Att jobba med pendeltågen

Tåg som inte kan rulla borde inte vara en del av arbetet, men har ofta varit det. De nya X60-tågen har trots sitt eleganta utseende stora brister. Personalens synpunkter vägdes inte in vid beställningen och det blev ”en ofärdig och dålig produkt”, som SEKO:s Pendelklubb sade när tågen började levereras i fjol.

I Västerhaninge, mitt emellan Stockholm Central och Nynäshamn, har detta verkligen märkts. På stationen där arbetar stationsvärden Ann Schenström.

– Sedan 1983 när jag började arbeta här har det aldrig varit sämre turtäthet, säger hon. Man har kört med reducerad trafik och ändå fått ställa in tåg.

En anledning är att till Nynäshamn måste tågen avkortas och detta har inte fungerat med de nya X60-tågen. Fel i tågens datorer gör att de helt enkelt inte går att köra efter från- eller tillkoppling i Västerhaninge. Därför går nu bara de äldre tågen på denna linje.

– Resenärerna är förbannade och största problemet är att vi ofta är de sista att bli informerade vid trafikstörningar, berättar tågvärden Alma Duvnjak som också arbetar på Nynäslinjen.

Misshandel och knivhot
Hon menar att företagets attityd måste förändras och säger:

– Det finns många som vägrar arbeta på tågen till Nynäshamn. De har blivit misshandlade eller knivhotade. Är tåget 20-30 minuter sent och det dessutom är fredag- eller lördagkväll så är det otrevligt och farligt att sälja och kontrollera biljetter på tåget.

Resenärer kan göra annat än hota. Alma Duvnjak berättar även om en oförglömlig lördagskväll på Handens station, några kilometer mot Stockholm från Västerhaninge:

– De tog pulversläckaren och sprayade hela tåget invändigt och sedan tog de sig an plattformen. Tåget fick tas ur trafik.

De gamla tågtyperna X1 och X10 är bättre att arbeta i, anser hon. Detta är inget särskilt högt betyg åt de nya tågen eftersom många X10-tåg är över 20 år gamla och X1 betydligt äldre än så. Rostfläckarna på dessa tågsets utsidor visar både åldern och ett bristfälligt underhåll.

Men Alma Duvnjak gillar sitt arbete efter tre och ett halvt år som tågvärd.

– Än så länge trivs jag, jag tycker om kontakt med människor. Mycket beror på hur man bemöter dem.

Även Ann Schenström trivs trots att hon aldrig vet hur arbetssituationen blir och inte kan påverka den. För henne är det stora problemet att SL, som inte är arbetsköpare, ändå är en osynlig tredje part som det inte går att förhandla med.

– SL har jagat oss i två år med ”mystery-shopping”. Deras kontrollanter kommer anonyma och handlar, sedan kollar de bland annat om tidstämpeln på biljetten är helt korrekt. I deras rapporter står sedan påstådda fel utan att vi fått svara.

Saknar kunskap
De två synliga parterna är facket och stationsentreprenören TraffiCare, som är ett dotterbolag till städföretaget ISS. Ann Schenström anser att det visat sig att TraffiCare saknar kunskap om stationsverksamhet. Men är man som hon kvar över tjugo år i yrket så gillar man sin arbetsplats:

– Västerhaninge station är bra, här är ingen biljettkontroll så det är en av de få stationer där man hinner ge service till resenärerna. Vi har också en jättebra sammanhållning fast vi är fyra väldigt olika människor som jobbar här.

Den större sammanhållningen mellan de två yrkena stationsvärd och tågvärd som Pendelklubben organiserar underlättas av att lönen är densamma. Detta är en medveten linje som fackklubben drivit och lyckats få igenom.

