Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Vänner och fiender

Bidrar cowboy-kapitalisten Trump och hans elefantbeteende i den diplomatiska porslinsfabriken till att förändra världsordningen?

När Trump säger upp avtal och inför tullar och sanktioner trampar han på sina allierades intressen.

”Vem behöver fiender med sådana vänner”. Orden yttrades av EU-presidenten Donald Tusk vid EU-toppmötet i den bulgariska huvudstaden Sofia förra veckan. Vännen som agerar som fiende är Donald Trump.

Tusk fortsatte med att konstatera: ”Europa borde vara tacksamma mot president Trump, för tack vare honom har vi blivit av med alla illusioner. Han har fått oss att inse att behöver man en hjälpande hand, så finner man en i slutet av sin egen arm.”

En så öppen utmaning mot USA:s ledande ställning har inte hörts från ledande europeiska politiker sedan Charles de Gaulles 1960-tal. 

Då drev Frankrike en egen utrikespolitik, utvisade USA:s militär från franskt territorium, Nato flyttade sitt högkvarter från Paris till Bryssel och Frankrike krävde att få växla in sin dollarreserv i guld vilket bidrog till att Bretton Woods-avtalet som garanterat den internationella ordningen sedan andra världskriget lades i malpåse.

Ännu har vi inte sett någon handling från EU-ledarnas sida. Avståndet mellan ord och handling är långt. Men Tusks ord vittnar om den klyfta som vidgas mellan USA och EU:s ledande stater, och som de Gaulles sa: ”Europa är Frankrike och Tyskland, resten är bara utsmyckning”.

Donald Trump är cowboy-
kapitalisten som byggt hela sitt varumärke på att vara den stenhårda förhandlaren. 

Om ett avtal inte gynnar det AB USA där Trump arbetar som vd, kastar han det helt enkelt i papperskorgen. Cowboy-kapitalismens duellmentalitet skär sig mot den diplomati som är nödvändig även för de mäktigaste av imperier.

Det nya med Donald Trump är inte hans ambition att sätta USA främst, detta har USA-imperialismens politiska förvaltare alltid gjort. Det nya är att Trump inte inser att makten bygger på vasallers och undersåtars acceptans, inte på imperiets makt i sig. 

Paul Wolfowitz var tongivande i George W Bushs stab och en ideolog bakom den politik som skulle garantera USA:s världsherravälde efter Sovjetunionens sammanbrott. Wolfowitz förklarade USA:s strategi med orden:

”Först måste USA visa det nödvändiga ledarskapet genom att etablera och slå vakt om en nyordning som övertygar potentiella konkurrenter om att de inte behöver ikläda sig en större roll eller föra en mer aggressiv politik för att skydda sina legitima intressen. För det andra måste vi på icke-militära områden bevaka de framskridna industriländernas intressen tillräckligt för att avskräcka dem från att utmana vårt ledarskap eller försöka välta den etablerade ordningen över ända. Slutligen måste vi upprätthålla mekanismer för att avhålla potentiella konkurrenter från ambitionen om en större regional eller global roll.”

När Trump hävdar att USA:s allierade levt under USA:s militära beskydd har han rätt. Det han glömmer att säga är att detta förhållande skapats mycket medvetet av USA för att på så sätt hålla de allierade i beroendeställning.

Det var med hjälp av Pentagonkonsulter som det svenska försvaret lades på slaktbänken. USA:s militära övermakt skulle garantera den globala ordningen. Av samma anledning blockerade USA:s nära allierade Storbritannien uppbygget av en EU-militär. Militära spörsmål skulle Nato sköta.

Det nya med Donald Trump är inte hans ambition att sätta USA främst, detta har USA-imperialismens förvaltare alltid gjort.

När Trumpadministrationen ensidigt säger upp avtal och inför tullar och sanktioner – Parisavtal, handelsavtal, Rysslandssanktioner, Iranavtal etc. – trampar han på sina allierades intressen. Med andra ord ”de framskridna industriländernas intressen” av att få sin del av profiterna från den globala utsugningen. 

Men även de europeiska staternas intresse av lugn och ro i sitt närområde hotas av den USA-ledda politik som skapat inbördeskrig och flyktingströmmar, vilket i sin tur hotar den politiska och sociala stabiliteten på europeisk hemmaplan.

Även Wolfowitzs tredje punkt – att upprätthålla mekanismen för att avhålla potentiella konkurrenter från att ta en större regional och global roll – har misslyckats. Rysslands självständiga agerande i både Europa och Mellanöstern är en nagel i ögat på Washington.

Men inte minst Kinas framväxt innebär att nya mekanismer byggs upp vid sidan av USA:s ordning. I mars 2015 misslyckades USA att förhindra sina närmaste europeiska allierade – inklusive Storbritannien – att ansluta sig till den Kinaledda Asian Infrastructure Investment Bank. 

Händelsen fick USA:s förre finansminister Lawrence Summers att yttra att denna stund ”kan komma att bli ihågkommen som tidpunkten när USA förlorade sin roll som försäkringsgivare åt det globala ekonomiska systemet”.

Spänningarna mellan USA och Europa motsägs av det faktum att Nato samtidigt expanderar. Aldrig förr har militäralliansen varit så aktiv på den europeiska kontinenten.

Men frågan är om Natos aggressivitet, expansion och ständiga militärövningar är ett styrkebesked eller snarare ett bevis på desperation.

Det menar i varje fall Kanadas förre försvarsstabschef general Rick Hillier som kallade Nato ”ett lik i förruttnelse”. 

Hillier menar att motsättningarna är så stora inom krigsalliansen att den vid ett skarpt läge skulle falla i bitar.

Man bör akta sig för att bli allt för alarmistisk och ensidig, speciellt i turbulenta tider. Men en sak är klar. Den världsbild som även präglat vänstern om USA som ensam hegemon gäller inte längre. ”Hegemoni är undantaget från regeln. Regeln är att konflikter mellan imperialistiska stater gör slut på hegemonin”, som ekonomen Samir Amin skrev redan 1997.

Det enda eviga är den eviga förändringen själv. Såsom det är, förblir det ej. Rådande förhållanden gäller inte för evigt. Förändringar sker inte bara gradvis, plötsligt slår de över i kvalitativa språng.

Det återstår att se huruvida cowboy-kapitalisten Trump och hans elefantbeteende i den diplomatiska porslinsbutiken bidrar till ett sådant språng. Eller kommer EU:s stormakter att acceptera en ännu mer underordnad roll i den imperialistiska rollfördelningen?

Framtiden är inte huggen i sten, den formas i kamp.