Anders Carlsson: ”Kapitalismen duger inte!”

Kamrater! Antiimperialister!
Jag hälsar er som antiimperialister – för det är i Röd Front som antiimperialisterna samlas på 1 maj, i år lika väl som 2011 och 2012.

För tio år sedan protesterade hundratusentals människor här i landet mot USA:s folkrättsvidriga krig mot Irak. Bland alla partilösa fanns folk från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och till och med en och annan bortsprungen sosse.

Sedan dess har vi sett en ömklig flykt från kampen mot imperialismen. Det började med Sveriges deltagande i angreppskriget mot Libyen, som fick Vänsterpartiet och en god del av övrig vänster att rusa in bakom krigsaktivismens blodiga banér.

Vi begåvades med en föraktlig bombvänster.

Idag är denna bombvänster i farten igen, nu som uppbackare till den imperialistiska aggressionen mot Syrien.

Det är makalöst i sin ömkliga naivitet. För inte ens Jonas Sjöstedt inbillar sig väl att kungen av Saudiarabien och emiren av Bahrain, dessa blodbesudlade diktatorer, har demokrati och mänskliga rättigheter för ögonen, när de finansierar det väpnade upproret i Syrien.

Vi kommunister anklagar imperialismen för blodbadet i Syrien. USA och EU för visserligen krig via ombud. Men kriget är deras. De vill avlägsna regimen i Syrien, inte för att den är odemokratisk – imperialismen bryr sig inte om bagateller som demokrati – utan för att den står i vägen för deras maktanspråk.

Hyckleriet är monumentalt. Så lierar sig imperialismen i Syrien med samma krafter som USA och EU samtidigt för krig mot i Afghanistan, Pakistan och Mali. I Syrien applåderar USA den jihadistiska terrorismen.

Det bekräftar en gammal sanning: Imperialismen har inga eviga vänner och inga eviga fiender, bara eviga intressen.

Vi kommunister är obrottsligt solidariska med folkens frihetskamp. I alla länder. Vi stödjer det syriska folkets kamp för social rättvisa och demokrati. I ett suveränt och sekulärt Syrien.

Men inbördeskriget är inte folkets kamp och absolut inte folkets vilja. Detta fasansfulla krig drivs av religiösa extremister och det upprätthålls av imperialismen.

USA och EU vill ha kriget; vill att kriget skall fortsätta. För att de hellre ser ett sönderslitet, tillintetgjort Syrien, än ett Syrien som står imperialismen emot.

Här hemma larmar åter krigsaktivisterna. Från höger till vänster. Om imperialismen får för sig att hämta hem det sönderslita bytet, så skall Sverige vara med, som i krigen mot Afghanistan och Libyen.

Kommunistiska Partiet säger absolut nej till kriget, som enda kvarvarande representant för arbetarrörelsens en gång så stolta krigsmotstånd.

Vi säger: Inte en man, inte en kvinna, inte en krona till imperialismens krig!

Nu skall ni inte tro att jag är fundamentalist, sådana typer har vi tillräckligt många av inom både politik och religion. Jag kan gott tänka mig att skicka Jas-plan med uppdrag att skydda en terroriserad civilbefolkning. Varför inte mot Israel – för att upprätta en flygförbudszon över Palestina och varför inte över hela östra Medelhavet, för att skydda Ship to Gazas konvojer från sjörövare.

I den tanken, om så bara i den, ger jag mitt fulla stöd till Omar Mustafa.

Om det fanns någon rättvisa i världen, så skulle Israel utsättas för sanktioner, inte länder som Kuba, Nordkorea och Syrien. Nu finns bara en rättvisa att kämpa för och det gör vi i Röd Front.

Därför säger vi:
• Bojkotta Israel – erkänn Palestina!

Kamrater!
Det pågår ett krig också i Europa och i Sverige, inte blodigt som det i Syrien, men fruktansvärt nog för dem som drabbas.

Jag talar om klasskriget, om borgarklassens krig mot arbetarklassen, som förs över hela vår kontinent och på samhällslivets alla områden.

I Europa är EU klasskrigets generalstab. EU har grundlagsfäst kapitalets allmakt och den nyliberala regim, som just nu är i färd med att driva ner de krisdrabbade länderna i Sydeuropa i djupaste fattigdom.

Det handlar om prioritering. I EU är det viktigare att rädda spekulerande banker, särskilt om de är tyska, än att sörja för jobb och välfärd.

Miljoner fattiga mår ingen bankdirektör illa av.

Jag läste i veckan att arbetslösheten i Spanien nu passerat 6 miljoner människor. Det gör 27,2 procent av de spanjorer som kan och vill arbeta.

