Vild strejk på Taxikurir i Örebro

Proletären träffar två av de strejkande, Danyar Hama Amin och Magnus Hedman.

– Vi strejkade för att de flyttat vår växel till Uppsala, säger Danyar Hama Amin. Vi vill ha vår växel här, där den hör hemma. Det funkar inte som det är nu.

– I Nerikes Allehanda stod det bara att vi strejkade för att växeln flyttats, säger Magnus Hedman. Men det är ju effekterna av flytten som är orsaken till strejken. Framför allt den lönesänkning vi drabbats av.

TaxiKurirs växel har alltid legat i Örebro, där den bemannats dygnet runt, året om. Kunderna har kunnat få en snabb service när de ringer, men sedan några månader är växeln uppköpt av TaxiKurir i Uppsala, vars affärsidé är att sköta så många orter som möjligt med så lite växelpersonal som möjligt.

Växelpersonal finns i Örebro under vardagarna på dagtid för att serva företagskunderna och på helgnätterna för kroggästerna, men på vardagkvällarna och söndagarna sköter Uppsala Örebros växel, samt sex andra städer. Detta gör man med två anställda.

Långa väntetider
Detta, anser förarna på TaxiKurir i Örebro, har medfört längre väntetider för att komma fram till växeln, ibland på gränsen till det extrema.

– Kunder har berättat om väntetider i telefonen på 20 minuter, kommer en förare förbi och säger. Enbart de extremt trogna stamkunderna väntar så länge. Dom flesta lägger på efter 30 sekunder och ringer det andra bolaget.

– Ägarna i Uppsala bryr sig inte om detta, säger Magnus Hedman. De tar en fast avgift från varje bil och vi som jobbar natt har fått en stor lönesänkning eftersom vi alla har provisionslön. Det handlar om flera tusen i månaden som vi förlorar. Vissa har gått ner på den kollektivavtalsstadgade garantilönen, som är 96 spänn i timmen. Vem jobbar ständig natt och helg för en sån skitlön? Vem kan försörja familjen på det?

– Vi har blivit friåkare! säger Souhel Hanna som väntar på en kund på centralen. Vi har inte fler kunder än de nu för tiden. Vi får nästan bara stolpkunder.

– Sammanhållningen bland kollegorna var jättebra under strejken, fast vi bara strejkade två timmar, säger Danyar Hama Amin och Magnus Hedman håller med.

– Det är sammanhållningen som är viktigast i såna här lägen. Vi har också stort stöd av de nattchaufförer som inte hade pass kvällen då vi strejkade, det märkte vi på telefonsamtalen vi fick under och efter strejken, menar han.

– Och lika stort stöd som vi fick från de chaufförer som kör på dagtid, lika förbannade, rädda och förvånade blev ägarna och cheferna i Uppsala. Klart de blev förvånade, de har ingen aning om vilka villkor vi jobbar under. De har aldrig brytt sej om att fråga oss, de bryr sej bara om pengarna som strömmar in.

Lokalkännedom
– Glöm inte att skriva att det inte är växelpersonalen i Uppsalas fel, påminner Danyar Hama Amin. De gör så gott de kan, men de kan inte svara på alla samtal.

– Det är även viktigt att växelpersonalen kan staden, annars får man absurda adresser som inte finns, säger Magnus Hedman. ”Hämta Hagagatan rondellen”, fast det inte finns nån rondell på Hagagatan!

– Men det är inget man kan begära av någon som bor sjutton mil härifrån. Felslutet ligger i ägarnas girighet, inte hos växelpersonalen.
Proletären undrar vad som händer framgent.

– Vi kommer naturligtvis att strejka igen, om inte växeln flyttas tillbaka, säger Danyar Hama Amin. Det vi skrev i uttalandet vi antog under strejken håller vi oss till. Vi backar aldrig!

”Vi är inga slavar”
– De ska inte tro att de kan trampa på oss, inflikar Magnus Hedman. Vi är inga slavar, vi vill ha en riktig lön. Det finns roligare saker att göra om nätterna än att sitta och frysa vid en taxistolpe. Stödet för vår sak är enormt stort, större än usurpatorerna i Uppsala kan förstå.  Förutom chaufförerna stödjer både vår lokala växelpersonal samt våra kunder oss.

– Frapperande nog intygade hotellpersonalen på Clarion, där vi hade strejkmötet, att dom stödde strejken. Nu kanske vi äntligen kommer fram när vi ringer taxi åt gästerna, sa de!

Proletären, Örebro
Proletären 43, 2008