Hoppa till huvudinnehåll
Av

EU och den nationella frågan - 3: EU-kedjan bryts på dess svagaste länk

När KPML(r) kräver att Sverige skall lämna EU anklagas vi av diverse vänster för nationalism. Utgångspunkterna är olika.




Den välkammade, till borgerligheten anpassliga låtsasvänstern hävdar
att EU representerar en ofrånkomlig, globaliserad objektivitet, som det
bara är att acceptera och göra det bästa av. Att bjuda motstånd är att
försöka vrida historiens hjul tillbaka, påstås det.



För den mer vildvuxna vänstern, som eldas av storslagenheten i sina
egna paroller, är en svensk plattform i kampen mot EU alltför småskuren
och inte himlastormande nog. Samfälld europeisk arbetarrevolution skall
det vara och istället för EU ett socialistiskt Europa eller på
anarkistiskt manŽr ingen statsmakt alls. Allt genast!



Utgångspunkterna är som synes olika, men likväl landar de välkammade
och de vildvuxna i samma fålla: i förnekandet av den nationella
självbestämmanderättens värde i allmänhet och i förnekandet av en
nationell plattform i kampen mot EU i synnerhet.



Låt oss något granska utgångspunkterna.



Visst är den sk globaliseringen en objektivitet i dagens värld. Men
representerar den något nytt och i så fall något som sätter punkt för
den historiska kategori som nationerna utgör, vilket hävdas från sina
håll? Inte alls. Ekonomiskt är globaliseringen bara de kapitalistiska
förhållandenas hastiga utbredning på bredden (geografiskt) och på
djupet (penetrering av varje vrå av mänskligt liv), såsom Marx och
Engels beskrev den redan i Kommunistiska manifestet från 1848 och såsom
den därefter utvecklades ända fram till 1914, då första världskriget
och sedan socialismens seger i Ryssland och den koloniala
frigörelseprocessen i den sk tredje världen tvingade fram en historisk
parentes av kapitalistiskt återtåg.



Visst sker allting mycket snabbare idag, men faktum är att världen var
minst lika internationellt integrerad för hundra år sedan, vilket Paul
Hirst och Grahame Thompson visar bortom varje tvivel i sin bok "Myten
om den globala ekonomin".



Vad innebär konkret de kapitalistiska förhållandenas hastiga utbredning
på bredden och på djupet? Ja, då rakt inte att människor förs närmare
varandra, att olikheter i levnadsbetingelser jämnas ut och att
nationella skillnader utplånas. Tvärtom leder globaliseringen till
ökade skillnader och ökad ojämlikhet på alla plan - mellan fattiga och
rika länder, mellan rika och fattiga regioner inom olika länder och
mellan fattiga och rika i alla länder. Kapitalismen utjämnar inte
skillnader, utan tenderar att förstora befintliga skillnader och skapar
genom sin ojämna, anarkistiska utveckling ständigt nya.



Om detta har det skrivits ofta och mycket, så exemplifieringen lämnar vi i detta sammanhang därhän.



Men globaliseringen är inte blott ekonomi, den har också en politisk
dimension Ð är politik i den meningen att den utnyttjas till att
utbreda kapitalets politiska makt på bekostnad av demokrati och
nationell självbestämmanderätt.



*




Det är här frågan om nationen och nationalstaten kommer in. Det talas
om att nationalstaten spelat ut sin roll i globaliseringens tidevarv,
om att den transnationella regionen och en mystisk global demokrati,
rentav en kosmopolitisk demokrati, är framtidens melodi. Detta tal
torgförs som internationalism. Men det är falsk internationalism, ty
det har sin udd riktad mot nationernas självbestämmanderätt och
principen om nationernas lika rätt, som är internationalismens
hörnpelare.



Några frågor behöver redas ut innan vi går vidare.



Vad är nationell självbestämmanderätt? Lenin framhöll att "det vore
oriktigt att med självbestämmanderätt förstå något annat än rätten till
egen statlig existens". Det handlar alltså om politisk
självbestämmanderätt, om varje nations rätt att fatta sina egna
politiska beslut.



Givetvis fattas inte sådana beslut i ett vakuum. Imperialismen har
skapat en kapitalistisk världshushållning, som binder samman länder och
folk i ett världsomspännande system av ekonomiskt beroende och
dominans. Ekonomisk självständighet är sedan länge en omöjlighet för
ett litet kapitalistiskt land, ty en sådan självständighet förutsätter
att landet ifråga ställer sig utanför den kapitalistiska
världshushållningen, dvs övergår till någon form av socialistisk
ekonomi.



