”Det är missnöjet som är revolutionärt”

• Varför avgår du som ordförande?
– Jag har suttit i femton år nu och märker att energin inte är densamma som förr. Det irriterar kanske mig mer än andra, men jag tycker att det är bättre att avgå innan andra blir lika irriterade. Jag vill inte bli utburen.

– Dessutom finns det väldigt kompetenta kamrater i en yngre generation som är beredda att ta över och som kommer att göra det med energi och bravur.

• Var står Kommunistiska Partiet efter dina 15 år?
– På ett ytligt plan lockas man att säga att vi står och stampar på samma fläck. Vi är ungefär lika många medlemmar, har ungefär lika många organisationer och Proletären har ungefär lika många läsare. Vi har varken gått framåt eller bakåt. Det är i och för sig inte så pjåkigt. Vi och vänstern i stort har inte precis haft medvind under 2000-talet, särskilt inte under de senaste sju åren.

– Ändå menar jag att det ytliga planet är missvisande. För det som hänt under dessa femton år är att vi fått fram en yngre generation kommunister, kamrater som inte ens var födda när vi bildade partiet, som nu tar för sig både lokalt och centralt.

– Om några tror att Kommunistiska Partiet av idag är en rest från 1968, så tar de fel. Vi är stadigt förankrade i vår historiska tradition och är stolta över den, vi är r-are. Men vi verkar i nuet och har blicken stadigt riktad framåt. Vi är ett parti för framtiden.

– Just detta känns väldigt gott för mig och jag tror detsamma gäller för alla partikamrater i min generation. Vi har inte uppnått det vi drömde om när vi var 20 år. Men vi har lämnat något bestående i arv, som gör det lättare för dagens unga kommunister att förverkliga det vi nu drömmer om tillsammans.

• När du tillträdde som ordförande 1999 trodde du på 2000-talet som socialismens århundrade. Hur tänker du om det idag? Hur mår egentligen socialismen?
– Det är klokt att ha långa perspektiv när man siar om framtiden! Det första årtiondet på 2000-talet har inte gått socialismen väg, men det återstår att se om jag hade rätt eller fel. När facit skrivs ut finns jag inte mer, men jag är övertygad om att jag kommer att få rätt, inte för att socialismen mår särskilt bra just nu, utan för att kapitalismen mår så förskräckligt dåligt och för att den är så destruktiv.

– Det kapitalistiska sättet att producera är inte hållbart längre, vare sig för människorna eller för naturen, och även om kapitalismen inte kommer att falla av sig själv, för att fälla den krävs klasskamp, så är jag förvissad om att den sjunger på sista versen.

– Borgarna får tala bäst de gitter om sitt nya kunskapssamhälle, men den globala arbetarklassen har aldrig varit större än idag och det mullrar lite varstans i arbetarleden, både här i Europa och i Asien. Det är i alla fall en god sida med kapitalismen. Den organiserar sina egna dödgrävare!

– Sedan tycker jag att marxismen mår oförskämt bra, om man som vi hanterar den som ett revolutionärt verktyg i en pågående och ständigt föränderlig klasskamp. Det talas till och med om en marxistisk renässans och även om jag inte ger mycket för den akademiska marxismen, så är det nygamla intresset bra. Också i det akademiska finns det något som ett revolutionärt arbetarparti kan ha nytta av.

• Så du är optimistisk inför framtiden?
– Ja, jag är optimistisk vad gäller socialismens och marxismens framtid och därmed vad gäller framtiden för Kommunistiska Partiet.

– Annars är det svårt även för en obotlig optimist att vara optimistisk. Kapitalismen ställer ju till med så fruktansvärt mycket elände och just nu är det svårt att se någon botten på eländet. Vad gäller min egen pension är jag till exempel inte det minsta optimistisk. Vem i min generation kan vara det?

