Frisk röst i försumpad tid

I skriftställningarna har Myrdal samlat texter som publicerats på olika håll. Vissa böcker har varit mer tematiska, andra har samlat det viktigaste från en viss tidsperiod. ”På tvärs” hör till den senare kategorin och innehåller i huvudsak texter från 2007 och framåt. Ämnena spretar – från Marx och Freud till nudister i DDR, från Kina och Indien till Strindberg och svensk sexualpolitik.

Jan Myrdal är det skrivna ordets man. När han är som bäst är texterna slipade diamanter – varje onödigt ord bortskalat och varje mening genomtänkt ner till kommatecknen.

Myrdal har sin egen stil. Den är storståtlig, ofta på gränsen till pompös. Den är intellektuellt utmanande, men slår ibland över till den rena provokationen. Jan Myrdal fjäskar inte för sina läsare. Den som till fullo vill ta del av resonemangen tvingas till bredvidläsning. Inget fel i det. De ständiga hänvisningarna till andra källor och historiska sammanhang blir dörrar till det förflutna. Öppningar till människor, händelser och ställningstaganden som ännu har mycket att säga. Det ger djup åt den tid vi lever i.

På detta sätt är Jan Myrdal befriande i en tid dominerad av förenklingar och snuttifieringar, där komplexa frågor ska ges enkla svar och historiska sammanhang bantas ner till faktarutor.

Däremot provoceras jag av de återkommande utsagorna om att Myrdal någon gång under sitt liv samtalat med diverse människor i olika ämnen utan att han går in på vad de sa eller vad de kom fram till – ”jag pratade med Ivar Lo Johansson om detta 1951”. Sådant luktar skryt.

Jan Myrdals mångåriga resande i världen och hans envetna försök att bryta med de härskande tankegångarna gör hans texter intressanta, även om man inte alltid håller med om slutsatserna. Det är frågeställningarna och resonemangen som är mest givande, inte svaren – om nu några svar ges. Ett problem måste kunna belysas utan att det nödvändigtvis leder till något svar.

För egen del tycker jag att Myrdals resonemang om Marx och Engels tillhör de bättre delarna i ”På tvärs”. På ålderns höst har Jan Myrdal gett sig på Marx och Engels samlade verk, som utkommit i en ny textkritisk utgåva. Det handlar om 244 volymer, runt 150000 sidor.

Brottandet med 220 kilo marxska och engelska tankegångar skulle lätt kunna bli fnösketorr läsning. Men faktiskt inte. Det är ingen facitsökande läsning utan just ett samtal mellan revolutionärer, verkandes i olika men ändå så lika tider. Myrdal lyckas förmedla detta samtal, utifrån då och nu och den tid som förflutit däremellan, på ett levande och tankeväckande sätt.

Med 70 år som kommunist i bagaget, först som partigängad och sedan 50 år som partilös, har Myrdal den självständiga och kritiska blick som krävs för ett samtal marxister emellan.

Det är bara att hålla med Myrdal att ”om Marx och Engels ord ideologiseras och absolutiseras då kan detta få avskräckande följder”. Som exempel berättar Myrdal om hur de indiska kommunisterna inte förmådde formulera en riktig politik utifrån motsättningarna i Indien, eftersom de svansade efter Moskva och läste marxism som uppenbarad sanning.

Det finns mer näraliggande exempel – både geografiskt och tidsmässigt. Det handlar om delar av vänstern, däribland Myrdal själv, och ställningstagandena på 1970- och 1980-talen i en tid av tilltagande borgerlig motoffensiv mot allt som påminde om socialism.

Var det rätt att följa Peking och med Marx analyser av 1700- och 1800-talens tsarvälde som marxistiskt alibi bilda enhetsfront med svenska högern och militären mot Sovjetunionen? Om detta var vårt parti och Myrdal inte överens då och vi är det förmodligen inte heller idag.

Ett annat ämne som tar plats är det sexuella. Myrdal skriver att det finns två saker som ger livet mening – arbetet och könet. En sympatisk inställning, även om det förutsätter att personen i fråga har ett så fritt och utvecklande arbete som det är oss få förunnat att ha.

Mycket har skrivits och sagts om Jan Myrdals ökade intresse för det sexuella på äldre dagar, om det nu har ökat eller bara getts större plats i det skrivna sedan han träffade sin nya fru.

Många har provocerats av det myrdalska hyllandet av knulleriet – även folk hos oss på vänsterkanten. För egen del har jag hela tiden tyckt att upprördheten luktar moralism och är ett utslag av det åldersförakt som Myrdal sätter fingret på och bekämpar.

I en översexualiserad värld som vår är det fortfarande tabu med äldre människors sexualitet. Den skall antingen förtigas eller förlöjligas. Det är viktigt att en av vårt lands största författare och intellektuella tar upp frågan och utifrån sitt eget vara, inte några teoretiska resonemang, gör sig till frontkämpe för allas rätt till kärlek och sexualitet ända fram till gravkanten. All heder till Jan Myrdal för detta.

Att sedan kvällspressen har försökt göra snusk av det hela är inget att förvånas över. Det är så media fungerar, när målet är att sälja och inte att ifrågasätta och förändra.

Jan Myrdal är en frisk röst i en försumpad tid. Han bekräftar sanningen i att den som går på tvärs och inte följer med strömmen håller sig ung i sinnet. Ifrågasättande av auktoriteter är inte en fråga om ålder, utan handlar om ett politiskt ställningstagande. Det brukar sägas att den som inte är röd när hen är 20 år saknar hjärta, men det kan tilläggas att den som fortfarande inte är röd när hen är 86 har ingen ryggrad.