”Konkretisera klasspolitiken!”

Kamrater.

Det finns en väldigt positiv sak med de senaste partikongresserna, det är att det är fler och fler kamrater man inte känner igen.

Jag inbillar mig att det bara delvis beror på egna defekter.

Med denna reflektion (att det är färre man känner igen) är det kanske logiskt att presentera sig lite mer detaljerat så att nya och unga kamrater, de man inte ens borde känna igen, får en uppfattning av vad det är för slags partiavdelning jag representerar här på kongressen.

Jag representerar Lysekilsavdelningen som är en partiavdelning framvuxen ur ett framgångsrikt internationellt solidaritets-arbete från Lysekilsungdomar på 60-70-talet med en fortsättning med unga arbetare i stridbara driftceller på den industri som fram till mitten av nittiotalet fanns i Lysekil.

Jag är verksam i en avdelning som präglas av jämlikhet men vi har naturligtvis för få kvinnor, men å andra sidan har vi för få män också. I vår avdelning är det ingen som ”står i vägen” utan det finns alltid plats bredvid eller framför oss som redan är med.

Detta är den korta versionen, i den långa versionen sluter vi an till partistyrelsens verksamhetsberättelse som vi känner full delaktighet i.

Det som är säreget för avdelningen är vår representation i det lokala parlamentet.

Vi har tre av fyrtioen mandat i kommunfullmäktige, vi sitter i kommunstyrelsen med en ordinarie och en ersättare, vi har representation i nämnden för skola och fritid, Bildningsnämnden, och vi hade två kamrater i sociala nämnden ända tills Vänsterpartiet nu i höst med sitt enda mandat i en 5-partikonstellation köpslog med bland annat sossar och moderater och möblerade om det interna parlamentariska landskapet.

Om detta, det vill säga Vänsterpartiets (inte speciellt feministiska) agerande som gjorde att två kvinnor från Kommunistiska Partiet förlorade sina platser i en social nämnd har vi inte skrivit ett ord om i Proletären och det ber vi om ursäkt för.

Men till försvar måste jag säga att vi har haft fullt upp med att manövrera i den politiska turbulens med kors och tvärs-allianser som rått i Lysekil, för att vi som det står i PS verksamhetsberättelse, inte skulle ”förfalla till reformism. Som i det kommunalpolitiska sammanhanget blir bypolitik”. Det vill säga kortsiktig resultatpolitik.

Detta sagt om vår representation i kommunfullmäktige, för att ingen kamrat skall få för sig att Lysekilsavdelningen, vare sig i nutid eller historiskt handlar om inskränkta debatter i fullmäktige eller att vi på något sätt, skulle vara inblandade i parlamentariskt dribbel för att nå kortsiktiga vinster.

Eller som vi själva säger i våra mest deprimerade stunder. Medan bomberna faller över Palestinas barn sitter vi på fullmäktigemöten som behandlar bygglov för sommaröppna räkbodar.

Eftersom jag själv representerat partiet i kommunfullmäktige sedan valet -79, dvs i snart 35 år och att vi för varje val fått ökat stöd från Lysekilsborna för vår politik finner vi det mödan värt. Då syftar jag inte på räkbodarna.

Men vi är representerade i det lokala parlamentet bara för att vi har lyckats bryta oss in i debatten och blivit ett alternativ till kortsiktighet, egoism och håglöshet om än främst i det lokala skeendet.

Vi är representerade i det lokala parlamentet för att vi har lyckats utnyttja det greppbara i en liten kommun för att nå ut med våra åsikter och blivit respekterade både som enskilda kamrater och politisk kraft. Och nästan omöjliggjort för lokalpressen att helt nonchalera oss.

Partistyrelsen skriver också i sin verksamhetsberättelse, ”Vi skall inte gräva ned oss i det kommunala, utan använda kommunala frågor för att konkretisera vår allmänna klasspolitik”. Jag säger: Lägg vikt på ordet konkretisera klasspolitiken, då kommer vi någon vart.

I brist på rörelse i klassen att knyta an till, har kommunistiska rörelser i ren otålighet ibland hamnat i nästan grälsjuka teoretiska strider.

Partistyrelsens verksamhetsberättelse är ett utmärkt bevis på att vårt parti har koll på läget på det teoretiska och analytiska planet och vi kan lägga all möda på att göra vår politik vardaglig och begriplig för de vi önskar nå.

