Lyckliga kapitalister och glada arbetare

Paret Nyström/Nilsson är en ovanlig socialdemokratisk konstellation, då de representerar en strävan att ideologiskt förankra socialdemokratisk politik, såväl i historia som nutid. Sådana socialdemokrater växer inte på träd inom Stefan Löfvens avideologiserade parti, särskilt inte inom den mittfåra där Nyström/Nilsson numera befinner sig.

För oss som uppskattar ideologisk debatt är det bara att tacka och ta emot. Nyström/Nilssons försök att klä Stefan Löfvens ryggradsmässiga företagsfjäsk i en ideologisk dräkt är intressant och klargörande.

Det senaste häftet från Tankeverksamheten innehåller en artikel av den danska sociologiprofessorn Gøsta Esping-Andersen, under titeln ”Jämlikhet med en lycklig bourgeoisie. Den socialdemokratiska vägen till jämlikhet.”

Men det är inte Esping-Andersens artikel som främst intresserar oss, utan Nyström/Nilssons nästan lika långa efterord. I det allra sista stycket pekar de där ut riktningen för framtidens socialdemokrati: ”En ny skandinavisk jämlik social demokrati med en lycklig bourgeoisie.”

Den gemensamma tesen är att den skandinaviska modellens relativa jämlikhet, som under några årtionden stack ut i jämförelse med de flesta andra kapitalistiska länder, uppnåddes genom att lämna bourgeoisien (borgarklassen) och kapitalet ifred. Strategin var inte att ta från de rika och ge till de fattiga, om nu någon trodde det, utan att låta de rika förbli rika (och lyckliga) för att istället fokusera på att höja de fattigas nivå.

Denna tes är inte precis uppseendeväckande för oss kommunister, som i alla tider anklagat socialdemokratin för klassamarbete. Men en del socialdemokrater kanske ställer sig lite undrande inför detta med att de lyckliggjort bourgeoisien. Var inte det tänkta syftet med klassamarbetet att en stark arbetarrörelse skulle pressa tillbaka kapitalet?

Mot ett sådant tal hytter Nyström/Nilsson med ett strängt finger. Det var när S gick bort sig i vårdslösa utmaningar mot den kapitalägande bourgeoisien, som hela det reformistiska projektet skakade i sina grundvalar. De nämner tre historiska exempel.

För det första partiprogrammet från 1920, författat av Gustav Möller, som gick långt i socialiseringsfrågan och bland annat resulterade i att den första socialdemokratiska regeringen, som tillträdde samma år, inrättade Socialiseringsnämnden. En sådan militans mot det borgerliga ägandet gjorde bourgeoisien olycklig (och ilsken) och höll på att stjälpa hela det reformistiska projektet, inte minst med den ryska revolutionen 1917 som hotfull fond (fast den nämner inte Nyström/Nilsson).

För det andra Arbetarrörelsens efter-krigsprogram från 1944, med Ernst Wigforss som primus motor, som förordade planhushållning och som gjorde bourgeoisien så olycklig att Svenska Arbetsgivareföreningen direkt efter krigsslutet 1945 drog igång sin dittills största politiska kampanj riktad mot planhushållning och socialism.

För det tredje Rudolf Meidners förkättrade löntagarfonder, som i början av 1980-talet ställde bourgeoisien på utomparlamentarisk stridsfot genom 4 oktoberrörelsen.

Dessa tre utmaningar anför Nyström/Nilsson som svåra missgrepp mot ett av den socialdemokratiska jämlikhetsmodellens bärande fundament (den lyckliga bourgeoisien).

Vad med ATP-striden på 1950-talet, undrar någon. Bör inte också den räknas till de missriktade utmaningarna, inte minst med tanke på det oblida öde som ATP gick till mötes några årtionden senare?

Nej, undervisar Nyström/Nilsson: ”Visserligen var den partipolitiska striden skarp i riksdagen, men avsaknaden av uttalade maktambitioner gjorde att bourgeoisien i näringsliv och civilsamhälle inte skred till aktivt motstånd på samma sätt som med planhushållningsmotståndet på 1940-talet och 4 oktoberrörelsen på 1980-talet.”

Alltså. När socialdemokratin utmanar den borgerliga lyckans fundament, ägandets ekonomiska makt och privilegier, så går den över gränsen; den begår rentav våld mot sin egen jämlikhetsmodell, som förutsätter en lycklig bourgeoisie.

Man kan riktigt se hur Stefan Löfven myser. Att säga nej till vinster i den offentligt finansierade sektorn är inte socialdemokratisk politik, oavsett att vinster är en nymodighet i denna sektor. Eftersom ett nej till sådana vinster gör bourgeoisien djupt olycklig. Det gäller att ha med sig glada borgare i den jämlika båten.

