Den nyliberala politiken gör barn kriminella
Problemen med barnfattigdom och kriminalitet hänger ihop. Den förda nyliberala politiken skapar enorma klassklyftor och driver ut barn och ungdomar i kriminalitet. Men varken föräldrar eller fängelser kan ensamt lösa problemet.
Den 23 december ställs en 14-årig Malmöpojke inför rätta anklagad för att ha mördat en 17-åring.
Samma dag, dagen före julafton, genomförs ett väpnat rån mot en livsmedelsaffär i Malmö.
Den 31 december beskjuts ett radhus i Malmö med flera skott. Barnfamiljen är hemma.
Den 31 december beskjuts ytterligare en lägenhet i ett annat bostadsområde i Malmö.
Den 31 december genomförs ett rån mot en livsmedelsbutik i Malmö.
Samma dag grips en 15-åring misstänkt för tre sprängningar mot ett fastighetsbolag och en polisstation. Vräkning av familjen antas ligga till grund för dåden.
Ett axplock från Malmötidningar under december månad 2014. Listan med dödsskjutningar, mord och överfall hade kunnat göras längre.
”Att leva under villkor som skiljer sig drastiskt från majoritetssamhället bidrar till att forma ett barns förväntningar på framtiden och dess uppfattning om sin egen tillhörighet till samhället.”
Detta är ett citat från Rädda Barnens årliga rapport om Barnfattigdomen i Sverige.
Rapporten konstaterar vidare att Malmö är den stad i Sverige som har den högsta andelen fattiga barnfamiljer år efter år.
Brottsförebyggande Rådet konstaterar att Malmö ofta är en föregångare när det gäller rädsla för brott och våld och att den negativa utvecklingen i Malmö sedan sprider sig upp över landet.
Inkomstskillnader och klassklyftor skapar kriminalitet och våld.
Det är säkert många av oss som träffat tonåringar eller ännu yngre barn med en attityd som gör dem omöjliga att nå. En attityd som en försvarsmur för att behålla eller ha någon form av självrespekt, lite stolthet. ”Jag kan åtminstone sätta skräck i andra – jag betyder något – jag finns.”
Redan i förskoleåldern kan denna attityd börja formas. Har man inget annat att hävda sig med, sätter man skräck i andra. Eller som Rädda Barnen skriver i sin rapport: Jag vill också ha mobiltelefon, märkeskläder, gå på bio, följa med på klassresa, gå ut och fika osv. Kan man inte delta så hittar man på annat. Det är livsbetingelserna som skapar kriminalitet och våld.
Enligt Rädda Barnen levde cirka 230.000 barn i Sverige i ekonomiskt utsatthet år 2012. Det finns stora skillnader i ekonomiska uppväxtvillkor mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund. Nästan vart tredje barn med utländsk bakgrund, 29,1 procent, lever i ekonomisk fattigdom, jämfört med 5,2 procent av barnen med svenskfödda föräldrar.
Barnfattigdomen är mer än fem gånger högre bland barn med utländsk bakgrund. Bland barn med svenskfödda föräldrar är ensamstående med barn den mest utsatta gruppen.
Stora skillnader finns mellan olika kommuner. I Malmö är 31,7 procent av barnen fattiga, medan kranskommunen Lomma har en barnfattigdom på 3,6 procent.
Att förvänta sig att föräldrar, skola, socialtjänst, psykologer eller fängelser kan rå på och lösa detta är en utopi. Vi kommer inte åt kriminalitet och våld förrän vi gör något åt inkomst och klasskillnader. Detta är inte ett individuellt problem utan ett samhällsansvar.
Den verkliga skurken är den politik som förts sedan 1990-talet. I och med den ekonomiska krisen på 1990-talet blev det en omsvängning i den ekonomiska politiken, enligt Rädda Barnens rapport. Skillnaderna mellan fattiga och rika ökade, men också skillnaden mellan fattiga och medelklass blev större.
Den verkliga boven är den nyliberala omfördelningspolitik som blommade ut under 1990-talet och som sedan fortsatt så här långt in på 2000-talet. Marknadskrafternas fria härjande, som endast går ut på att roffa åt sig så mycket som möjligt så snabbt som möjligt, sprider sig också till de allra fattigaste.
Skillnaden är att den som är maktlös och inget har tvingas ta till ett skarpare vapen. Förr talade man om att det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål, idag börjar det med en morakniv och slutar med automatvapen.