Imperialismen har dock inte upphävt den statliga existensen. Tvärtom.
Aldrig någonsin har det funnits så många formellt självständiga stater
som idag. I detta ligger både en paradox och en ödets ironi. Samtidigt
som allehanda professorer och politiker profeterar om nationalstatens
död och om nationernas upplösning i något slags globaliserat
världssamfund, så bildas nya nationalstater på löpande band, som i fd
Sovjetunionen och i fd Jugoslavien - som regel under applåder från
samma professorer och politiker. Deras profetior gäller bara när de kan
användas som verktyg för bestämda politiska syften, för de forna
socialistiska federationerna, där imperialismens recept att härska
genom att söndra, gäller andra scenarior.



Dock har rätten till egen statlig existens alltid varit en stridsfråga
under imperialismen. Så tillkom huvuddelen av de nya staterna under
1900-talet genom de koloniserade folkens revolutionära kamp. Detta är
viktigt att ha i åtanke. Precis som demokrati stått mot reaktion vad
gäller de politiska förhållandena (statsmaktens organisering) i de
utvecklade länderna, så har nationell självbestämmanderätt stått mot
imperialistisk reaktion vad gäller de politiska förhållandena mellan
länder och folk. Av naturliga skäl. Som tidigare påpekats är nationell
självbestämmanderätt på ett internationellt plan vad demokratin är på
ett nationellt. Det är därvid ingen tillfällighet att kampen för social
frigörelse i tredje världen alltid gått och fortfarande går hand i hand
med kampen för nationellt självbestämmande Ð det är två sidor av samma
kamp.



Åter till globaliseringens politiska dimension.



*




På ett internationellt plan hamnar institutioner som Världsbanken, IMF,
OECD och WTO som regel i centrum för globaliseringsdebatten. Det finns
fog för det. Dessa institutioner är inte bara redskap för
imperialismen, utan de fungerar också som bräckjärn för de
kapitalistiska förhållandenas utbredning, inte minst i tredje världen.
Genom utpressning och nyliberala stålbad skall varje land som hamnar i
deras väg omvandlas till renodlade marknadsdiktaturer Ð kosta vad det
kosta vill.



Men Världsbanken, IMF, OECD och WTO är ändå bara en sida av
globaliseringspolitiken. Lika viktigt är att folksuveränitetens
princip, som legat till grund för internationell rätt sedan 1945, nu
luckras upp och omprövas. Nationernas självbestämmanderätt gäller inte
i den nya världsordningen, inte ens på pappret. Ett självutnämnt
världssamfund, lett av USA och NATO, ger sig självt rätt att med våld
ingripa mot varje land som trotsar dess vilja, imperialismens vilja,
som i anfallskriget mot Jugoslavien. Några FN-mandat krävs inte längre,
ty i FN kan länder som Kina och Ryssland obstruera. En sådan
begränsning accepterar inte imperialismens självutnämnda världssamfund.




Därmed torpederas den internationella demokratism som principen om
nationernas självbestämmanderätt innebär. För vad? För våldets
världsmakt, för imperialistisk reaktion över hela linjen, för
kapitalets gränslösa diktatur - inte bara i ekonomisk mening (den
ekonomiska diktaturen sörjer Världsbanken, IMF, OECD och WTO för), utan
också i politisk. Små nationer har inte längre rätt att fatta sina egna
politiska beslut, den som obstruerar hotas att överfallas med våld.



EU ingår i samma förskjutning från demokrati till politisk reaktion. EU
är, som tidigare framhållits, en överenskommelse mellan kapitalisterna
om att organisera reaktionen i Europa, mot den sk välfärdsstaten och
mot arbetarklassens fackliga, politiska och sociala rättigheter. Men
också och inte minst mot demokratin, mot den borgerliga demokratin, mot
en ordning som ger folkliga opinioner en möjlighet att göra sig
gällande, om så bara var fjärde år och bara inom de ramar som det
kapitalistiska systemet utgör. EU urholkar den borgerliga demokratin
och ersätter den med ett elitistiskt, byråkratiskt system, kontrollerat
och styrt av kapitalisterna och de kapitalistiska stormakterna.



