Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Vi kan inte äta vapen

Historien om Göteborgs Kex är historien om hur staten slutade ta ansvar för landets livsmedelsförsörjning.

Hur ska vi kunna bunkra kex i våra skafferier om vi inte har någon produktion i landet?
Montage: Proletären

Kex är ett av de livsmedel som samtliga hushåll bör bunkra hemma i skafferiet utifall kriget eller krisen kommer. Detta kan man läsa i den statligt sanktionerade broschyr som härom veckan skickades ut till alla svenska hushåll.

Hur ska vi kunna bunkra kex i våra skafferier om vi inte har någon tillverkning i landet? 

Det är frågan som inställer sig när Orklas styrelse under ordförande Stein Erik Hagen – Norges näst rikaste person – nu beslutat att lägga ner den anrika kexfabriken i Kungälv och flytta tillverkningen till Riga.

Anledningen till flytten är enkel. I Lettland är arbetskraften billigare, bara 14 procent är fackligt organiserade och vinsterna är därmed högre. Hagen kan plussa på ytterligare några miljarder på sin redan enorma förmögenhet.

Man ska kanske inte förvånas över att Stein Erik Hagen inte bryr sig om att hundratals arbetare förlorar jobbet, att en anrik fabrik läggs ner och att svenska klassiker som Singoalla och Ballerina nu inte längre ska tillverkas i Sverige. 

Kapitalister som vill lägga ner för att högre vinster lockar på annat håll kan man inte vädja till, dessa måste man ta kamp emot.

Möjligheterna till kamp är långt ifrån över. Enligt Orkla ska produktionen finnas kvar i Kungälv till 2022. Arbetarna på Kexfabriken bör fråga sig om de ska fortsätta förse Hagen med profiter eller inse att vädjandets tid är över, nu gäller motstånd. 

Med tanke på att nästan hälften av försäljningen sker i Sverige skulle en konsumentbojkott tala ett språk som Hagen & Co skulle förstå.

Men kraven och kritiken måste också riktas mot de politiker och makthavare i Sverige som tävlar om att visa musklerna när det gäller rikets säkerhet. 

Miljarderna rullar till det militära. Folkvalda och myndighetspersoner skickas på kurser i säkerhet och krisberedskap. Det hålls gigantiska militärövningar och hemvärnet massmobiliseras.

Från makthavarna i Stockholm sticker man inte under stolen med att de anser att hotet kommer från andra sidan Östersjön. Baltikum pekas ut som en kommande oroshärd.

Oavsett vad man tycker om det uppskruvade tonläget och krigsrustningen så kan man bara konstatera att den handlingskraft (eller varje fall mångordighet) och initiativförmåga som etablissemanget visar när det gäller krigsrustning lyser med sin frånvaro när det gäller att rädda den inhemska livsmedelsförsörjningen.

Historien om Göteborgs Kex är också historien om en av de värsta politiska skandalerna i svensk nutidshistoria. Historien om hur den svenska staten under största tystnad tog sina händer från ansvaret att garantera landets livsmedelsförsörjning. 

Orkla tog över Göteborgs Kex samma år som Sverige röstade för en anslutning till EU. 

Varje del av det svenska samhället skulle EU-anpassas, inte minst livsmedelspolitiken. Nationella produktionsmål och en nationell försörjningsberedskap avskaffades. 

Statens hand ersattes av marknadens osynliga hand. Varken EU eller livsmedelsindustrin har några beredskapslager.

Statens hand ersattes av marknadens osynliga hand. Varken EU eller livsmedelsindustrins giganter har några beredskapslager. Här gäller just-in-time-produktion. Lagren befinner sig på lastbilar. 

Ett avskaffat gränsskydd och lågavlönade chaufförer garanterar en ständigt växande kolonn på vägarna som både förpestar miljön och förslummar åkerinäringen.

Redan 2002 var avvecklingen klar. Beredskapslagren var tömda, den nationella livsmedelsstrategin makulerad och den ansvariga myndigheten nedlagd.

Precis som när det gäller skolan, sjukvården, posten och järnvägen sticker Sverige ut som ett extremistiskt land. 

Inget annat land har haft en så kraftigt sjunkande självförsörjningsgrad som Sverige. 

Den svenska livsmedelsproduktionen har minskat med en tredjedel. Livsmedelsindustri flyttar till låglöneländer och bönder tvingas till konkurs stup i ett. 

”I Sverige har vi under några decennier genomfört ett nationellt bondeoffer utan att vinna någonting och, som det förefaller, utan att ens veta varför”, som författarna Susanne Gäre och Gunnar Lyckhage uttrycker det.

När etablissemanget påstår att de inte kan göra någonting för att stoppa nedläggningen så ljuger de. Det är bara att se vad som händer två mil söder om Kungälv.

När Hamnarbetarförbundet kämpar för sina medlemmar i Göteborg beskrivs det som ett hot mot jobben, mot den svenska modellen, konkurrenskraften och rent av mot rikets säkerhet. 

Stat, kapital och facktoppar går samman och kräver lagändringar och inskränkningar i arbetarnas friheter och rättigheter.

Men när miljardären Hagen lägger ner en hel fabrik, gör hundratals arbetare arbetslösa och lägger ner produktionen av ett livsmedel som staten själv pekar ut som viktigt för säkerheten i en krissituation. Då finns det uppenbart ingen möjlighet att ingripa. 

Visst vore det fullt möjligt med lagändringar och inskränkningar i kapitalisternas friheter och rättigheter.

Det är uppenbart de rikas och inte rikets lag som gäller i Sverige. Lika klart är att Hagens säkrade profiter går före rikets säkerhet. Och om kriget faktiskt kommer får svenska folket knapra på kanoner och Carl Gustav-granatgevär istället för kex och kakor.