Det skall sägas att Nyström/Nilsson är något tvetydiga vad gäller detta med ägandets makt. För samtidigt som de varnar för maktutmaningar, så menar de att församhälleligandet av kapitalbildningen, framförallt inom den finansiella sektorn, gör att det ”knappast längre finns någon ägarmakt – inga klassiska kapitalister – bara anställda förvaltare som till extremt höga löner tar risker med andras pengar”.

Slutsatsen är att ”fördelningen mellan arbete och kapital i produktionen allt mindre speglar fördelningen mellan den ekonomiska eliten och de stora löntagargrupperna i det senkapitalistiska samhälle vi lever”.
Skall man tro Nyström/Nilsson sjunger alltså motsättningen mellan arbete och kapital på sista versen.

Till det skall noteras att redan Karl Marx observerade församhälleligandet av kapitalbildningen, med utgångspunkt från aktiebolagen, som var en ny företeelse på hans tid. Marx betecknade aktiebolagen som ”kapitalets upphävande som privategendom inom det kapitalistiska produktionssättets egna gränser” (Kapitalet, bok 3, sid 397).

Enligt Marx upphävde inte aktiebolagen (det församhälleligade kapitalet) motsättningen mellan arbete och kapital, utan de gav den bara ny form, med ”den verkligt fungerande kapitalisten som förvaltare” och kapitalägaren som ”enbart ägare, ren penningkapitalist”.

Till denna nya form skriver Marx: ”Den reproducerar en ny finansaristokrati, en ny sorts parasiter i form av projektmakare, spekulanter och direktörer utan praktisk funktion; ett helt system av svindel och bedrägeri med hjälp av företagsetablering, aktieemission och aktiehandel” (sid 399).

Om vi betraktar dagens kapitalism kan man bara frapperas över hur rätt Marx fick. Idag utgörs en stor del av det globala spekulationskapitalet av pensionspengar, som de svenska AP-fonderna, men församhälleligandet av kapitalet har inte gjort kapitalismen ”mer social”, utan tvärtom skärpt dess destruktiva, rent parasitära karaktär. Allt som räknas är maximal avkastning på kapitalet, förvaltat av direktörer som utan risk för egen del profiterar på själva förvaltandet.

Men källan till deras profit, som till all profit, är produktionsprocessen, är utsugningen av arbetskraften, profiten bara fördelas mellan kapitalismens olika aktörer, vilket snarare skärper motsättningen mellan arbete och kapital. Arbetarklassen har att berika så många fler.

Nyström/Nilsson konstaterar att ”den meritokratiska eliten” (näringslivets direktörer) idag får sin reveny (profit) i form av extremt höga löner och bonusar, vilket är sant. Den fungerande kapitalistens (direktörens) del av profiten bokförs som lön och belastar löneandelen när produktionsvärdet fördelas mellan arbete och kapital. Detta bör observeras. Löneandelens trendmässiga minskning är alltså större än vad statistiken anger, då denna falskeligen bokför en del av profiten som lön.

Ändå tycker Nyström/Nilsson synd om kapitalägarna, inte minst efter den orättvisa behandling det utsattes för i tv-dokumentären ”Lönesänkarna”. Må vara att löneandelen trendmässigt har minskat, utropar de, men detsamma gäller kapitalavkastningen. De stackars kapitalägarna får allt mindre ränta på sina allt större investeringar.

Förhållandet kan synas förbryllande, men det observerades redan av Karl Marx, som kallade det ”profitkvotens fallande tendens”. För att klara sig i konkurrensen investerar företagen en allt större del av kapitalet i ny teknik som kan bidra till att minska de betungande lönekostnaderna. Det ger konkurrensfördelar på kort sikt. Men eftersom det bara är arbete som skapar mervärde i produktionsprocessen blir den långsiktiga konsekvensen fallande kapitalavkastning. Detta är en av kapitalismens inneboende och olösliga motsättningar.

Nyström/Nilsson kan sin Marx, men lyckas ändå dribbla sig förbi honom, detta genom att placera profitkvotens fallande tendens i ett fack för sig, skilt från förhållandet mellan arbete och kapital.

”Kapitalets andel av produktionsresultatet kan stiga av två skäl. Antingen för att kapitalavkastningen stegras på lönernas bekostnad eller för att kapitalintensiteten i produktionen ökar”, skriver de med påståendet att det förra ger ökad exploatering, men inte det andra.

Det är till att ha illusioner om kapitalismen. För vad händer när avkastningen på ett allt större kapital minskar? Jo, profit-kvotens fallande tendens ger en nödtvungen strävan att öka exploateringen av de arbetare som finns kvar i produktionsprocessen, så typisk för vår tid; den ger export av jobb till låglöneländer, systematisk lönenedpressning, slimmade organisationer, osäkra anställningar och allt annat som bidrar till att hålla uppe profiten genom ökad utsugning.

Och inte nog med det. Profitkvotens fallande tendens kastar också in kapitalismen i periodiska kriser, som den vi just nu upplever. När räntan på kapitalet blir för låg flyr kapitalägarna produktionen för att istället ägna sig åt spekulation och svindel.