– Men det blir för privat. Jag tror på människan och människans kraft att göra sin egen historia. Jag får väl engagera mig i pensionärsrörelsen när jag är där och få till stånd ett rejält pensionärsuppror.

• Vad är du mest nöjd med under dina år som ordförande?
– De första åren var riktigt bra. För mig personligen var demonstrationen under EU-toppmötet i Göteborg 2001 en extra stor upplevelse. Det var häftigt att tala inför 16000 människor på Götaplatsen och jag trodde att det skulle bli ett svårslaget partirekord. Men där fick jag tji, för bara två år senare talade Ulf Nilsson mot Irak-kriget inför 25000 människor på Götaplatsen.

– Nejet i folkomröstningen om EMU och vår insats i den kampanjen är jag också riktigt nöjd med. Nejet hade naturligtvis sin grund i människors bittra erfarenhet av EU-medlemskapet, men partiet gjorde ett bra jobb.

– De första åren på 2000-talet var verkligen härliga för kommunister. Det fanns en rörelse i samhället som vi kunde agera i och då trivs vi som allra bäst. Kampen är vårt element.

– Mest nöjd är jag ändå med generationsskiftet i partiet. Jag är visserligen 15 år yngre än vår förre ordförande Frank Baude men partimässigt tillhör jag samma partibildande generation. Så under hela min ordförandetid har jag brottats med frågan om vad som skall komma efter oss.

– Vi kommunister lämnar inget åt slumpen, så jag och partistyrelsen har arbetat målmedvetet med generationsskiftet, framförallt genom den treåriga partiskola vi startade 2002 och som precis avslutat sin fjärde omgång. Det har varit ett mycket framgångsrikt arbete, framförallt på den centrala nivån, där de unga redan tagit över.

– Mest nöjd är jag alltså med att jag nu kan avgå, vilket kanske kan synas lite märkligt. Men jag har arbetat på det i 15 år och vi har nu uppnått målet med råge. Det finns en ung generation i Kommunistiska Partiet som inte går av för hackor. Det känns väldigt bra.

• Vad är du mindre nöjd med under dina år som ordförande?
– Fidel Castro sa en gång att kommunister är evigt missnöjda. Det tycker jag är ett revolutionärt hållningssätt. Det finns alltid saker att förbättra.

– Jag är med andra ord missnöjd med mycket. Jag är missnöjd med vårt arbetsplatsarbete, som trots en del förbättringar de senaste åren inte är vad det borde vara. Jag är missnöjd med att kvinnorna i partiet är så få, trots att vi jobbat hårt med kvinnofrågor i många år. Här måste vi anstränga oss ännu mer och inte minst kritiskt granska oss själva. Är det något i vår egen organisation och i vårt sätt att presentera politiken, som gör att vi inte attraherar kvinnor? Jag är missnöjd med att vi har ännu svårare att attrahera arbetare med utländsk bakgrund. Vi har väldigt få invandrare i partiet.

– Halva arbetarklassen i Sverige består av kvinnor och en dryg femtedel av arbetare med utländsk bakgrund, så dessa frågor måste lösas om vi skall bli ett parti som representerar hela arbetarklassen.

– Om jag sedan skall vara mer konkret, så tycker jag att perioden sedan 2006 har varit besvärlig, inte så mycket för att vi haft en högerregering, det kan vi som parti inte göra mycket åt, utan för att vi haft förskräckligt svårt att formulera en ingripande politik.

– Vi kommunister formulerar inte krav och paroller för vår egen skull, utan för att de skall gripa in i arbetarklassens kamp och bidra till att föra in den på rätt spår, vilket vi haft väldigt svårt med de senaste åren. Vi kan skylla på det politiska läget, på att kampen är så outvecklad, men jag tycker inte det duger, åtminstone inte fullt ut. Också i reaktionsperioder måste vi hitta vägar att ingripa, vilket vi inte lyckats särskilt bra med sedan 2006. För mig har den här frågan varit frustrerande.