Det säger en del om kapitalismen och det säger allt om EU. Kapitalets frihet ger arbetaren frihet att vara arbetslös.

I Sverige reses nu krav på en ny folkomröstning om EU, detta sedan Reinfeldts kompis i England tvingats utlova en sådan.

Det är utmärkt. Folkomröstningen 1994 var ett monumentalt bedrägeri och det är hög tid att svenska folket får säga sitt om EU-medlemskapets eländiga resultat.

De försiktigt tassande, sådana som Jonas Sjöstedt, tar armkrok på David Cameron och kräver först en omförhandling av det svenska EU-fördraget.

För Sjöstedt, som verkar få skrämselhicka varje gång Stefan Löfven kastar en småsur sidoblick mot honom, gäller det att inte sticka ut näsan utanför det hägrande regeringssamarbetets varma rum.

Några sådana begränsningar har inte Kommunistiska Partiet. Vi ger blanka fan i vad Stefan Löfven tycker och vi ger inte ett vitten för någon omförhandling.

Det går inte att förhandla bort kapitalets EU. Aldrig någonsin. EU måste röjas undan för att en politik för arbete och välfärd skall bli möjliga i Europa.

Därför säger vi:
• Kräv en ny folkomröstning om EU!
• Sverige ut ur EU!

Kamrater!
Sverige har klarat sig hyggligt i krisen, sägs det. Det är en sanning med modifikation. Visst har det varit strålande tider för kapitalisterna, som sedan 1994 samlat över 3000 miljarder kronor på hög i utländska banker.

Men det är inte alla som klarat sig hyggligt, inte de arbetslösa och de sjuka, som fått se sina ersättningar sänkta; inte pensionärerna, som begåvats med straffbeskattning av allt lägre pensioner; inte de unga, som varken får fasta jobb eller bostad; och inte de gamla, som alltför ofta utsätts för den privatiserade omsorgens vanvård, om de alls får plats på något äldreboende.

Den där hyggligheten är väldigt klassbunden.

Men huga, huga, så får man inte säga, åtminstone inte för Stefan Löfven, som lär oss att näringslivet alls inte är något särintresse.

Man kan ju undra varför detta samintresse placerar 3000 miljarder kronor utomlands, om det nu är om oss alla det värnar. Men så dumma frågor ställer inte Löfven. Istället predikar han att vi måste vara snälla mot kapitalexportörerna.

Om vi bara ger pengabadarna lite till, så kanske de i sin storslagna givmildhet ger oss något litet jobb någonstans, kanske på något bemanningsföretag. Att kräva fasta jobb är naturligtvis att kräva för mycket. Det gäller att hålla samintresset på gott humör.

Så landar det reformistiska klassamarbetet i den självvalda rollen som ivrig matare av den kapitalistiska gökungen.

På S-kongressen i april efterlyste Löfven rentav ”ett globalt handslag mellan arbete och kapital”. Han vill förena hela världens arbetare – i kampen för kapitalisterna!

Det är så eländigt att man knappt tror att det är sant.

I detta tror jag dessbättre att Löfven tar sig vatten över huvudet. Han kan inte lägga klassamarbetets våta filt över den globala arbetarkampen, som sossarna lyckats göra med den svenska. Det finns för många kämpande arbetare runt om i världen.

Här i Sverige drog vi av oss den där filten under det glada 1970-talet, då de vilda strejkerna drog som en löpeld över landet. Men nu ligger den över oss igen. Med det fackliga blötdjurets hela tyngd.

Årets avtalsrörelse bär syn för sägen. Märket är satt och övervakas nitiskt av den statliga lönepolisen. Ingen vågar på allvar utmana det. Transport sade sig vilja och kanske var viljan ärligt menad. Men av brösttonerna blev en lunchstrejk och ett laglydigt avtal.

Kommunal sprang hem till mamma arbetsfreden ännu snabbare. Med ett avtal som dömer lågavlönade kvinnor att vara lika lågavlönade i tre år till.

Att Annelie Nordström kan skina som en sommarsol över ett sådant avtal säger det mesta om den fackliga apparatens vandel.

Jag vill påminna om de 3000 miljarderna på företagens utländska bankkonton. Kapitalisterna har pengar så det räcker och blir över, närmare bestämt 3000 miljarder kronor över.

Sveriges löntagare behöver inte hålla till godo med småsmulor och vi skall absolut inte låta oss mutas av högerns jobbskatteavdrag, som de mest utsatta bland oss får betala genom sänkta ersättningar.

Det är upp till oss själva. Utan kamp, klass mot klass, får arbetarklassen ingenting.