Åter till utgångspunkten.



Kampen mot EU är en klassfråga, men också en demokratisk fråga - är en
fråga om att försvara demokratin, också den borgerliga, mot reaktionen,
både på ett nationellt och på ett internationellt plan; är en fråga om
formera bredast möjliga, folkligt demokratiska allianser mot
reaktionen.



Varje framgångsrik kamp mot EU måste förena dess sidor, måste förena
klasskamp med kamp för nationell självbestämmanderätt och demokrati.
Den skapar maximal bredd i motståndskampen. För arbetarklassen är det
helt avgörande, inte bara på kort sikt, för att försvara det som
uppnåtts av politiska, fackliga och sociala framsteg mot kapitalets
attacker, utan lika mycket på lång sikt, för att förbereda den
avgörande striden mot kapitalismen.



"Det är fullkomligt tänkbart, att arbetarna i ett visst land störtar
bourgeoisien, innan ens en enda av de viktigaste demokratiska
omgestaltningarna blivit fullständigt genomförd. Men det är fullkomligt
otänkbart, att proletariatet som historisk klass kan besegra
bourgeoisien, om det inte förbereds härför genom undervisning i den
mest konsekventa och helhjärtade revolutionära demokratismens anda",
skrev Lenin.



*




Vi kommunister reser kravet Sverige ut ur EU! Det är ett demokratiskt
krav, som försvarar nationell självbestämmanderätt och demokrati mot
monopolkapitalets attacker. Det är också ett klasskrav, ty Sverige är
inte ockuperat av EU, har inte tvingats in i EU. Självbestämmanderätten
och demokratin har prisgivits av det svenska monopolkapitalet och av
den svenska överklassen, av den klass som tidigare bar upp det
nationella självbestämmandet, som i EU ser ett instrument för sina
klassintressen, för sin klasskamp mot Sveriges arbetande majoritet.



Detta är ingen ny företeelse i historien. Efter andra världskriget, då
kapitalismen på allvar utmanades av ett konkurrerande samhällssystem
och då Europas kapitalister fruktade socialistiska revolutioner i
länder som Frankrike och Italien, uppstod en liknande situation, om
inte fullt ut i Sverige så i flera andra länder i Europa. Stalin
noterade detta i sitt tal till de utländska gästerna på SUKP:s nittonde
kongress 1952, för övrigt ett av de sista tal han höll. Tillåt ett lite
längre citat:



"Tidigare tillät sig bourgeoisien att spela liberal, den försvarade de
borgerligt-demokratiska friheterna och gjorde sig därmed populär hos
folket. Nu finns inte ett spår kvar av liberalismen. Nu existerar inte
längre den sk personlighetens frihet Ð personlighetens rättigheter
erkännes nu endast för dem som har kapital, och alla övriga medborgare
betraktas som mänskligt råmaterial, som bara duger till att
exploateras. Principen om människornas och nationernas likaberättigande
har trampats under fötterna, den har ersatts med principen om
fullständiga rättigheter för den exploaterande minoriteten, och
rättslöshet för den exploaterade majoriteten av medborgarna. De
borgerligt-demokratiska friheternas fana har kastats överbord. Jag tror
att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna,
bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill samla folkets
majoritet kring er. Det finns ingen annan som kan höja den.



Tidigare betraktades bourgeoisien som nationens överhuvud, den
försvarade nationens rättigheter och oavhängighet och satte dem Õöver
allt annatÕ. Nu finns inte ett spår av Õden nationella principenÕ. Nu
säljer bourgeoisien nationens rättigheter och oavhängighet för dollar.
Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana
har kastats överbord. Det råder inget tvivel om att ni, representanter
för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana
och föra den framåt, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns
ingen annan som kan höja den."



Håll med om att Stalins reflektioner från 1952 passar väl in på Sverige och EU nästan femtio år senare.



Kampen för borgerligt-demokratiska rättigheter och nationell
självbestämmanderätt är en nödvändig del av arbetarklassens kamp i en
tid då borgerligheten prisger demokratin och självbestämmanderätten, är
en del av den "revolutionära demokratism" som Lenin talar om som en
förutsättning för arbetarklassens slutliga seger.



