De riktiga brottslingarna bränner inte bilar

Återigen brinner det bilar i sommarnatten och den här gången är det Malmö som drabbas extra hårt med 13 förstörda fordon under en natt i den gångna veckan. Samtidigt rapporteras det om utbrända bilar i flera delar av landet, och framförallt i storstädernas förorter.

I veckan kom en annan nyhet som kan kasta lite bättre ljus över bilbränderna. I miljonprogramsområdena i landets storstäder och mellanstora kommuner är det endast 45-55 procent som har arbete, visar Arbetsförmedlingens statistik. Det är att jämföra med Sveriges historiska stadskärnor och villa- och radhusområden där samma siffra uppgår till över 85 procent. Sverige fortsätter att vara det västland där skillnaden i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda är som allra störst.

Det är segregationens förnedring och hopplöshet, vetskapen om att i realiteten vara en andraklassens medborgare som driver människor till missriktade utlopp för sin frustration. Samma mekanismer driver unga människor in i gängkriminalitet.

Högern tävlar om att vilja möta bilbränderna och annan grövre kriminalitet med allt hårdare tag. Ebba Busch Thor vill ha vattenkanoner och gummikulor. Hon lär ha sneglat på hur hennes idoler i Israel bemöter desperata barn. SD går som vanligt längst och vill kunna införa undantagstillstånd i Sveriges ”problemområden”.

Militariserade insatspoliser med vattenkanoner och gummikulor som skickas ut när helvetet redan har brutit löst kommer bara fungera som bensin på elden. Istället behöver blicken riktas mot andra problemområden i Sverige, som Djursholm, Askim och Västra hamnen. De pengar och medel som dessa segregerade invånare förfogar över och som allt som oftast göms undan i skatteparadis måste föras över till förorterna för ordentliga satsningar på bostäder, arbete, offentlig service, social verksamhet och fritidsaktiviteter.

Samtidigt måste det sägas att aldrig så mycket frustration kan rättfärdiga kriminella handlingar som bara drabbar ens grannar och gör en utsatt förort ännu mer utsatt.

För att garantera människors trygghet, inte minst för alla de som bor i förorterna och är de som drabbas mest, så krävs krafttag och även polisiära insatser. De personer som förfaller i kriminalitet ska omhändertas, så enkelt är det.

Framförallt krävs det krafttag för att komma åt de välorganiserade kriminella gäng som genom EU:s fria rörlighet och avregleringspolitiken har växt till storföretag. Men polisarbetet måste byggas underifrån med kvarterspoliser som kan ge människor hjälp och skydd och som har överblick över vad som händer i närområdet.

De som ligger bakom det stora brottet att hålla människor nere i arbetslöshet, utanförskap och fattigdom varken vill eller kan polisen rå på, utan det är bara arbetarkamp som kan ställa de verkligt kriminella inför rätta.