk.

I de två Minskavtalen från 2014 och 2015 försäkrades Donetsk och Luhansk autonomi inom ramen för Ukraina, vilket gav att Ryssland inte erkände dem som självständiga stater. Det skedde först 22 februari 2022, då Ukraina och dess västliga uppbackare i praktiken sagt upp Minskavtalen för att istället förbereda en militär storoffensiv mot utbrytarstaterna.

I Ukraina präglades våren 2014 av tilltagande högerextremt våld, krönt av den fasansfull mordbranden i Fackföreningarnas hus i Odessa i maj, och av tilltagande politisk repression. Redan 2014 förbjöds Ukrainas kommunistiska parti, som fick 13 procent av rösterna i valet 2010. Sedan dess har ytterligare 16 partier förbjudits.

Men den historien får vi ta en annan gång.

Anders Carlsson är f d ordförande i Kommunistiska Partiet och författare till Resa in i det okända – Oktoberrevolutionen och den socialistiska erfarenheten (2018)