Så går vi vidare i kampen mot Nato

Publicerad 15 september 2016
Opinionsarbetet på gator och torg för att Sverige ska stå utanför krigsalliansen Nato måste intensifieras.
Opinionsarbetet på gator och torg för att Sverige ska stå utanför krigsalliansen Nato måste intensifieras.

I våras röstade Sveriges riksdag för värdlandsavtalet med Nato och sedan dess har högerns propaganda för ett fullvärdigt svenskt Natomedlemskap intensifierats. Samtidigt lever Natomotståndet bland folket och opinionsarbetet på gräsrotsnivå måste fortsätta. Kommunisternas partisekreterare Pär Johansson ger i en inledning från partistyrelsemötet 10-11 september sin syn på den fortsatta kampen för fred och alliansfrihet.

Att vi förlorade striden om Värdlandsavtalet innebär inte att kampen mot ett svenskt medlemskap i Nato är över, tvärtom måste arbetet för att få människor att protestera mot krigsalliansen intensifieras.

Opinionsarbetet måste fortsätta på gator och torg för att Sverige ska stå utanför Nato och för att samarbeten och avtal ska rivas upp.

Det är bara bra att det finns olika infallsvinklar och utgångspunkter för Nato-motståndet. Det ger en bredd i rörelsen. Men för den sakens skull ska vi som ingår i samarbeten inte förneka att det finns olika syn och åsikter bland Natomotståndarna.

Det är alltså nödvändigt med en respekt för våra olikheter och att ingen försöker sätta munkavel på den andre. En tydlighet i var vi står och vad våra olikheter består i är tvärtom en förutsättning för en bättre enighet.

Kommunistiska Partiet ser på Nato som USA-imperialismens förlängda arm i Europa med udden riktad mot Ryssland. Sedan kalla krigets slut 1991 har USA och därmed Nato haft två viktiga strategier.

För det första att i möjligaste mån förhindra uppkomsten av rivaliserande makter – främst Ryssland och Kina.

Och för det andra att i det vakuum som uppstod efter Sovjetunionens fall stärka sin närvaro i och tillgång till råvaror och arbetskraft i Centralasien, Mellanöstern och östra Europa.

En orsak till det spända läget på den europeiska kontinenten som kan tyckas motsägelsefull är att Europa inte längre är lika intressant för USA. Washington inser att epicentrum för världskapitalismen inte längre är runt Atlanten utan runt Stilla Havet med Kina som huvudmotståndare.

I mars 2015 kom en rapport från The Council on Foreign Relations, en av de mäktigaste tankesmedjorna i USA som brukar kallas för Wall Streets egen tankesmedja. Rapporten heter ”Revising U.S. Grand Strategy Toward China”, det vill säga en översyn över USA:s övergripande strategi i förhållande till Kina.

Rapporten handlar om att behålla ”USA:s position i toppen av den globala hierarkin” och hur Kina är den enda stormakt som har muskler nog att utmana USA:s position.

USA har en strategisk målsättning att flytta över resurser till Sydostasien för att motverka att Kina växer sig ännu starkare. USA strävar alltså efter att överföra kostnader på övriga Natoländer utan att för den skull riskera att förlora varken det politiska eller ekonomiska inflytandet på den europeiska kontinenten.

Förra året kom svenska FOI – Totalförsvarets forskningsinstitut med en rapport som också handlar om denna strategiska omläggning. Där framkommer att USA fram till 2020 ska omprioritera så att 60 procent av flottan och flygvapnet inriktas till Fjärran Östern.
Det blir också tydligt hur USA har prioriterat ner den öppna militära närvaron i Irak och Syrien, tillsammans med avtalet med Iran som ska minska spänningarna länderna emellan.

Spänningarna i förhållande till Ryssland behåller det politiska greppet och fungerar samtidigt som motivation för Natoländerna att rusta upp militärt, och därmed avlasta USA.

Det är ett allvarligt läge, och det skapar en större osäkerhet för Sverige och alla andra länder i Europa, med en ökad risk för militära konflikter. Men det innebär inte att ett storkrig är nära förstående.

Det finns röster som säger att vi står inför ett atomvapenkrig, men det blir för alarmistiskt. Det finns inget intresse av ett kärnvapenkrig från USA:s sida där konsekvenserna skulle vara oöverblickbara. USA vill att krigsnotan, både i ekonomisk och politiskt hänseende, ska betalas av någon annan genom krig via ombud.

Att det inte finns något intresse för storkrig från Rysslands sida är uppenbart, där den ryska borgarklassen givetvis är missnöjda med situationen som den är nu. Den stora och viktiga europeiska marknaden är inte lika öppen som den kunde vara.

Därför tenderar USA:s taktik att hålla uppe spänningarna i Europa bli kontraproduktiv genom att det driver Ryssland att vända sig till Kina för handel och investeringar. Alltså precis det USA fruktar.