Det betyder givetvis inte att allt blir frid och fröjd ur
arbetarsynpunkt om Sverige bara lämnar EU, lika lite som att det elände
som drabbat Sveriges arbetare under de senaste tio åren rätt av skall
skyllas på EU. Det handlar om klasskamp. EU-eländet är en följd av den
svenska borgarklassens politik och strävanden. Hade monopolkapitalet
misslyckats med att driva in Sverige i EU 1995 hade man givetvis
försökt driva samma politik EU förutan, såsom lydiga politiker gjorde i
början på 90-talet, då Sverige utan att vara medlem betecknades som
Europas mest EU-anpassade land. Om Sverige lämnar EU kommer
monopolkapitalet att driva EU-politik ändå, nu med hänvisning till att
utanförskapet kräver det - det handlar som sagt om klasskamp.



Men, inte minst viktigt: klasskampen avgörs av styrkeförhållandet
mellan klasserna. Lyckas den svenska arbetarklassen tvinga fram ett
utträde ur EU, så förändras styrkeförhållandet omedelbart och på ett
avgörande sätt till dess fördel.



Här är ett påpekande på sin plats. Monopolkapitalet är kosmopolitiskt i
den meningen att det bara känner en lojalitet, den till den maximala
profiten; är icke-nationellt i den meningen att det är berett att sälja
ut nationen för profiten. Men det är fortfarande nationellt på så sätt
att det är beroende av en nationell bas, inte minst i konkurrenskampen
på en krympande världsmarknaden, som när Göran Persson och Björn von
Sydow far jorden runt för att säkra JAS-kontrakt åt SAAB, Volvo mfl,
som när regering och riksdag lyder minsta vink från skojare som Lars
Ramqvist eller som när Stefan Persson och andra multimiljardärer görs
till ett exklusivt skattefrälse. Detta gäller inte bara Sverige, utan
alla utvecklade kapitalistiska länder. Så har 199 av världens 200
största företag en nationell bas i USA, Japan eller Västeuropa med allt
vad det innebär av politiska (och militära) påtryckningsmöjligheter.



Monopolkapitalet tar inget ansvar för nationen, men det kräver att
nationen tar ansvar för profiten Ð är även i dessa EU-tider beroende av
att nationen, den "egna" staten, tar ansvar för profiten.



I detta perspektiv skall EU-kampen ses. EU-medlemskapet utgör tveklöst
en av det svenska monopolkapitalets svagaste fronter, inte bara för att
EU-medlemskapet i Sverige gått hand i hand med ett nyliberalt
systemskifte av ytterst brutalt slag, vilket automatiskt och närmast
övertydligt kopplar EU till arbetarfientlig politik, utan också för att
EU-medlemskapet eroderar traditionella och tidigare allmänt accepterade
värden som nationell självbestämmanderätt, alliansfrihet, folkstyrelse
och folkhem.



*




Det sägs ofta att Sverige är unikt i detta avseende, att det svenska
motståndet mot EU inte har någon motsvarighet i andra EU-länder,
möjligtvis med Danmark som undantag. Det är en sanning med
modifikation. Sant är att EU i de flesta andra EU-länder inte lika
tydligt kopplats till det nyliberala systemskiftet, helt enkelt för att
dessa länder var medlemmar i EU långt innan det nyliberala
systemskiftet inleddes. Sant är också att EU-frågan inte varit lika
brännande i andra EU-länder som i Sverige, återigen med Danmark som
undantag. EU är något som försiggått bortom det folkliga medvetandet,
inom en elit i samhällets överskikt, något att inte ta ställning till
och något som heller inte underställts folkets prövning.



Men det är inte sant att det truliga EU-motståndet i Sverige står mot
någon slags grundläggande EU-positivism i andra EU-länder. Enligt den
eurobarometer som publicerades hösten 2000 anser bara 50 procent av
EU-medborgarna att deras länders medlemskap i EU är en bra sak.
Svenskarna tillhör de mest negativa, endast 34 procent tycker att EU är
bra. Men britter är än mer negativa med bara 28 procent EU-positiva.



I alla EU-länder har motståndet klara klassmässiga förtecken - arbetare
är mot EU medan övre medelklass är för. Svenska arbetare är mest
negativa, bara 18 procent (!) tycker att EU är bra. Men
klasspolariseringen är faktiskt störst i "kärnlandet" Belgien, där 42
procent positiva arbetare står mot hela 73 procent positiva i övre
medelklass. I så gott som alla EU-länder är kvinnor också mer negativa
än män, allt enligt Maria Oskarsson vid statsvetenskapliga
institutionen vid Göteborgs universitet, som utifrån sin forskning
karaktäriserar EU som "ett manligt medelklassprojekt" (Göteborgs-Posten
30/3 2001).