– Nu ser det väl ut som om läget håller på att förändras en smula, så förhoppningsvis blir det lättare framöver. Eller kanske har det redan blivit lättare. Under det gångna året har vi i alla fall lyckats bättre med att formulera en ingripande politik, inte minst i vårt fackliga agerande. Det är bra. Men jag är ändå missnöjd med att vi inte kom igång tidigare.

• Vilka utmaningar står partiet inför under kommande kongressperiod?
– Den frågan jag kan svara kort på, för vi står inför samma utmaning som under den gångna och alla tidigare kongressperioder. Uppgiften består i att bygga ut partiet. Vi måste bli fler och vi måste bilda fler organisationer, både på arbetsplatser och på nya orter.

– All vår verksamhet måste underordnas denna överordnade uppgift, det gäller de båda valen nästa år och allt annat vi sysslar med.

– Det finns naturligtvis utmaningar i denna utmaning, men skulle jag dra alla dem här blir det aldrig slut på intervjun. Dessutom kommer de flesta av dem säkert upp på kongressen via kamrater som har dem mer nära inpå sig än jag. Du får följa upp den här frågan på kongressen.

• Vilken roll spelar ett litet kommunistiskt parti i ett land som Sverige?
– Vi spelar en inte obetydlig roll. Hade det inte varit för oss hade den stora Sverige ut ur EU-demonstrationen i Göteborg 2001 aldrig kommit till stånd och antiimperialismen hade haft en helt annan ställning i Sverige. Kommunistiska Partiet gör skillnad i politiken.

– Ändå menar jag att vi ibland är alldeles för buskablyga. Vi tar inte alltid den plats vi kan ta genom styrkan i vår politik och den plats vi har rätt att kräva genom våra organisatoriska insatser. I samarrangemang fixar vi med ljud och vakter, men när det kommer till talarstolen skall kommunister betraktas som något katten släpat in. Sådan arrogans skall och behöver vi inte acceptera.

– Det är inte alltid kvantitet är avgörande. Ett aktuellt exempel är elektrikernas manifestation i Malmö nu i höst, där våra elektriker spelat en viktig roll som pådrivare. Kommunisterna är inte så många, men deras argumentation har fått Elektrikerförbundet att agera utöver det vanliga.

– Vi spelar roll, men vi kan spela en större roll. Om vi kaxar upp oss lite och har större tilltro till det vi har att säga och det vi har att bidra med. Vi skall inte bli några rättvisepartister, deras maniska strävan att ta över folkliga rörelser är bara destruktiv. Men vi skall heller inte vara några blyga violer. Lite större självförtroende skadar inte.

• Du har varit yrkesrevolutionär i hela ditt vuxna liv. Är du nöjd med det valet? Har du någon gång längtat till en vanlig arbetsplats?
– Många år har det blivit, närmare bestämt snart 42 år, och jag har inte ångrat ett enda. Jag betraktar mig tvärtom som priviligierad. Jag har fått jobba med det som engagerar mig mest av allt och ett sådant arbetsliv är få förunnat.

– När jag tillträdde som ordförande sa jag att jag alltid går med fjäderlätta steg till jobbet. Numera är väl cykeltrampen inte lika lätta, särskilt inte när jag skall över Göta Älv-bron på morgonen, men det känns fortsatt lika bra att komma till jobbet. Vem kan klaga på ett sådant yrkesliv?

– Som kommunist borde jag väl egentligen ha längtat till den där vanliga arbetsplatsen, men jag måste erkänna att jag aldrig gjort det. Eftersom jag aldrig känt mig isolerad från det vanliga arbetslivet. Det är det som fördelen med att jobba för partiet. Man möter ständigt människor från olika yrken och arbetsplatser och har man bara förmåga att lyssna, så får man ganska bra koll på läget.

