Tal av Jan Myrdal: Kampen mot krigspolitiken

Mötesdeltagare!
Kamrater!

Klassernas kamp är inget påhitt så som borgarpressen har i uppdrag att skriva. Det är bara att se efter i historien, Europas, Indiens eller Iraks – för att ta tre exempel – de senaste årtusendena. Den präglar också vårt eget tänkande och handlande nu som förr. Den kan också i dagens Sverige röra smått som stort; från så kallad femörespolitik och rätten för busschaufförer att pissa till frågan om själva makten i staten.

Detta tas upp i tre av huvudparollerna för detta möte:
• Nej till privatiseringar – bygg ut offentlig sektor!
• Vi kräver människovärdet åter – rättvisa för sjuka, arbetslösa, ungdomar och pensionärer!
• För arbetarpolitik och socialism!

En nödvändig precisering är dock att det inte heller i Sverige i dag gäller ”arbetsgivarnas attacker mot löntagarna” utan helt konkret arbetsköparnas attacker mot lönearbetarna. Man skall inte låta en härskande klass tänka och formulera åt sig. Den härskande klassen ger inget arbete; den köper arbete. När Karl Marx och Friedrich Engels som ungdomar sökte nå fram till ta ställning i det dåtida samhällsförbättrarbråket formulerade de sin insikt om detta sammanhang som:

”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen. [...] (D)e härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar.”

Detta är inte en tillfällig inledning till det jag har att säga till den fjärde parollen: ”Internationell solidaritet – inga svenska trupper till imperialismens krig!”. Tvärtom. Det förklarar varför olika personer och grupperingar som kallar sig vänster också år 2011 i Europa kappas om att ställa upp för de nutida imperialistiska krigen. Den som ser efter i det förflutna kan iaktta hur – med ytterligt få undantag – hela den dåvarande ledningen inom den europeiska ”vänstern” imploderade 1914. Det kom att kosta många tiotals miljoner av dess medlemmar och väljare livet på det plågsammaste sätt.

Det finns många andra onda exempel på nederlag och misslyckanden.

Samtidigt finns exempel på hur det varit möjligt att i medvetet politiskt arbete bidra till att förhindra de härskande att utlösa och/eller föra ett krig för sina intressen. Fyra berömda sådana exempel från förra seklet är: Hur den svenska arbetarungdomen (och dess allierade) hindrade den svenska härskande klassen att år 1905 gå till krig mot Norge för att bevara den så kallade unionen; hur det världsomspännande arbetet för den så kallade Stockholmsappellen hindrade Förenta staternas planerade atombombskrig mot Sovjetunionen; hur Förenta staterna tvangs retirera från dåvarande Indokina 1975; hur den Kreml-styrda ockupationen av Afghanistan tvangs till nederlag 1989.

Det finns fler och mycket olika exempel. Men vad som är allmänt kännetecknande var tre förhållanden: Det var möjligt att skapa en bred front – också med motståndare – mot det konkreta kriget; genom att utnyttja de inre motsättningarna inom den härskade klassen var det möjligt att undergräva kriget genom att bryta igenom de härskandes informationsmonopol; en mycket stor grupp medvetna krigsmotståndare var beredda att för detta personligen bli för framtiden stämplade, registrerade, svartlistade av den härskande klassens statliga organ.

Det finns också nu i Sverige motsättningar inom den härskande klassen om att den svenska staten blivit en i lydförhållande undergivet krigförande i nya imperialistiska krig. All propaganda i de officiella medierna till trots råder ingen samsyn. Också långt ut på vad som kunde kallas högerkanten finns motsättningar om att det inte längre finns någon svensk försvarsmakt utan blott en statlig svensk soldnärsförmedling. Detta måste vi utnyttja.

I bakgrunden – och som en av drivkrafterna till de nuvarande irrationella imperialistiska krigen – står att hela det nuvarande kapitalistiska systemet håller på att konka. Förenta staternas världsmakt är lika undergrävd som Spaniens på sjuttonhundratalet och Storbritanniens på nittonhundrasextiotalet. Fast vi vet att dessa papperstigrar då, precis som Förenta staterna nu, hade riktiga klor.

Dock är situationen redan nu annorlunda än på trettiotal och femtiotal under förra seklet. Den svenska nyhetsförmedlingen i press, radio och tv är visserligen styrd som tidigare. Men den är nu inte en i världen dominerande; den är snarast lite udda som den i Italien på trettiotalet.

Det märker var och en som på nätet jämför med den nuvarande nyhetsförmedlingen i – de alls icke revolutionära – BRICS-staterna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika). Detta är viktigt. Samman med den ännu rådande officiella yttrandefriheten ger detta ett stort utrymme för de bland oss vilka nu som tidigare vill arbeta med ett inofficiellt nyhetsarbete. Rätt utförd undergräver ett sådant hela den på officiell lögn vilande svenska statens krigspolitik. Nu finns heller inte blott bulletiner utan hela nätet. Som exemplen från andra så kallat borgerligt demokratiska stater visar är det heller inte riktigt möjligt för den härskande klassen att hindra detta utan att undergräva själva sin existens.

Den som undrar över hur det kommer sig att de så kallade grindvakterna i medierna – många gånger forna kamrater i någon marxist-leninistisk organisation – nu utför detta likriktande informationsarbete i de officiella medierna gör gott i att studera den redaktörslag, ”Schriftleitergesetz”, Goebbles lät införa 4 oktober 1933 och fråga sig hur många redaktörer som dömdes under de därefter kommande tolv åren?

Ingen! Det behövdes inte. De självanpassade sig (med omtanke om hustru, barn och bil). Så är det tyvärr. Fast visst finns det utanför grindvaktsskrået hederligt självtänkande skribenter också nu i Sverige.

Ibland smugglar de in någonting i officiella medier. Vilket är bra.

Men hur uttrycka sig? Jag anser på goda grunder att de svenska soldater, flygare, sjömän som mot betalning låter sig beordras till dessa krig personligen är lika ärelösa som en gång de svenska deltagarna i det finländska inbördeskriget eller de svenska deltagarna i Waffen-SS. En god ockupant är en död ockupant, sade vi och våra kamrater i Danmark, Frankrike och österut en gång. Jag vet att den utlänning som kommer med vapen i hand till Afghanistan nu som tidigare vigt sitt liv åt döden. Men huruvida vi skall säga detta om dessa svenska soldnärer är inte en principiell utan en taktisk fråga. Vi kanske inte skall skrämma upp Medelsvensson där han går över det nya spretande gräset med sin gräsklippare i vårsolen, lyckligt omedveten. Men vi kan också inför honom utan vidare återta den svenska socialistiska ungdomsrörelsens krav från nittonhundratiotalet: Inte en man, inte ett öre till militarismen!

Grundläggande för framgången i detta arbete – nu som tidigare – är att det fanns en kärna med en klar uppfattning av den egna krigförande eller krigsvilliga statens klasskaraktär. En som skiljer på taktik och princip. Om det var nödvändigt handlade och skrev man därför (i Sverige 1905, i Förenta staterna 1917, i Frankrike på 1950-talet) så att den härskande klassens stat ingrep med domstolar och fängelser. Men blott om det verkligen var nödvändigt för att skapa medvetenhet.

Kampen mot den svenska statens krigspolitik 1905, anpassningen till Hitlertyskland 1941, samordningen med Förenta staternas krigspolitik 1952 var precis som den nuvarande kampen mot den svenska subsidiariestatens lydkrig nödvändiga för vårt eget folks framtid.