När TraffiCare, som ska vara städproffs, vann upphandlingen om att driva stationerna borde städningen ha förbättrats. Det har blivit tvärtom. Alla anställda, inte bara i Västerhaninge, rapporterar om hur stationer, vagnar och överliggningar är skitigare än någonsin tidigare.
På ett pendeltåg mellan Södertälje och Gnesta kommer en förklaring från en annan tågvärd:

– ISS/TraffiCare är proffsiga, men de är proffs på att tjäna pengar, förklarar Manuel Jimenez.
Han vet vad han talar om, innan sina nio år som tågvärd arbetade han åt detta företag när det hette ASA.

– Fortfarande förekommer det inom ISS att man tar in svart arbetskraft på natten. Det kan till och med hända på dagtid. Jag har invandrade vänner som har tvingats bo och arbeta svart i fyra år.

Även på denna linje är det endast äldre tåg som sköter trafiken. Den enda depå som sköter X60-tågen ligger nämligen i Bro, vilket är så långt från Gnesta man komma med pendeltåg.
Precis som mellan Västerhaninge och Nynäshamn är linjen Södertälje-Gnesta rätt så lantlig. Gnesta ligger till och med utanför Stockholms län och skall man ända hit kostar det därför dubbel avgift. Som ofta annars blir, även på detta tåg, någon irriterad över att betala 20 kronor mera. I Storstockholm har alla lärt sig att nu är det enhetstaxa, men undantagen känner åtskilliga inte till.

Känner resenärerna
Men efter nio år känner Manuel många resenärer och de honom. Hans sätt att sköta jobbet är att har någon glömt plånboken hemma så kan denne få låna till biljetten.

– Nu springer ingen längre med kniv genom tåget, säger han.

Samtidigt som Manuel Jimenez berättar om pojken som en gång på tåget frågade vad han borde bli så kommer en äldre man fram. Han vill skänka Manuel Jimenez en hel kasse nyplockade kantareller och efter en kort förhandling enas de om att dela på svampen. Pojken då? Ja, han är lokförare idag.

Manuel Jimenez måste nog beskrivas som ett socialt geni, eller som en i Pendelklubbens styrelse säger:

– Ger man Manuel en lista för namninsamling så får han till och med de döda att skriva på.

Precis som på Nynäslinjen är underhållet av järnvägen här mycket eftersatt. En bro är i så dåligt skick att trafiken hotas och växelfel eller signalfel är vardagsmat. Men medan ett löfte finns om att satsa 200 miljoner kronor på en upprustning mot Nynäshamn så finns inga pengar till den lika nödvändiga upprustningen av pendeltrafiken mellan Södertälje Hamn och Södertälje central. Förra trafiklandstingsrådet, socialdemokraten och pastorn Anna Kettner, har varken erkänt gamla synder eller önskat tänka framåt.

– Jag har pratat med henne om detta, berättar Manuel Jimenez. Hon sade att förlorar vi valet så går jag till min pingstkyrka.

Han älskar sitt jobb och tycker att på hans linje fungerar det rätt så bra nu, med undantag av städningen och informationen till de anställda. Och så är det den dyra men idiotiska mobiltelefonen som samtidigt är en handdator. Personalen har inte fått välja modell och för att kunna använda den krävs båda händerna, vilket ju måste vara en mardröm för en lokförare eller en tågvärd som redan har händerna fulla.

• Vad är det mest positiva med ditt arbete?
– Kollegorna. Innan var jag mycket sjuk men vägrade att ta pension. För mig är jobbet som medicin. Det är också bra att tågvärdar och stationsvärdar har samma lön.

• Och det mest negativa?
– Vi har för mycket pengar att hantera. Dubbelbemanning på helger eller vakter med på tågen skulle vara en lösning. Jag gillar inte heller skitsnacket bakom ryggen när vi gör fackliga aktioner. Några pratar om att det är bara KPML(r) som är igång.

”Ska vara i allmän regi”
Fast han alltså tycker att trafiken nu fungerar hyfsat, så vet Manuel Jimenez hur han vill att pendeltrafiken ska skötas.

– Jag vill ha kollektivtrafik i det allmännas regi. Hela kollektivtrafiken. Jag vet att till exempel bussförarna i Södertälje tycker detsamma.

