Hoppa till huvudinnehåll
Av

Arbetarhistoria visas i bruksmiljö

– Jag tycker det är viktigt att arbetarrörelsens historia och industriminnen som det här bevaras. Det säger Sixten Björklund, en av eldsjälarna bakom Bläse kalkbruksmuseum. Proletären har rest i spåren efter kalkstensindustrin på norra Gotland och förutom kalkbruksmuseet i Bläse också besökt ett kalkbrott som förvandlats till badsjö, fabriksbyggnader som blivt designhotell och ett spöklikt övergivet krossverk.

Kalkstensindustrin är en av Gotlands huvudnäringar. Med anor som går tillbaka till 1600-talet är den också en del av öns kulturarv, som särskilt dominerat dess norra del. På Bläse Kalkbruksmuseum, beläget på östra sidan av Kappelshamnsvikens inlopp, berättas de gotländska stenarbetarnas historia, inramad av gammal bruksmiljö. Kalkugnar och kalklador rymmer idag såväl utställningar som konstgalleri och konsertlokal.

– Vi har omkring 2500 besökare om året. Det är bra, även om det gärna kunde vara fler, berättar Sixten Björklund som är ordförande för Bläse Kalkbruksmuseums intresseförening.

Vi besöker Bläse kalkbruksmuseum strax för öppningsdags en molnig torsdagsförmiddag i juli. I den stora kalkladan som inrymmer ett café håller arbetsstyrkan på att avsluta förmiddagskaffet. Tack vare olika former av lönebidrag kan sex personer arbeta heltid för museets räkning.

– Kalkbruket lades ner 1954. Sedan stod det mer eller mindre övergivet. Under några år var det ett hönseri här, men hela anläggningen var på väg att förfalla, berättar Sixten Björklund.

Historien om Bläse kalkbruksmusem börjar för lite drygt trettio år sedan när länsmuseet på Gotland beslutade att göra en inventering av kulturmiljöer inom den gotländska stenindustrin. 1970-talets ”gräv där du står”-rörelse hade uppmärksammat industriarbetarnas egen historia och kulturella arv, liksom att fabriksbyggnader och andra industrimiljöer som lämnats åt sitt öde var på väg att förfalla.

– LO, Gotlands kommun, Länsstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen gick samman för att bevara kalkbruket. En viktig drivande kraft var den dåvarande landshövdingen Lars Westerberg, som hade en bakgrund inom LO. Fabriksarbetareförbundets avdelning 374 på Nordkalk lade också ned ett stort arbete, berättar Sixten Björklund.

Det är på senare år, i samband med pensionen, som Sixten Björklund själv har engagerat sig i museets verksamhet.

– Jag hade bara varit här som besökare när jag fick frågan om att ställa upp till styrelsen. På årsmötet blev jag föreslagen som ordförande, och på den vägen är det.

Den historia som museet skildrar är Sixten Björklund själv en del av efter fyrtio år som anställd på Nordkalks fabrik på närbelägna Storungs. Där var han under många år fackligt aktiv, först inom Fabriksarbetareförbundet och senare på tjänstemannasidan.

– Det har hela tiden funnits en koppling mellan museet och arbetarrörelsen som jag tycker är viktig, säger Sixten Björklund.

Museiverksamheten vilar på flera ben. Dels ska det gamla bruket och dess omgivningar bevaras och hållas i skick. Nyligen har till exempel en nödvändig upprustning av den gamla utskeppningskajen påbörjats. Dels ska kalkstensindustrin och dess arbetares historia dokumenteras och tillgängliggöras.

Det är det som går igen i museets utställningar. Ett rikt bildmaterial och bevarade interiörer från arbetarhem tillsammans med arbetsredskap och andra föremål skildrar arbets- och levnadsvillkoren för stenindustrins arbetare, med tonvikt på 1900-talets första hälft. Utställningarna berättar också om politiskt och fackligt arbete, liksom om fritid och nöjen. I en särskild avdelning visas stenarbetaren och träskulptören Georg Mobergs verk.

– Vi har även inrättat ett arkiv och bibliotek. Under vintern har vi haft möjlighet att digitalisera ett omfattande bildmaterial, berättar Sixten Björklund.

Men det finns områden som man ännu inte har hunnit dokumentera.

– På 1950-talet lades flera mindre kalkbrott på Gotland ner, och produktionen koncentrerades till några få anläggningar. Tyvärr har vi nästan inga fotografier som dokumenterar stenindustrin efter den tiden. Det är något som vi jobbar på att samla in.

– Något som vi inte heller har hunnit dokumentera är vad som hänt på de ställen där verksamheterna lagts ner. Flera gamla kalkbrott är ju idag populära besöksmål, tillexempel som badsjöar.

Det är inte bara själva museiområdet som ger oss en inblick i stenindustrin och dess arbetares historia. Hela det omgivande lilla samhället andas bruksmiljö, från den eternitplattebeklädda byggnaden som tidigare inrymt en konsumbutik till den magnifika disponentvillan.

Den som är bekant med omgivningarna kan i ett skogsområde med viss möda finna resterna av den dansbana där kalkbrukets arbetare på lördagskvällen kunde ta sin tillflykt från arbetsveckans tunga slit.

Mitt emot den före detta konsumbutiken låg under brukets storhetstid Agnes café. Byggnaden finns inte längre kvar, men caféets interiör kan beskådas som en del av museets utställningar. Två bord fördelade på lika många små rum, varav ett även rymmer ett minimalt kök. Glamorösare än så var inte det café där arbetarna efter arbetsdagens slut kunde koppla av med en kopp kaffe och en smörgås.