Samtidigt finns det slitningar inom Natoländerna, och USA-imperialismen har inte fullständig kontroll över vad som händer. Det finns olika intressen som ibland kommer på kollisionskurs.

I juli träffades Natoledarna för att diskutera just förhållandet till Ryssland, där det blev tydligt att enigheten inte är så stor som man först kan tro.

Tyskland har alltid varit den kraft som försökt hålla tillbaka aggressionerna mot Ryssland, eftersom deras historiska handelsförbindelser med Ryssland skadas.

Nu sällar sig även en sådan storspelare i EU- och Natosammanhang som Frankrike till kritiken mot den av USA befallda hårda linjen mot Ryssland. President Hollande ska tydligen ha argumenterat för att Ryssland ska behandlas som en partner, inte en motståndare.

Än så länge kommer den aggressiva linjen gentemot Ryssland bestå, men inget är för all framtid utskrivet och det är full möjligt att vi inom en snar framtid kan få se en omläggning.

Imperialismen har inga eviga vänner eller eviga fiender, bara eviga intressen.

Oavsett Natos inställning till Ryssland så kvarstår det faktum att det är en krigsallians med syfte att bevara och befästa den rådande kapitalistiska och imperialistiska världsordningen, och som sådan måste den bekämpas.

Kommunistiska Partiets uppgift, tillsammans med alla andra Natomotståndare i en sådan kamp är att hålla Sverige utanför Nato.

Sedan en tid har det börjat växa fram
lokala aktionsgrupper mot Nato som organisatoriskt samlar Natomotståndet, vilket är utmärkt. Det ger en möjlighet till samordnade aktiviteter och ett alternativ för de som är mot ett svenskt Natomedlemskap men som inte redan tillhör en organisation.

Kommunistiska Partiet uppmanar sina medlemmar och lokalavdelningar att initiera lokala aktionsgrupper mot Nato eller engagera sig i redan befintliga om det finns kraft och resurser.

Syftet med dessa aktionsgrupper bör vara att stärka gräsrotsaktivism på gator och torg, på arbetsplatser och i föreningsliv.

Den verksamhet som alla lokalgrupper framförallt ägnade sig åt och som knöt dem samman var namninsamlingen mot Natos värdlandsavtal, och även nationell samordning genom riksmöten med representanter för de olika lokalgrupperna.

Just nu diskuteras mellan dessa grupper hur arbetet mot Nato ska fortsätta, samt om det är läge att bilda en riksorganisation.

Kommunistiska Partiet förordar att bygga vidare på de goda erfarenheterna från att samla namn mot värdlandsavtalet, och starta en ny insamling för Nej till Nato och med kraven ”Bryt allt samarbete med Nato” och ”Riv upp värdlandsavtalet”, men även med utrymme för lokala krav i specifika frågor som lokala grupper anser viktiga.

Det ger en möjlighet till en lokal mobilisering i till exempel Göteborg mot Natos planerande övning Aurora 2017.

Dessa krav är tillräckligt breda, men också tydliga och enkla att argumentera för i opinionsarbetet.

Det går att invända att kravet ”Riv upp värdlandsavtalet” blir kaka på kaka, eftersom det är just ett samarbete med Nato, men det är viktigt att bygga vidare på det arbete som redan utförts, och det är mest aktuella exemplet på Sveriges närmande till Nato.

Merparten av namninsamlandet kommer naturligtvis ske av aktivister inom grupperna Nej till Nato, men det är också bra om det finns olika organisationer som samlar namn i sin organisations verksamhet.

Kommunistiska Partiet har samlat namn på våra torgmöten och det skulle bara vara positivt om Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller för delen Socialdemokraterna gjorde det samma.

Kommunistiska Partiet är för en nationell samordning mellan de lokala aktionsgrupperna och att den samordningen formaliseras genom att det väljs en nationell styrelse med ledamöter från de lokala grupperna. En huvuduppgift för en sådan styrelse bör vara att samordna aktiviteterna kring namninsamlandet.

Vi är skeptiska till behovet att i dagsläget anta en plattform och en stadga som ska gälla för alla lokalgrupper. Det riskerar i dagsläget att bli splittrande istället för enande, där kraft läggs på diskussioner om formuleringar i dessa dokument.

Det står inte alls i motsättningen till att man inom och mellan aktionsgrupperna bryter åsikter och analyser mot varandra, men då med ett mycket längre tidsperspektiv för debattens slut jämfört med en plattformsdiskussion under ett riksmöte på en helg.

Den landsomfattande namninsamling med kraven ”Nej till Nato – bryt allt samarbete med Nato” och ”Riv upp värdlandsavtalet” som föreslagits blir den aktivitet och den minimiplattform som binder samman de olika lokala aktionsgrupperna.

Då kommer aktiviteten i fokus och aktionsgrupperna Nej till Nato blir en handlingsgemenskap.

Pär Johansson

Kommunistiska Partiets partistyrelse