Hoppa till huvudinnehåll
Av

Varifrån kommer välfärdsvinsterna?

De privata företagen inom vård, skola och omsorg blir fler och fler. Deras lönsamhet är högre hos än andra företag. Men varifrån kommer egentligen deras vinster?


Under 2010 fanns det i Sverige drygt 49.000 privata företag som verkade inom sektorerna vård, skola och omsorg. Deras vinster var mycket goda och klart högre än vinsterna för företag i allmänhet.

Det konstaterar Statistiska centralbyrån, SCB, som just publicerat en färsk rapport i ämnet. Två år i rad hade de privata välfärdsföretagen en avkastning på femton procent av sitt totala kapital. För landets över en miljon privata företag låg vinsterna i genomsnitt på åtta procent.

Varifrån kommer vinsterna? Karl Marx kanske ge oss en vink om svaret? Tillsammans med en miniräknare kan vi ta med oss SCB:s faktaspäckade rapport till biblioteket och sätta oss ner för att försöka att reda ut begreppen.

Karl Marx studerade som bekant kapitalismen. Privata företag som producerar och säljer sina varor på en marknad. Hans analys borde vara tillämpbar på den privata välfärdssektorn, men knappast på den offentliga. Någon principiell skillnad på varor och tjänster gjorde han inte.

År 2010 bokförde de privata kapitalistiska välfärdsföretagen ett sammanlagt produktvärde på dryga 128 miljarder kronor. Det motsvarade ungefär 3 procent av näringslivets totala produktvärde under samma år.

I produktvärdet ingår företagens förbrukning av redan producerade varor och inköp av andra företags tjänster. Karl Marx klassificerade detta som konstant kapital. Dess värde fanns redan innan och har blott överförts till det slutliga produktvärdet.

Räknas förbrukningsvärdet, det konstanta kapitalet, bort återstår ett förädlingsvärde. Detta utgör det nyskapade värde som de anställda i de privata välfärdsföretagen själva har tillfört och producerat.

2010 skapades ett förädlingsvärde på sammanlagt 83 miljarder i de privata företagen inom vård, skola och omsorg. Det betyder att de bidrog med 5 procent av det svenska näringslivets samlade förädlingsvärde.

Antalet anställda inom den privata välfärdssektorn har påtagligt ökat under 2000-talet. År 2000 sysselsatte den drygt 90.000 personer, år 2010 195.000 personer. Det är mer än en fördubbling. Totalt sett arbetade 1.176.000 personer inom vård, skola och omsorg år 2010.

195.000 personer som under ett år skapar ett ekonomiskt värde på 83 miljarder kronor. Självklart något att vara stolt över. Men då ska var och en veta att de anställda själva saknar all tillgång och makt över sin egen arbetsprodukt.

Det senare var Karl Marx noga att påpeka. Han hävdade att värdet av de anställdas arbetskraft, det variabla kapitalet, förbrukas under produktionsprocessen. Samtidigt skapar samma anställda ett nytt värde, det som i SCB:s tabeller bokförs som förädlingsvärde.

Men trots att det nya värdet arbetats ihop av de anställda är det helt och hållet kapitalisternas egendom. Det överskott som återstår då det variabla kapitalet räknats bort utgör kapitalisternas hett eftertraktade mervärde. Kapitalisterna utsuger, exploaterar, arbetarna.

Slår vi ut de 83 miljarderna per person får vi fram att varje anställd inom den privata välfärdssektorn i genomsnitt producerade ett värde motsvarande 426.000 kronor. Det är inte många anställda inom de aktuella företagen som kan stoltsera med en sådan årslön.

SCB noterar inga signifikanta löneskillnader mellan privat och offentlig sektor. Inom skolan och omsorgen låg genomsnittslönen runt 24.000 kronor i månaden. Inom vården på 31.000 kronor. Det betyder en årslön på någonstans mellan 288.000 och 372.000 kronor.

Nu börjar det osa mervärde. 2010 bokförde de privata välfärdsföretagen en genomsnittlig rörelsemarginal på dryga 10 procent av produktvärdet. Omräknat i kronor blir det knappt 13 miljarder. I genomsnitt låg hela privata näringslivets rörelsemarginal på 7 procent.

Ställer vi dessa profitmiljarder mot förädlingsvärdet blir bilden ännu tydligare. Av de ekonomiska värden som de privatanställda välfärdsarbetarna producerade under 2010 stoppade deras arbetsgivare ett mervärde på nära 16 procent direkt i egen ficka.