Det viktiga är att detta punkterar försöken att utmåla EU-motståndet
som nationellt inskränkt. EU-motståndet är klassmässigt, springer ur
den växande insikten om att EU representerar en arbetarfientlig
politik. Ännu har denna insikt inte getts en konsekvent revolutionär
formulering i EU som helhet, men i takt med att motståndet växer och
klasspolariseringen ökar, lär den snart nog formulera sig.



*




Ett är därvid klart: En revolutionär politik utesluter den välkammade
vänsterns illusoriska reformism. EU är till sin grundläggande karaktär
de europeiska monopolkapitalens överenskommelse om att organisera
reaktionen, är en politisk affärsuppgörelse som i sig utesluter
folkligt deltagande och demokratisk insyn. Visst kan EU förändras,
såsom EU hela tiden förändras - men aldrig i progressiv riktning,
aldrig till något annat än det verktyg för reaktionen som är
överenskommelsen hela själ och grundbult. EU-reformismen går
reaktionens ärenden, bidrar till att drapera ett rakt igenom
folkfientligt projekt i falsk skrud.



En revolutionär politik förutsätter EU-motstånd, förutsätter en
strategi för EU:s upplösning, en strategi för att befria Europas
arbetare från den organiserade reaktion som EU utgör.



Hur skall det gå till? Den vildvuxna vänstern anmodar som sagt samfälld
europeisk arbetarrevolution och ett socialistiskt Europa som strategisk
lösen. Det klingar storslaget och revolutionärt, men är i det verkliga
livet blott en fras; har inte med klasskampsituationen i Europa att
göra, utan är tvärtom bara ett försök att pressa in klasskampen i en
fantasifull skrivbordskonstruktion, utan hänsyn till arbetarklassens
faktiska läge i EU som helhet och i olika EU-länder.



Några påpekanden:



EU har ingalunda upphävt den historiska kategori som nationen utgör.
Tyskar är fortfarande tyskar, fransmän är fransmän och svenskar är
svenskar, med allt vad det innebär av språkliga, kulturella och
historiska skillnader. Någon europeisk identitet existerar inte. Någon
europeisk demokrati är därmed inte möjlig, ty demokrati förutsätter en
gemensam grundval för demokratisk debatt.



Sant är att de europeiska monopolkapitalen ingått allians - mot
arbetarklassen och de arbetande folkflertalet i Europa; sant är att
monopolkapitalen frånsagt sig allt ansvar för nationen, men denna
abdikation upphäver inte nationerna, utan den ställer bara frågan om
försvaret av nationell oavhängighet och demokrati på ett nytt sätt,
ställer nya klasskrafter inför uppgiften "att höja den nationella
suveränitetens fana och föra den framåt".



EU innebär att de europeiska monopolkapitalen överlämnar beslutsmakt
till gemensamma organ, allt för att urgröpa demokratin och minimera
folkliga opinioners möjlighet att påverka det politiska skeendet. Men
EU innebär inte att monopolkapitalen ger upp sina nationella
ställningar. Nationalstaterna minskar i betydelse, men de nationella
statsapparaterna bibehålls som verktyg för de härskande klassernas
nationella makt. Arbetarklassens kamp är fortfarande nationell till sin
form.



EU utgör en organisering av reaktionen i Europa med huvudsyftet att
stärka de europeiska monopolkapitalen i kampen mot amerikanska och
japanska konkurrenter om herraväldet på världsmarknaden. För att uppnå
detta genomförs genom EU en generalattack mot arbetarklassens
politiska, fackliga och sociala rättigheter. Det ställer arbetarklassen
inför en försvarskamp, inför uppgiften att försvara de positioner som
uppnåtts under 1900-talets klasskamp. En klass som inte kan försvara
sig kan heller inte segra.



