Hoppa till huvudinnehåll
Av

Krönika: Överraska överheten!

Det är i strejkkampen vi rätar ryggarna och känner att vi kan vända högerutvecklingen i samhället.


Vad ska vi göra? En fråga som idag tumlar omkring i våra huvuden och stöts och blöts på arbetsplatser runt om i landet.

Den vämjeliga politiska byteshandel som ägt rum i slutna rum har ju per definition skett utan att vi som bär upp landet har fått ett enda ord med i laget. Allt handlar om vilka som ska få förvalta kapitaliststaten.

Nåväl, vad ska vi göra – vad kan vi göra? Ibland kan det vara nyttigt att blicka tillbaka när man ställs inför stora uppgifter. Som av en händelse är det i år femtio år sedan gruvarbetarna i Norrbottens malmfält gick ut i strejk och i ett slag vände upp och ned på det svenska samhället.

Det är knappt någon som kommer ihåg arbetarnas krav, vad vi minns är att det politiska klimatet med ens ändrades. Arbetarna lade sig i och vägrade låta någon annan skriva dagordningen. Plötsligt fanns arbetarklassen och inte bara i malmfälten. Stödet för strejken var så starkt och landsomfattande att det skrämde överheten, som satte till alla klutar för att få tillbaka de strejkande till arbetet.

Trettio år senare satt Harry Isaksson från strejkkommittén vid mitt köksbord i Holmsund. Vi delade på en flaska polsk bisongräsvodka och samtalade halva natten om strejken och dess efterverkningar.

Harry berättade om hur nedslagen han var under en lång period efteråt; LO-ledningen hade lyckats splittra strejkkommittén och med en enda röst fått igenom en återgång till arbetet, utan några utfästelser från LKAB.

Det tog flera år innan Harry insåg att något positivt ändå hade kommit ut av strejken. Ryggarna hade rätats ut, styrkeförhållandena på arbetsplatsen var förändrade och ackordshetsen borta. 

– Strejken räddade både livet och ryggarna för oräkneliga gruvarbetare, menade Harry.

Mina egna erfarenheter av strejkkampen är likartade. Den veckolånga konflikten på Saab i Trollhättan 1973 blev ingen direkt seger, men 20 år senare konstaterade Saab-chefen att först då var produktionstakten uppe på nivåerna före strejken. 

När vi på ettans skift drog av pappersbanan på pappersbruket i Obbola veckan före jul 1975 inleddes en veckolång strejk som vi blåste av innan kraven uppnåtts. Men den födde en stolthet bland arbetarna, som levt kvar i decennier och det känns som att vi ändå vann..

Det är där skon klämmer idag. Vi kan sitta och muttra vid fikaborden om vilka svikare och förrädare som leder socialdemokratin och LO, men det är bara i handling som vi kan vända den högervridning som präglar samhället.

Klassamhället är ju det samma idag som 1969, klyftorna har bara fördjupats. Arbetarklassen var också då undanskuffad och skulle nöja sig med att gå och rösta när så var dags. 

Makten över produktionen finns faktiskt i våra händer, om vi vill ta den. Vad har till exempel arbetarna på Göteborgskex att förlora på en strejk eller fabriksockupation, när bolaget vill flytta fabriken till Riga? Alternativet är att gå hem med hängande huvuden. Någon hjälp uppifrån är inte att hoppas på.

Lita till klassolidariteten och överraska dem som sålt skinnet innan björnen är skjuten!