Går spekulationen åt helvete, som i finanskrisen 2008, får löntagarna sedan betala kalaset via skattsedeln. Tala om exploatering!

Nyström/Nilsson noterar Sveriges gigantiska överskott i bytesbalansen, som hittills under 2000-talet skrivits till i genomsnitt 245 miljarder kronor per år. Det är ett överskott som produceras i Sverige, men som inte hamnar här, vare sig som löner (och skatter) eller investeringar, utan som skvalpar runt som finansiella tillgångar på globala spekulatiosmarknader.

Observera detta. Profitkvotens fallande tendens innebär inte lägre vinster, i miljarder räknat, bara lägre procentuell ränta på det investerade kapitalet. Men kapitalägarna ser bara till procenten. Därför återinvesterar de inte gigantiska vinster i ny produktion, om räntan är för låg.

Nyström/Nilsson ser problemet, men avfärdar genast den självklara lösningen: Att höja lönerna på vinsternas bekostnad, vilket skulle minska överskottet i bytesbalansen och återföra en del av de 245 miljarderna till konsumtion och investeringar i Sverige.

Den självklara lösningen är inte förenlig med deras reformistiska projekt. Eftersom den skulle göra bourgeoisien både olycklig och förbannad. Istället talar de vagt om någon form av ny fonduppbyggnad, avsedd för offentliga investeringar i eftersatt infrastruktur. Med sin tes om ATP-striden i bagaget hoppas de att bourgeoisien kan acceptera en sådan lösning utan att hamna hos psykdoktorn.

Hur det skall gå till är dock skrivet i stjärnorna. Det enda givna är att den nya reformismen inte får göra bourgeoisien olycklig.

Nyström/Nilsson medger att det hittillsvarande reformistiska projektet havererat, att det med socialdemokratisk medverkan vänts i sin motsats. Förklaringen är minst sagt diffus, men en orsak sägs vara att globaliseringen gett en sämre fungerande arbetsmarknad.

Vad som krävs är lite bättre matchning mellan arbetssökande och lediga jobb, sedan är det dags för den nya sociala demokratin och dess lyckliga bourgeoisie att göra entré.

Det är minst sagt andefattigt. För vad är globaliseringen? Jo, den är kapitalismens globala herravälde i en värld som inte längre innefattar någon organiserad socialistisk utmaning; den är bourgeoisiens globala attack mot arbetarklassen i alla länder i syfte att ta tillbaka det lilla som gavs under det som historiker numera kallar ”det korta århundradet”, dvs under perioden 1914 till 1991, då kampen mellan kapitalism och socialism var en politisk realitet.

Huruvida Per-Albin Hansson verkligen hade den lyckliga bourgeoisien för ögonen när han lanserade sitt folk-hemsprojekt i slutet på 1920-talet låter vi vara osagt. Sakförhållandet var i alla fall att bourgeoisien var beredd att ge efter för arbetarklassens mer harmlösa krav i rädsla för socialistisk revolution. Detta var det dåtida klassamarbetets grundval: Kapitalisterna och sossarna tog i hand på att revolution skulle undvikas. Visst var det en lycka för bourgeoisien, som utan detta handslag hade riskerat att mista sin maktställning. Men huruvida arrangemanget gjorde bourgeoisien lycklig är mer tveksamt.

Den avgörande frågan är naturligtvis hur ett nytt reformistiskt projekt skall lyckliggöra en bourgeoisie som förklarat historien avslutad med den själv. Vilka lyckopiller har Nyström/Nilsson att erbjuda en bourgeoisie som inte längre fruktar revolutionens expropriering?

Beskedet är att det gäller att inte utmana ägandets makt. Men det är en erfarenhet från förr. Hur mycket fjäsk krävs därutöver i en tid då girighet är bourgeoisiens enda moraliska norm?

Nyström/Nilsson blir oss svaret skyldiga, men nog är sossekongressens beslut om fortsatta vinster i skola, vård och omsorg åtminstone en vink. Det gäller att ge bourgeoisien vad den vill ha.

Frågan är vad som blir över till oss andra om den kapitalistiska gökungen skall matas till ständig lycka. Vår tes är att alla de andra ungarna snart nog knuffas ur boet och med dem Nyström/Nilssons postreformistiska projekt. Deras dröm saknar verklighetsförankring.

Vi kommunister vill göra bourgeoisien evigt olycklig. Genom att avskaffa ägarmaktens alla privilegier. Klassförsoningens politik är rent destruktiv, då den håller den exploaterande kapitalismen under armarna, till skada för såväl människor som natur.

Skall vi göra borgarna lyckliga eller olyckliga? Visst är det bra att Örjan Nyström och Anders Nilsson så tydligt klargör skillnaden mellan reformistisk och revolutionär politik!