Hoppa till huvudinnehåll
Av
jenny.tedjeza@proletaren.se

Bodil Malmsten var mer potatis än rosor

”Någon ros i mitt namn har jag inte att vänta när jag dör, jag blir hellre potatis, en skopa jord.” Så skriver Bodil Malmsten i ”Priset på vatten i Finistère” och raderna får ny innebörd nu när författaren har lämnat oss.

Bodil Malmsten var mer potatis än rosor. Hon skrev om det som angår oss alla och även de stora känslorna är i hennes texter jordade.

Samtidigt var hon en författare som gjorde guld av allt hon tog i. Från den kvinnokampsdoftande 70-talspoesin, via sinnlig romankonst och personliga loggböcker, och åter till poesin med samlingen ”Detta är hjärtat” som gavs ut så sent som förra året.

Bodil Malmsten var en enormt bildad och beläst författare, men samtidigt fri från akademiska manér. Hon skrev inte över huvudet på folk, men med stor konstnärlig integritet och skärpa. Hon skrev från människa till människa, som väninna och livsutforskare, men också folkbildare.

Den röda politiska tråden i författarskapet är det ilskna och litterära motståndet mot förfallet i det folkhem ”min morfar byggde”. Och så döden, förstås. Den som med nödvändighet avgränsar och definierar livet.

Nu blev det till slut Bodil Malmstens tur att lägga ifrån sig pennan. Att hon inte fick fortsätta är en personlig förlust för de läsare som levt livet med hennes texter nära hjärtat. Och för den svenska litteraturen som nu blir fattigare.