Så låt oss kasta av den blöta filten och själva ta den fajt som facket inte tar. Vi har inget att förlora – men 3000 miljarder kronor att vinna!

Låt oss i alla falla börja där. Först tar vi 3000 miljarder och sedan tar vi hela samhället och hela världen.

Om man lyssnar till den politiska retoriken är det obegripligt att Kommunal inte bara får det man begär, särskilt som man begär så lite.

Politiker av alla kulörer ojar sig som ni vet över de låga kvinnolönerna och över att kvinnor ofrivilligt tvingas jobba deltid.

Men när samma politiker sätter sig ner på andra sidan förhandlingsbordet, så ojar de sig istället över den stackars budgeten, som verkar vara mer förtryckt än kvinnorna. Till höjda kvinnolöner finns i vart fall inga pengar och deltider är ju väldigt kostnadseffektiva.

Det vittnar om en politisk schizofreni av det mer svårartade slaget. Den officiella feminismen blir ett ytterplagg, en mask, att använda bara i offentligheten. När bäraren träder in i politikens slutna rum läggs den feministiska masken genast på hyllan.

Här finns behov av en dubbel kamp, av klasskamp och kvinnokamp. För i vårt patriarkala samhälle får inte heller tjejerna någonting gratis, trots alla vänliga ord och trots alla stolta deklarationer.

Det är hög tid för en ny våg av kvinnokamp, fri från all illusion om de maskerades goda vilja. Av kvinnor, för kvinnor.

Kamrater!
Jobbfrågan sägs vara den viktigaste frågan i politiken. Jag håller med. Men jag tvivlar på sagesmännen. För om nu jobbfrågan är viktigast, varför talar då ingen om nya jobb, om att jobben är för få i förhållande till alla som kan och vill arbeta.

Högerregeringen vill lönesänka bort arbetslösheten. Stefan Löfven och Magdalena Andersson vill utbilda bort den. Det senare är mer sympatiskt än det förra. Men utbildning skapar inte några nya jobb, annat än för några få lärare.

Här finns istället en gemensam nämnare: Det är inget fel på kapitalismen, utan på de arbetslösa. Antingen kostar de för mycket eller så är de för dåligt utbildade; de måste därför göras anställningsbara, som det så vackert heter på kapitalistiskt nyspråk.

Men ökad anställningsbarhet skapar inga nya jobb. Den enes jobb blir bara den andres arbetslöshet.

Det är så arbetsmarknaden fungerar, som alla andra kapitalistiska marknader. För att hela utbudet skall finna avsättning måste antingen efterfrågan öka eller utbudet minska.

Vi vet alla att det finns behov av mer arbetskraft: Inom välfärdssektorn, inom byggsektorn, inom infrastrukturen och i en hel del andra sektorer.

Men gemensamt för dessa behov är att de kräver offentliga investeringar och den typen av lömska ingrepp i den fria marknadsekonomin står inte högt i kurs i en av världens mest marknadsliberala ekonomier. Alltså blir det inga nya jobb.

Jag läste i veckan att Stockholm är en av de storstäder i Europa som har störst inflyttning, större än Paris. Men i mer än tjugo år har byggnationen inte på långa vägar svarat mot antalet nya stockholmare.

Här finns ett stort behov av arbetskraft. För att bygga bort bostadsbristen.

Men marknadsliberalerna slår bakut. Här skall inte göras några ingrepp i kapitalets frihet, som i liberalernas religiösa trosvisshet är ensam skickad att skapa lycka åt alla.

Att verkligheten talar ett helt annat språk spelar ingen roll. Den som tror bryr sig inte om verkligheten.

Alltså lättar regeringen istället på kvarvarande regleringar från en svunnen tid. Bostadsbristen skall inte byggas bort, utan istället skall utbudet av boendeplatser öka genom friare uthyrning. De som äger en bostadsrätt på Östermalm skall kunna sätta in våningssängar i pigkammaren och tjäna multum på att bjuda ut sängplatser till bostadslösa.

Det är elegant i sin bottenlösa klasscynism.

Det är tidstypiskt att inte ens sossarna föreslår ett rejält bostadsbyggnadsprogram. Men vi kommunister gör det. För att vi vet att kapitalismen vare sig vill eller kan lösa arbetarnas bostadsfråga.

Idag på 1 maj vill jag ända fokusera på detta med utbudet. För minns att 1 maj en gång instiftades med kravet på 8 timmars arbetsdag som huvudparoll.

Lönearbetet predikas som en dogm i vårt kapitalistiska samhälle. Det ger den absurda konsekvensen, att ju rikare samhället blir, desto mer måste vi arbeta, helst till vi dör och i alla fall så länge rollatorn bär.