Karl Marx upptäckte att kapitalisternas profiter tenderar att minska i takt med att de bygger upp en allt större och råvaruslukande produktionsapparat. Allt mer pengar spenderas på kontant kapital, maskiner och råvaror, vilket i sin tur får det samlade produktvärdet att svälla.

Men en bärande tanke i hans teori är att ekonomiska värden, och därmed vinster, skapas av människor som arbetar. Inte av maskiner och råvaror i sig. Trots detta räknar kapitalisterna sina profiter, rörelsemarginalerna, i relation till det samlade produktvärdet.

Detta sätter fingret på en springande punkt hos de privata välfärdsföretagen vars verksamhet är förhållandevis personalintensiv. Deras nettoomsättning, eller produktvärde, per anställd låg på 777.000 kronor per år jämfört med 2.778.000 för det samlade privata näringslivet år 2010.

Givet Karl Marx resonemang och SCB:s statistik är det inte förvånande att vinsterna är högre i den privata välfärdssektorn än hos näringslivet i allmänhet. Det är lättare att göra pengar på ett äldreboende där lyften görs för hand än på en högmekaniserad fabrik med dyrbara robotar.

Här har vi också en förklaring till näringslivets mångåriga aggressiva kampanj för privatisering av den offentliga sektorn. Den traditionella industriproduktionen är inte tillräckligt profitabel. Bättre att satsa pengarna på vård, skola och omsorg.

Men detta är likväl inte hela sanningen. Den uppmärksamma läsaren kunde inledningsvis notera att de privata välfärdsföretagens hade en avkastning 15 procent av sitt totala kapital. Det är betydligt högre än deras rörelsemarginal på 10 procent. Hur kan det komma sig?

När SCB redogör för företagens totala avkastning har såväl finansiella tillgångar som den egentliga produktionen, ”rörelsen”, räknats in. Företagen tjänar stora pengar på att producera välfärdstjänster, men ännu mer på olika typer av improduktiv spekulativ verksamhet.

Som till exempel att köpa in en vårdcentral eller ett dagis för en spottstyver och senare sälja av dem för mångmiljonbelopp. Men detta skapar inga nya värden utan fördelar bara om redan existerande rikedom. Ur samhällsekonomisk synvinkel ett nollsummespel.

SCB kan förvisso redovisa många och långa tabeller om privata välfärdsföretag, kommuner och landsting. Däremot sägs inget om de riskkapitalbolag som i sin tur äger, köper och sinsemellan säljer vidare de direkt verksamma privata företagen.

Det privata företagen inom vården finansierades till 58 procent av offentliga medel under år 2010. Motsvarande siffror på skolområdet var 67 procent, inom omsorgen hela 83 procent. Företagen plockar också in en hel del pengar på egenavgifter från hushåll och individer.

Utan kommunal skolpeng, inga friskolor. Det är solklart att de privata välfärdsföretagen inte skulle överleva, än mindre gå med vinst, om de inte hade den offentliga sektorn som kund och därmed en mer eller mindre garanterad avsättningsmarknad för sin produktion.

Det är å andra sidan inte unikt för de privata företagen inom just vård, skola och omsorg. Mats Edman på Dagens Samhälle hävdar att den offentliga sektorn köper varor och tjänster från den privata för 800 miljarder om året. De företagen går i regel också med vinst.

Under 2010 köpte landets kommuner välfärd för ett belopp av 77 miljarder. Av dessa utförde privata företag tjänster för ett värde av drygt 54 miljarder. Andra utförare var andra kommuner, landsting, staten och olika föreningar och stiftelser.

Samma år köpte landets landsting i huvudsak vård för ett belopp av 37 miljarder kronor. Av dessa stod de privata vårdföretagen för 21 miljarder. Andra leverantörer var framför allt andra landsting och landstingsägda företag.

I genomsnitt spenderar landets kommuner och landsting 12 procent av sin sammanlagda budget för vård, skola och omsorg på köp från privata företag, föreningar och stiftelser. Andelen har växt över en tioårsperiod. Men de regionala skillnaderna är också stora.

I Kalmar, Dalarnas och Norrbottens län används bara 4 procent av skattebetalarnas välfärdspengar på externa inköp. Nyliberala Stockholms län spelar i en egen dyster division med hela 21 procent. Närmast därefter kommer Östergötlands län med 13 procent.