– På den tiden jobbade det omkring 130 personer här, så det var nog ganska trångt i caféet på kvällarna, säger Sixten Björklund.

Agnes Nilsson och hennes café hör till de delar av museet som säger oss något om kvinnorna i stenarbetarmiljön. På bilderna som skildrar arbetet i stenbrotten är det dock män som dominerar. Men Sixten Björklund berättar att det är en sanning med modifikation att kalkstensindustrin varit en manligt dominerad arbetsplats.

– Kvinnorna jobbade med släckning av kalk. Men det är märkligt, i arkivet kan vi hitta uppgifter om hur mycket varenda gubbe hade i lön, men det finns inga uppgifter om vad de kvinnliga arbetarna tjänade.

1930-talet var storhetsperioden för kalk- bruket i Bläse. Då jobbade här över 150 arbetare. Till det kommer en omfattande sjöfart som satte sin prägel på samhället. Arbetet var säsongsbetonat, och många av stenarbetarna alternerade vintertid med att jobba som fiskare.

1930-talet var också en tid då det fackliga arbetet efter några inledande svajiga år hade stabiliserats. Stenarbetarna var organiserade i LO-anslutna Grov- och fabriks- arbetareförbundet, eller i syndikalistiska SAC som under 1900-talets första decennier hade en stark position vid flera av sten- industrierna på norra Gotland.

– Det var nog en hel del strider mellan de två fackförbunden, som ju var konkurrenter, säger Sixten Björklund.

Idag hänger syndikalisternas standar jämte den socialdemokratiska arbetarkommunens vid den monterutställning som berättar om stenarbetarnas politiska och fackliga arbete. Som på de flesta ställen var det socialdemokraterna och den reformistiska delen av arbetarrörelsen som till slut blev den dominerande politiska kraften. Det dåvarande kommunistpartiet hade under några år på 1930-talet en stark position på Fårö och närbelägna Bunge, men här var de aldrig fler än några enskilda medlemmar.

– Jag tycker det är viktigt att arbetarrörelsens historia och industriminnen som det här bevaras, det är ett sätt att förstå hur samhället har byggts upp. Det är så lätt att riva ner det som har funnits, och då faller det i glömska, säger Sixten Björklund.

Beläget längs med den populära stenkusten är kalkbruksmuseet i Bläse ett tacksamt stopp på vägen för förbipasserande turister, liksom ett uppskattat besöksmål för många bofasta. Förutom ett besök inne i själva museet uppskattar besökarna att åka en tur med det tåg, som med två avgångar om dagen färdas längs den gamla industrijärnvägen mellan museet och kalkbrottet någon kilometer in i skogen.

För många är det också lockande att vandra upp på den stora slagghögen som tornar bakom museiområdet, kallad ”Bläsetippen” i folkmun. Här uppe är utsikten milsvid. Över den karga stranden ut mot det öppna havets horisont, och vidare in mot Kappelshamnsvikens stränder. Vi kan se Nordkalks fabrik några kilometer längre bort, och låter vi blicken fortsätta vandra in mot land kan vi se två kyrktorn sticka upp ur ett vidsträckt skogsparti.

Här kan vi också se ända till platsen som det senaste året gjort den gotländska kalkstens- industrin riksbekant, Ojnareskogen där Nordkalk vill anlägga ett nytt stenbrott. Här genomförde miljövänner förra hösten uppmärksammade protester, som kulmen på en lång debatt som polariserat befolkningen på Gotland. Och frågan är långt ifrån avgjord, nyligen fattades beslut om att hela den juridiska processen ska tas om från början.

Intresseföreningen som driver kalkbruksmuseet i Bläse har valt att inte ta ställning i debatten. Sixten Björklund berättar att bägge sidor finns representerade hos de som är engagerade i museiverksamheten. Just nu pågår en utställning som belyser debattens olika ståndpunkter; arbetstillfällena, påverkan på miljön, risken att vattenförsörjningen påverkas och kalkens användningsområden.

För Sixten Björklund handlar framtiden för kalkstensindustrin också om museets framtid.

– Skulle Nordkalk försvinna så förlorar vi vår största sponsor, det skulle bli kännbart. Min förhoppning är så klart att museet ska finnas kvar även i framtiden.

Under tiden som vi hunnit dricka kaffe, tittat på utställningarna och pratat om verksamheten har det blivit mera liv och rörelse i och kring museet. Parkeringen börjar fyllas med bilar, och nattgäster som bor i uthyrningsstugorna i området har vaknat till liv.

– Det är väldigt roligt att vara här på dagarna, man träffar väldigt många olika och trevliga människor, avslutar Sixten Björklund när vi lämnar Bläse för att fortsätta vår resa i den gotländska kalkstensindustrins spår.
Fakta

Arbetarhistoria visas i bruksmiljö

Bläse kalkbruk
  • Bläse Kalkbruk etablerades 1849 och ägdes då av Reinhold Fredrik Cleve.
  • Familjen Cleve drev bruket fram till 1890-talet, då det gick i konkurs och köptes av Karta & Oaxen.
  • Karta & Oaxen blev i sin tur uppköpt av Skånska Cement AB på 1930-talet (senare Cementa AB och Industri AB Euroc).
  • De två kalkugnarna var i bruk till 1946. Brytning och utskeppning av kalk fortsatte fram till 1954 då bruket lades ned.
  • Bruket ägs idag av Stiftelsen Bläse Kalkbruk, bildad 1983. som köpte hela anläggningen av Industri AB Euroc för symboliska 1 kronor.
  • Bläse kalkbruk med omgivningar räknas idag som ett riksintresse för kulturmiljövård.