Att de arbetslösa blir fler spelar ingen roll. För de har också ett jobb att sköta Genom sin blotta existens skall de göra de som arbetar mer fogliga.

Vi kommunister har ett utmärkt förslag för att göra slut på denna förvridna relation: Minska utbudet av arbetskraft genom en lagstiftad förkortning av arbetstiden till 6 timmar per dag. Det stärker arbetets ställning på arbetsmarknaden, det ger jobb åt fler och det ger ett bättre liv åt alla.

Vi skulle rentav kunna få tid till det som Karl Marx svärson Paul Lafargue kallade ”den ädla konsten att rulla tummarna”.

Det sägs att kravet på 6 timmars arbetsdag är otidsenligt. I så fall är vi gärna otids-enliga. I vår vision om den otidsenliga framtiden jobbar vi mindre, inte mer.

Några korta ord om pensionsåldern. Den skall som ni vet höjas. För att horden av pensionärer är på väg att bli så stor, att vår arma moder Svea inte orkar föda dem alla.

Det är ljug, det är rentav något av århundradets ljug.

Sanningen är kostnaderna för pensionerna legat still kring 8 procent av BNP under de senaste 30 åren och att de sjunkit under 2000-talet, trots att pensionärerna blivit många fler.

Den som inte tror mig kan kolla i Anders Borgs senaste budget.

Under perioden 1950 till 1990, då antalet pensionärer fördubblades, klarade moder Svea rentav att sänka pensionsåldern och det utan att blinka så mycket som med ena ögat. Det är en tålig dam, den där Svea.

Detta med den höjda pensionsåldern handlar om något helt annat; handlar om sänka pensionerna för den majoritet av arbetarklassen, som idag inte ens orkar jobba till 65.

Det handlar om ett rent rån, där en osolidarisk överklass vill lägga beslag på en större del av det nya pensionssystemets bromsade pensionssumma för egen del. På arbetarklassens bekostnad.

Vi kommunister anser att pensionsåldern bör sänkas. För att ett allt hetsigare arbetsliv bevisligen sliter ut arbetare i förtid, både till kropp själ. Men också för att ge ungdomen chansen.

Inför den nu inledda attacken menar vi dock att arbetarklassen måste grävas ner sig i försvar. Vi får inte släppa en enda djävla borgare över bron. Först måste vi försvara det vi har, alla tillsammans. Sedan kan vi gå till motoffensiv.

Därför reser vi parollen:
• Inte en dag längre än till 65!

Nu skall jag avsluta. Vania Ramirez har redan talat om vården, vårdprofitörerna och om det eländiga marknadstänkande som raserat den vård som vi en gång kunde vara stolta över, som världens bästa.

Till det vill jag bara tillägga en sak.

När vi kommunister säger att det inte räcker med några gulliga vinstbegränsningar i vården, att det är kapitalismen som måste bort, så gäller det i ett större sammanhang.

När det sätts en prislapp på mänsklighet, när omsorg om andra människor reduceras till en marknadsrelation, då kräver vi att hela välfärdssektorn återbördas i offentlig drift, att drivas efter behovsprincip.

När bankerna spekulerar sönder hela länder med andras pengar, då drömmer vi inte om forna tiders sparbanker, utan vi kräver att hela banksystemet förstatligas.

När samhällsnödvändig infrastruktur förvandlas till en månglarnas marknad, med tåg som inte går och med elräkningar som åker berg- och dalbana, då säger vi stopp och belägg. Till detta duger inte kapitalismen. Bevisligen.

Detta är vårt mest brinnande och angelägna budskap. Kapitalismen duger inte; den duger inte för arbetare, som trots en allt hårdare arbetsinsats inte ens kan räkna med fasta jobb; den duger inte för samhällets utsatta, som får se välfärden raseras; och den duger inte för mänskligheten, vars livsbetingelser hotas när kapitalismen hämningslöst glufsar i sig allt det går att göra vinst av.

Vi måste göra slut på kapitalismen, innan det är för sent. Vi måste ersätta kapitalismen med en ordning som räknar tillväxt i mer än pengar, som sätter människors behov före största möjliga vinst och som planmässigt hushållar med naturens begränsade resurser.

Kapitalismen måste ersättas av socialism.

Vi vet att socialismen idag placerats i politikens utkant, som något att förfasa sig över och peka finger åt. Men vi njuter hellre av utkantens friska luft och fria vidder, än att vi bökar med grisflocken på kapitalismens gödselstack.

Därför säger vi:
• Ned med kapitalismen, leve socialismen!
• Röd Front, kamrater!