Att de privata välfärdsföretagen jagar profiter behöver vi inte Karl Marx för att begripa. Däremot att det ligger i det kapitalistiska produktionssättets själva natur. Detta förutsätter att de anställda alltid och utan moraliska betänkligheter pressas på de sista dropparna mervärde.

Till skillnad mot den offentliga välfärden finns det inom den privata sektorn ingen insyn och möjligheter till demokratiskt inflytande, vare sig för de anställda eller allmänheten.

Syftet med verksamheten är företagsekonomisk vinstmaximering, inte människornas behov.

Välfärd utan vinst kan därför bara betyda en sak. Nej till privatiseringar och välfärd i privat regi. Ja till en demokratisk, jämlik och gemensamt offentligt ägd vård, skola och omsorg.
Fakta

Varifrån kommer välfärdsvinsterna?

Nedskärningarna inom vården landsting för landsting
  • År 2010 gav regeringen kommuner och landsting ett extratillskott på 10 miljarder för att lindra effekterna av finanskrisen. Tre av dessa miljarder tillföll landstingen.
  • Samma år gjorde de privata företagen inom vård, skola och omsorg en vinst på 13 miljarder kronor. I årets budget vill regeringen sänka bolagsskatten med 16 miljarder. Samtidigt går 18 av landets 21 landsting med underskott på 2,5 miljarder kronor.
  • Här följer en lista på kända besparingarna från norr till söder:
  • Norrbottens läns landsting: Ett underskott på 226 miljoner 2011 ska minskas till 116 miljoner 2012. Primärvården tvingas spara med 2 procent.
  • Västerbottens läns landsting: 150 miljoner ska sparas 2012. Personalneddragningar på åtminstone 130 anställda.
  • Landstinget Västernorrland: Underskott på 150 miljoner trots tidigare besparingar inom vården.
  • Jämtlands läns landsting: 80 miljoner ska sparas, företrädesvis inom vården.
  • Landstinget i Gävleborgs län: Divisionerna operation och medicin ska spara 72 respektive 85 miljoner kronor.
  • Landstinget Dalarna: Personalneddragningar på 200-240 personer, främst undersköterskor, och 40-50 färre vårdplatser ska spara 300 miljoner kronor. Fler besparingar på gång 2013 och 2014.
  • Landstinget i Uppsala: Akademiska sjukhuset ska spara 200 miljoner. 300 färre årsarbeten efter 2013.
  • Landstinget Västmanland: Besparingar på 70 miljoner på Västmanlands sjukhus innevarande år.
  • Örebro läns landsting: Landstinget ska spara 70 miljoner.
  • Landstinget i Värmland: Besparingar på 300 miljoner fram till 2015.
  • Stockholms läns landsting: Karolinska sjukhuset sparar 650 miljoner i år. I dessa ingår minskade personalkostnader på 400 miljoner, motsvarande 700-800 helårsarbeten.
  • Landstinget i Sörmland: 40 miljoner kronor ska sparas inom vården i år. Personalneddragningar på 300 anställda på några års sikt.
  • Landstinget i Östergötland: Besparingar inom vården på 81 miljoner. Skattehöjning på 65 öre.
  • Västra Götalandsregionen: Generella besparingar på 0,7 procent 2012. Sahlgrenska sjukhuset ska spara 250 miljoner motsvarande 300 heltidstjänster. Skaraborgs sjukhus sparar 220 miljoner.
  • Landstinget i Jönköpings län: Sjukvårdsförvaltningen ska minska sina kostnader med 100 miljoner.
  • Landstinget i Kalmar län: Sjukvården ska spara 70 miljoner innevarande år.
  • Region Gotland: Hälso- och sjukvården sparar 60 miljoner kronor 2012.
  • Landstinget Kronoberg: Vårdbesparingar på 44 miljoner i år.
  • Region Halland: Hallands sjukhus sparar 40 miljoner i år genom anställningsstopp och färre operationssalar och vårdplatser.
  • Landstinget i Blekinge: Blekingesjukhuset ska spara 31 miljoner på ett år.
  • Region Skåne: Skåne universitetssjukhus sparar 450 miljoner kronor. 60 miljoner tas från olika servicefunktioner. Antalet anställda krymper med 500 personer.
  • Källa: Kommunalarbetaren 13/12