*




Utifrån dessa förutsättningar finns det givetvis gemensamma
arbetarfrågor i EU-Europa, gemensamma arbetarkrav att resa över
nationsgränserna. Men det är omöjligt att pressa in arbetarklassens
kamp i olika EU-länder i en gemensam mall, för det är skillnaderna för
stora och kapitalets anfallslinjer för skiftande. Hur skall en gemensam
kamp för lönerna föras när en arbetare i Danmark tjänar fem gånger mer
än en arbetare i Portugal och tjugo gånger mer än en arbetare i
kandidatlandet Polen? Hur skall en gemensam kamp för rätten till en
trygg ålderdom föras när det inte finns ett EU-land som har samma
pensionssystem som ett annat och där det finns länder som
överhuvudtaget inte har någon äldreomsorg utanför familjens ram? Hur
skall en gemensam kamp mot nedrustningen av offentlig sektor föras när
den offentliga sektorns storlek och organisering ser ut på femton olika
sätt?



Arbetarklassens kamp är konkret, utgår från konkreta situationer och
tar sig uttryck i konkreta krav. Huvudinnehållet är detsamma i alla
länder, är i EU-Europa att försvara arbetarklassen rätt och uppnådda
positioner mot den organiserade reaktionens offensiv. Men formen,
kravens konkreta formulering, är med nödvändighet nationell, utgår med
nödvändighet från den konkreta situationen och styrkeförhållandet
mellan klasserna i respektive land.



I Sverige är alliansfrihet och neutralitet en viktig arbetarposition
att försvara. Som gemensamt EU-krav är det en omöjlig position. I
Danmark, Storbritannien och Sverige utgör ett nej till EMU en central
motståndsposition. I de länder som redan är med i EMU står kampen
annorlunda. I Tyskland vänder sig en bred arbetaropinion mot den
planerade EU-utvidgningen och den sociala dumpning som ofrånkomligen
följer i dess spår. På Irland är denna fråga inte särskilt het, av
naturliga skäl.



Kort sagt: Maximal kraft i kampen mot EU uppnås inte genom konstruerade
program på EU-nivå, utan genom kamp kring de frågor som är
mobiliserande i respektive land. Det har inget med nationell
inskränkthet att göra, utan utgår bara från det enkla faktum att
nationella olikheter och kapitalismens ojämna utveckling skapar olika
kampförutsättningar i olika länder.



*




Man skall inte spå i framtiden, men ett gott tips är att EU inte kommer
rasa samman genom ett enda samfällt slag. EU kommer att rasa samman
genom inre motsättningar. Man skall komma ihåg att EU i sig utgör en
ömtålig kompromiss mellan olika monopolkapital, där varje förändring av
maktbalansen, både mellan de olika monopolkapitalen och mellan
klasserna i olika EU-länder, utgör hot mot kompromissen. Vad händer
till exempel om och när de franska småbönderna oundvikligen mister
huvuddelen av sitt jordbruksstöd i samband med en EU-utvidgning? Tål
Frankrike de uppror som detta kommer att leda till? Tål å andra sidan
EU ett franskt nej till en utvidgning? Eller franska krav på dramatiskt
ökade medlemsavgifter för att bibehålla stödet? Detta bara för att
nämna en av alla de motsättningar som finns inbyggda i
EU-konstruktionen.



*




Med en lätt travestering av Lenins analys av imperialismen skulle man
kunna säga att EU-kedjan bryts vid dess svagaste länk. Vilken länk som
är svagast återstår att se, men det är arbetarklassens uppgift, dess
internationalistiska plikt, att göra vad den kan för att förvandla just
sitt land till den svagaste länken. Om brottet sedan sker i Tyskland,
Frankrike, Danmark eller Sverige är mindre intressant Ð uppgiften att
skapa den svagaste länken, att åstadkomma brottet, är densamma, är
gemensam, är internationell till sitt innehåll om än inte till sin form.



I Sverige utgör kravet Sverige ut ur EU! den samlande och breda
motståndsparollen. Det breda folkliga stödet för detta krav gör Sverige
till en av EU-kedjans svagaste länkar. De må vara att Sverige är litet
och för EU mindre betydelsefullt, en länk i EU-kedjans ända, men likväl
skulle ett svenskt EU-uträde få stora konsekvenser för EU som helhet
och inte minst för kampen mot EU i andra EU-länder, precis Danmarks nej
till EMU fick stora konsekvenser för EMU-motståndet i Sverige.



Att stärka kampen för ett svenskt EU-utträde är därför det viktigaste
bidrag den svenska arbetarklassen kan ge till den internationella
kampen mot EU.



Anders Carlsson

Proletären 17, 2001