Jag anser att Lysekilsavdelningen har ganska stor och positiv erfarenhet av hur man formulerar politiken klassmässigt, och här har vi naturligtvis haft hjälp av det parlamentariska förtroendet som framför allt Lysekils arbetare visat oss sedan slutet av 70-talet.

Trots allt landar de flesta frågor som berör människor i ett lokalsamhälle i fullmäktige och det ger möjlighet att även i klasskampsstiltje (jag menar från arbetarklassens sida) att formulera partiets uppfattning i frågan.

Men det är fel och förlamande att tro att man skall behöva en fullmäktigedagordning för att göra partiets linje känd i frågor som berör klassens vardag.

Jag tror det handlar om en förmåga att se vilka frågor som berör och en tro på förmågan att formulera partiets politik så det blir engagerande.

Ett rätt övergripande exempel på konkretisering av vår allmänna politik är en halvårslång strid som vi haft om Lysekils kommunala budget för 2014.

Jag skall ta den korta versionen även här.

Med Lysekils mått mätt slår en nedskärning på 30 miljoner, som det här handlade om, väldigt hårt och brett. Det är inte bara strikt arbetarklassen som drabbas utan en bred social nedskärning som avlövar såväl skola som vård och omsorg och ungdomsverksamhet.

För första gången på länge blev det opinion i form av demonstration och folkliga möten där partierna avkrävdes svar och ansvar.

Vårt parti hade inga problem att möta uppretade föräldrar och omsorgspersonal för vi var det parti som konsekvent varnat för följderna av regeringens medvetna underminering av den kommunala ekonomin.

Vi hade också tidigt bitit i det sura äpplet att förespråka en höjd kommunalskatt som alternativ till dramatiska nedskärningar.

i frågan skrev vi bland annat så här:

”En önskad lösning på detta ständiga hot mot vettig, viktig och t.o.m. lagstadgad verksamhet vore att staten tog sitt ekonomiska ansvar gentemot kommunerna. Men Reinfeldt och Borg minskar istället samhällets inkomster med 70 miljarder på årsbasis genom skattereduktioner i en medveten omfördelning av samhällets resurser.
Ett alternativ är därför att vädja till den lokala solidariteten. Redan på budgetmötet i dec 2012 föreslog vi därför att skatten skulle höjas med 50 öre för att undvika ytterligare försämringar, men vi förlorade voteringen. Och inför denna budget tvingas vi föreslå en höjning med 75 öre.”

Det sket sig kan man säga: Visserligen sprack fempartialliansen med moderater, sossar, miljöpartister, Vänsterpartiet och ett lokalt ö-parti, men förutom Vänsterpartiet kom den nyss spruckna alliansen överens med den förra spruckna alliansen om att höja kommunalskatten marginellt så att en valårsbudget kunde mildra nedskärningarna lika marginellt.

Det föranledde oss att mer eller mindre tvinga till oss ett genmäle i lokalpressen där vi skrev:

”Julen närmar sig och VALÅRET står för dörren. Dags för nyårslöften från hymlande Höger, sassande Sossar och velig Vänster.
Pressad av opinion som inte accepterar att välfärden slaktas ytterligare har 5-partisterna nu delvis krupit till korset och Vänsterpartiet har krupit ur moderaternas knä, och samtliga lovar att budgeten skall förstärkas. Men! Det förändras inte i sak utan att bara genomförandetiden utsträcks till tre år istället för att fullt ut drabba 2014. Den som nöjer sig med att nedskärningarna görs på tre år istället för ett kan slå sig till ro. Men alla andra bör vara vaksamma och fram för allt, aktiva.”

En egenskap vi tvingats öva upp genom åren är – att ha god min i elakt spel. Eller det räcker inte med att vara principfast och ärlig, man måste vara smart och taktisk också, även om det svider!

Så när väl valbudgeten klubbats den 19 december och allianserna trodde sig ha undsluppit den värsta väljarkritiken genom några små eftergifter ville vi naturligtvis uppvigla till fortsatt opinion, eftersom den materiella grunden för detta fanns kvar till och med under begynnande valår.

Vi var inte förvånade men istället för att krasst konstatera att ”sådana är dom” gjorde vi oss till tolk för den ärliga indignation som präglade opinionen. För visst hade de som opponerade mer rätt än vi, visst borde majoriteten gått på vårt förslag.