• Du började din bana på Proletären. Varför just tidningsarbete? Hur ser du på tidningens utveckling sedan starten?
– Jag blev invald i Proletärens allra första redaktion hösten 1970, utan några som helst journalistiska meriter. Elaka rykten säger att jag valdes på grund av ett skrattanfall på ett möte strax innan vi bildades som KFML(r), men orsaken var nog att det inte fanns så många att välja på.

– Jag visade väl någon form av talang, i vart fall blev jag kvar när de flesta andra föll ifrån. Sedan blev det arbete på tidningen i nästan 30 år. Men utbildad är jag inte. Partiet har varit mitt enda universitet.

– Det allra första numret av Proletären var faktiskt en sensation. Dessförinnan sålde den utomparlamentariska vänstern tidningar i det som numera kallas magasinformat. Och så kom r-arna med en tabloid, med en riktig tidning. Den gick åt som smör i solsken.

– Vi var otroligt amatörmässiga och det tog sanslöst långt tid att få fram våra tolv sidor, bara pressläggningen tog en vecka. Idag finns en mycket större professionalitet på tidningen och den tekniska utvecklingen har också gjort framställningen enklare och snabbare.

– I början var Proletären ganska grovhuggen och ibland lite vulgär. Rallarsvingarna var många och vilda. Det blev fel ibland, men de hårda tagen hörde till tiden och i det stora hela fyllde Proletären sin funktion för partiet. Det behövdes hårda tag när vi skulle forma vår säregna identitet som r-are.

– Samma typ av journalistik hade inte fungerat idag, så det är bra att Proletären utvecklats till en mer seriös kommunistisk tidning. Men ibland kan jag sakna det där direkta tilltalet, det som drämde till utan några om och men. Det finns undantag, så har ni satt några rubriker som uppenbart provocerat, men lite mer spets skulle jag inte säga nej till.

– I det stora hela tycker jag att Proletären är en fantastisk tidning. Det är fantastiskt att en så liten redaktion kan åstadkomma så mycket och det helt unikt med en tidning som varje vecka låter arbetare runt om i landet komma till tals i sina spalter.

– Det senare är en av mina käpphästar i tidningsdebatten. En kommunistisk tidning skall inte bara vara en kollektiv propagandist, agitator och organisatör, utan också ett arbetarforum, som Lenin senare kompletterade sin ursprungliga formel med. Jag anser att dagens Proletären lever upp till alltihop.

• Hur kom du in på politikens bana?
– Jag är ett barn av Vietnamkriget och 1968. Jag började köpa Vietnambulletinen när jag var 16 år och Gnistan när jag var 17, det var när jag gick i gymnasiet. Jag nosade lite på dåvarande SKP:s ungdomsförbund dessförinnan, men SKP/VPK låg inte riktigt i tiden, så det blev KFML istället, där jag blev medlem 1969.

– Jag har inte politiken med mig hemifrån, mina föräldrar var inte politiskt engagerade. Så det var någon form av rättvisetänkande som förde mig till politiken och kommunismen.

• Berätta något om hur du växte upp.
– Min mamma, som snart är 93 år, var en av Sveriges första förskolelärare och jag växte upp med henne och fyra syskon, först på Hisingen, där jag är född, och sedan i Mölnlycke strax utanför Göteborg.

– Min pappa var till sjöss och på 1950-talet, då jag var barn, hade sjöfolk helt andra villkor än idag. Så pappa var nästa aldrig hemma. Det är faktiskt ett under att mina föräldrar kunde få fem barn. Men pappa fanns ändå och vi barn fick alltid telegram från honom när vi fyllde år.

– Jag började lära känna min pappa först i mitten på 60-talet, då han började gå törnar på tre månader. I början var det lite svårt att ha honom gåendes hemma, nipprigt sysslolös, särskilt för morsan, som var van att sköta allt och som nu plötsligt fick en kapten på halsen. Men föräldrarna klarade av det och själv fick jag efterhand bra kontakt med farsan. Han delade inte min politiska uppfattning, men vi båda gillade att diskutera politik. Det var på det hela taget en bra och trygg uppväxt.

