Hög tid göra sin röst hörd i avtalsrörelsen

Omedelbart efter högeralliansens valseger drog förpostfäktningen mellan LO och Svenskt Näringsliv inför avtalsrörelsen igång. Det är hög tid att snacket om löner och arbetsvillkor tar fart på landets arbetsplatser.

Den stundande avtalsrörelsen omfattar fler löneanställda än på många år. Lägg därtill regeringsskiftets aviserade försämringar för såväl arbetande som arbetslösa liksom stora och små kapitalisters uppskruvade förväntningar på skärpt högerpolitik med än mer ökande klassklyftor och det står klart att förutsättningarna för en lugn avtalsrörelse är mindre än på många år.

Från ledande fackligt håll hörs redan brösttoner: ”Facket måste börja tala om klass”, skriver Stefan Carlén, Handels förbundsekonom i en självkritisk artikel i LO-Tidningen 29/06. I samma tidning uttalar sig flera fackliga ledare om avtalsrörelsen:

”Om de inte river upp a-kasseförslaget så blir det problem”, konstaterar Sekos avtalssekreterare Sven-Olof Hellman. ”Om alliansen angriper löntagarna så får det självklart konsekvenser”, påpekar Per Winberg, ordförande i Transport. ”Tuppkammen hos vår motpart växer. Just nu är det svårt att veta vilka av Svenskt Näringslivs krav som regeringen kommer att införa och hur det påverkar våra medlemmar”, säger Tommy Andersson, Grafikernas avtalssekreterare.
 
Trots kritiska tongångar vill de förbundsföreträdare som LO-tidningen talat med avvakta regeringens förslag innan avtalskraven fastställs. Men redan nu aviserar alla förbund utom Livs att de föredrar ettåriga avtal framför treåriga på grund av den politiska osäkerheten.

Varnar för konflikter
Inte heller LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skräder orden i en debattartikel i liberala husorganet Dagens Nyheter 22 september: ”LO måste snabbt få veta vilken linje som gäller om arbetsrätten och a-kassan”, skriver hon och varnar för risken att regeringens politik kan ”slänga in Sverige i allvarliga konflikter”.

LO:s ordförande varnar högeralliansen för att smygvägen införa ett systemskifte med en ny låglönemarknad. (Ämnet till trots, den stundande avtalsrörelsen, nämns inte arbetsköparna i Svenskt Näringsliv en enda gång i artikeln.) Hon varnar moderaterna för att förändra konfliktregler och arbetsrätt samt att sänka arbetsgivaravgiften utan att ge löntagarna kompensation.

Samtidigt hävdar Wanja Lundby-Wedin att just moderaternas nya mjuka framtoning i valrörelsen innebär att den nyvalda regeringen saknar mandat för ”förändringar som rubbar balansen på arbetsmarknaden eller i grunden hotar den social välfärden”.

Till det yttre är tonen i den välskrivna artikeln oförsonlig mot den politiska borgerligheten men samtidigt sträcker LO:s ordförande ut handen i frågan om fler jobb: ”Där har regeringen och fackföreningsrörelsen ett gemensamt mål”.

Knappast någon av Proletärens läsare lär luras att tro att de fackliga ledarna genom valresultatet genomgår en radikaliserande metamorfos. Att LO-ledningen inför medlemsmassorna vill framstå som radikalt är ställt utom allt tvivel. Men frågan är om det inte också finns andra syften som att inför medlemmarna söka göra politiken till huvudmotståndare i avtalsrörelsen.

Ny roll för LO?
Genom förbundsförhandlingar är LO sedan länge sidsteppat i avtalsrörelsen. Men genom att göra facklig lönekamp till kamp mot ett föregivet systemskifte, (vi skriver ”föregivet” systemskifte då trots att högeralliansen gick till val på en klart mer arbetarfientlig politik än socialdemokraterna så har det stora nyliberala systemskiftet tveklöst redan genomförts under Görans Perssons fögderi), så hoppas LO-ledningen kunna få en ny roll.

Här passar moderaternas nya linje, att kollektivavtal är bra därför att de är garanten för en konfliktfri arbetsmarknad, gamla sossereformister som hand i handsken enligt devisen:  Hellre ett uselt kollektivavtal än en samhällsfarlig konflikt.

Överhetens diktat
”Wanja Lundby-Wedins inlägg visar att LO inte respekterar valresultatet”, skriver Svenskt Näringslivs vd, Urban Bäckström. Enligt SN ska LO och dess medlemmar lägga sig platt och ”acceptera detta demokratiska utslag”. I mörkermannen Bäckströms ”demokrati” ska folket buga och tyst lyda överhetens diktat.

En ordning som hotas den dag arbetarklassen kräver och tar strid för sin rätt. Men vet också att den klassamarbetsordning som styrs från LO-borgen också hotas av sådan strider.

Det är hög tid att arbetarklassen lägger sin röst inte bara i valurnan utan också i vågskålen inför avtalsrörelsen. Ta de nyväckta fackliga ledarna på orden och kräv mot bakgrund av tio års återhållna löner och den goda samhällsekonomin en verklig kamp för kraftiga lönehöjningar.

LARS ROTHELIUS
Proletären 39, 2006