Vi kom till tals i lokalpressen där vi skrev:

”Det uppriktiga syftet med vårt (Kommunistiska Partiets) budgetförslag och förslag till finansiering (som skulle ge 30 milj.) var att ’viktig verksamhet inte skulle ställas mot annan viktig verksamhet’. Vi hade i vår vildaste och positivaste fantasi hoppats att en majoritet i fullmäktige skulle rösta på vårt förslag, och borde verkligen ha gjort så om man ärligt ville ha:
• En bra och trygg vård och omsorg för gamla och sjuka i Lysekil.
• Om man velat ha bra eller i alla fall drägliga arbetsvillkor för kommunens anställda inom vård och omsorg.
• Om man velat garantera en bra och tillgänglig skola för alla, i kommunen.
• Om man velat bevara och förbättra stödet för elever med särskilda behov.
• Om man velat att förvärvsarbetande småbarnsföräldrar i hela kommunen skall ha möjlighet till nära och flexibel omsorg för sina barn.
• Om man velat att ungdomar oavsett personliga förutsättningar skall ha tillgång till meningsfull fritidsverksamhet.
• Om man velat att kommunen skall ha råd att inte bli en kulturellt fattig kommun med stympad biblioteksverksamhet utan biblioteksfilialer och musikskola och kulturella satsningar för kommunens egna medborgare.”

Utöver denna nödvändiga upprepning, eftersom det politiska minnet är kort, av vad frågan konkret gällde, riktade vi in oss på ungdomsfrågan.

Kommunistiska Partiet är ett med ungdomsfrågan i Lysekil och det förnekar inte ens den mörkblåaste moderat.

Vårt förslag var att satsa 2 miljoner kronor ytterligare på Bildningsnämnden för att ett ”ungdomspolitiskt program skulle gå från vision till handling”, men majoriteten sade nej.

Vi konstaterade i ett pressmeddelande att det var:

”Ett skamligt förhållningssätt till en så viktig social investering som att visa allvar med vackert skrivna program och ambitioner för ungdomen. Ett program som för övrigt ett enigt fullmäktige tidigare ställt sig bakom. Målgrupperna skall väl inte behöva ha rösträtt för att vara intressanta för den politiska majoriteten ett valår?
Nu dunstar ungdomspolitiska programmet mot en grå himmel som den ’verbala deodorant’ den tydligen varit för majoriteten av kommunens politiker.”

Ja, kamrater. Det jag nu sagt hör inte framför allt hemma i frågan om deltagande i parlamentariska val.

Det hör hemma i vår ambition att konkretisera vår allmänna politiska linje för att få inflytande i klassen, och ännu viktigare för att få detta tjyvsamhälle på fall och ersätta det med något betydligt bättre.

Efter att i de tre år som gått sedan förra kongressen varit intensivt delaktig i en närkamp med vår politik gentemot högerpolitikens konkretaste beståndsdelar, social nedskärning på lokal nivå, är det befriande att läsa partistyrelsens verksamhetsberättelse.

Vi, kongressen, skall ju vare sig godkänna eller underkänna denna verksamhetsberättelse eftersom det är just partistyrelsens bild av verksamhetsåren, vi skall bara anteckna den till protokollet.

Det är en enkel uppgift, det är en imponerande helhetsbild av det politiska skeendet. Det är inte mycket jag har att invända måste jag säga och det är nyttigt att få just helheten och göra ett nytt avstamp i det konkreta arbetet.

Men bara en sak till: Tålamod är en viktig egenskap, vilket även brist på tålamod kan vara, bara en sån sak.

Jag blev positivt varse detta den 19 december när jag satt på ett segt kommunstyrelsemöte där diskussionen blev livligare ju mindre viktig frågan var. Inte allt för ovanligt.

Jag hade satt telefonen på ljudlöst, men ville kolla hur långt klockan orkat denna dag då jag knappt orkade själv, så jag hivade upp telefonen och fick se att jag fått ett sms från framtiden.

Det vill säga en initiativtagande och ansvarig tjej för den nybildade RKU avdelningen i Lysekil hade sms:at mig. Hon skrev:

”Hej, det senaste mötet beslutade vi att vi vill ha en grundkurs i marxism-leninism, med första mötet den 16 januari. Har du lust att delta och kanske hålla någon form av inledning?”

Det finns uppgifter som tar energi och det finns uppgifter som ger energi.

Kamrater, eventuella applåder vill jag att ni tillägnar Nadja som fått igång arbetet med RKU i Lysekil.

Yngve Berlin

Kommunistiska Partiet, Lysekil