• Du har en särskild relation till havet. Varför tycker du att segling är så härligt och varför bor du i din båt?
– Via pappa har havet alltid varit närvarande i mitt liv, men det var mamma som lärde mig segla. På somrarna bodde hela släkten på en ö utanför Fjällbacka och det sades om oss barn att vi kunde segla innan vi kunde gå. Lite överdrivet kanske, men vi var väldigt små när vi drog iväg i vår blekingeka med sprisegel. Jag älskar Korsön och återvänder till den varje sommar för att gå i mina berg. Lite nostalgisk måste också en kommunist få vara.

– På den vägen är det. Jag har seglat i hela mitt liv och tröttnar aldrig på det. Landfolket får förlåta mig, men i skogen känner jag mig instängd. Jag vill ha fria vidder, öppna horisonter, salt vatten och ett nyckfullt element att tampas med. Det är balsam för både kropp och själ.

– Det där med båtboendet är lite speciellt. Jag och min sambo sedan över 30 år köpte båt fjorton dagar efter det att vi blev ihop, på Veras förslag. Jag brukar reta Vera med att hon tog mig för att hon visste att jag gillar att segla. Sedan dess har vi seglat varje sommar och det har varit härligt. Fast inte de sista dagarna. Då har vi istället surat ihop för att ingen av oss vill segla hem.

– I en sådan sur stund för många år sedan sa Vera, att när vi blir äldre skall vi köpa en båt som vi kan bo i, så att vi slipper segla hem. Tillfället yppade sig lite tidigare än tänkt var, men vi slog till och sedan 2007 bor vi i vår Wasa 410.

– Det är kanske lite excentriskt, det påstår i all fall min dotter. Men själv trivs jag förträffligt i båten och framförallt trivs jag med tanken på att inte behöva segla hem. När det blir av vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Det är själva tanken som är eggande.

• Vad skall du syssla med efter kongressen. Ser du fram mot mer ledig tid som pensionär?
– Jag skall syssla med politik. Jag avgår som ordförande med kandiderar till partistyrelsen och meningen är att jag skall ha kvar min partianställning över åtminstone valet nästa år.

– Det jag ser fram emot att komma bort lite från det dagliga för att kunna ägna mig mer åt skrivande. Vi har en liten bemanning på particentralen, så vi ränner som skållade råttor mellan små och stora uppgifter och trots många extra arbetstimmar hinner vi aldrig med allt. Förr var jag bra på att hålla många bollar i luften samtidigt, men jag har blivit fippligare med åren, så det finns mycket oskrivet.

– Jag tänker inte pensionera mig från partiet, men i pension går jag ganska snart. Då skall jag ägna mer tid åt mina barnbarn och min mamma och kanske tar jag upp schacket igen. Sedan skall jag och Vera segla iväg utan att segla hem igen. Vi får passa på när vi har hälsan i behåll. Kanske går vi till Odessa, där jag har en visit att avlägga. Och så skall jag skriva. Jag har flera projekt på gång.

• Har du några råd till den som kommer att ta över dina arbetsuppgifter?
– Jag tror inte att min efterträdare behöver någon skog av råd, snarare är det tvärtom. När en ny generation tar över ledningen av partiet, så kan det vara bra att lyfta på alla stenar för att se vad som kan göras bättre och på nya sätt.

– Men skall jag komma med bara ett råd, så är det att värna det kollektiva ledarskapet. En ordförande hos oss blir aldrig mer än den partistyrelse han eller hon är utsedd att leda. Ensam är svag, kollektiv är starka. Det gäller att ta tillvara den samlade kapacitet som finns i partistyrelsen, både innan beslut fattas och när de skall verkställas.

– Partistyrelsen har jobbat med detta under mitt ordförandeskap, men även här finns det förbättringar att göra. Så därför får det bli ett råd till: Var evigt missnöjd! Det är missnöjet som är revolutionärt!