Om Gnesta och Västerhaninge ligger en bit från storstadens myller så är det annorlunda med Stockholms Central. Här passerar över 30.000 pendeltågsresenärer varje vardag och här har Pendelklubben fått en ny yrkeskategori som medlemmar. Stationsvärden Christina Axelsson arbetar denna kväll i tunnelplanet på Centralen och berättar:

– Vi har nyligen fått betalvärdar som står två och två en halvtimma vid en spärr och sedan byter till en annan. De är inte ordningsvakter utan kan bara påpeka om någon smiter förbi. Oss hjälper de genom att till exempel öppna grindar för barnvagnar. När de inte är här kan vi inte göra så mycket här nere om någon bara går förbi.

Hon påpekar också att all personal vill tillhöra Pendelklubben och slippa bli uppsplittrade. Även Christina Axelsson menar:

– Det är bra med samma lön för alla oss i Pendelklubben. Det har den nuvarande klubbstyrelsen ordnat.

Betalvärdarna har samma grundlön som Pendelklubbens övriga medlemmar och tjänar därigenom flera tusen mer än tunnelbanans betalvärdar. Gunnar Holmberg är också stationsvärd och just denna kväll arbetar han ovan jord, i en spärr med ingång från Klarabergsviadukten. Han säger:

– Betalvärdarna har fått folk att betala som aldrig förr betalt. Det finns människor som åkt pendeltåg länge men inte ens vetat vad det kostade.

På Centralen finns 24 fast anställda stationsvärdar och cirka 15 vikarier. Alla skiftar mellan spärrarna i tunnelplanet och de i dagsljuset. När den nya taxan med enhetspris började gälla blev arbetsbelastningen oerhörd, främst i de övre spärrarna. Många fler resenärer köper nu enkelbiljetter, som då också skall stämplas, och lägger man till att åtskilliga betalar sina 20 kronor med kontokort är det inte underligt att köerna vuxit.

– Välkommen till helvetet, var den hälsning en kollega gav Gunnar Holmberg inför ett arbetspass.

Men mycket människor kan även vara en trygghet. Christina Axelsson började arbeta som stationsvärd 1978 och har nästan hela tiden varit på Centralen.

– Själv har jag aldrig blivit hotad, det finns alltid folk här. Fast det händer att folk blir förbannade när tågen inte kommer. En gång har jag fått ringa polisen när en kille drog kniv mot ett annat gäng.

Den mystery-shopping Ann Schenström talar om finns också på Centralen. Biljetterna är giltiga en timma och skulle någon stationsvärd se genom fingrarna när en shoppare kommer med en något för gammal biljett blir det också bannor. Men Christina Axelsson berättar detta med ett leende, hon vet att hon kan sitt jobb.

Bra sammanhållning
• Vad tycker då du är bäst med arbetet?
– Arbetskamraterna och att det är en bra sammanhållning på Centralen. Man träffar hela tiden nya människor och jobbet är varierande. Det är alltid något nytt som händer. Jag tror att genom det här arbetet kan man med tiden få större självförtroende och våga prata mer.

• Och vad är det sämsta?
– Alla stopp i trafiken och att man själv inte får någon vettig information att ge till resenärerna, som då blir förbannade. Men det var värre när Citypendeln tog över trafiken. Då fick vi gå ifrån ibland, folk blev tokiga.

Efter alla problem med de nya tågen tänker Christina Axelsson lite framåt:

– Hur ska de nya tågen klara lövfällningen när den kommer? Och vad händer om vi får en snövinter?

En storstad utan fungerande lokaltrafik lever farligt och riskerar att gå under. Alla stockholmare borde någon gång ge ett erkännande till dem som trots privat vinstmaximering i trafiken och de styrandes idiotiska upphandlingar jobbar på.

Det är de som håller igång stadens blodomlopp.


LASSE SIMMONS
Proletaren 40, 2006