Hoppa till huvudinnehåll
Av
Partistyrelsen (K)

Klasskamp och religion

På Aftonbladets kultursidor har det rasat en debatt om vänstern och islam, initierad av vänstersossen Daniel Suhonen (25/2), som anklagar debattörer som Andreas Malm, Mattias Gardell och Åsa Linderborg för vad han kallar ”vänsterprassel med islam”. Suhonen fick svar på tal av Malm (1/3) och Linderborg (4/3), men då anklagelsen i sak innefattar också Kommunistiska Partiet skrev även partiordföranden Anders Carlsson ett inlägg. Detta inlägg skickades samma dag som kulturredaktionen avslutade debatten med en slutreplik från Suhonen (9/3), varför det inte finns skäl att klaga över utebliven publicering. Debatten är dock viktig och den lär fortsätta i andra forum, varför Anders Carlssons inläggs istället publiceras här.


Visst blir Daniel Suhonens klasskampsretorik lustig med tanke på hans partitillhörighet, precis som Andreas Malm skriver i sin replik. Än mer lustig blir den med tanke på att Suhonen i sitt svar helt överger klasskampen för en tredje ståndpunkt i kampen mot islamofobin. Men låt mig lämna den polemiken därhän för den fråga som Suhonen trots alls reser. För förhållandet mellan klasskamp och religion är definitivt en fråga att diskutera.

Suhonen konstaterar helt riktigt att Marx är felöversatt. Marx skrev aldrig att religionen är ett opium för folket, utan att religionen är folkets opium, vilket ger en annan innebörd. Enligt Marx är religionen något som folket tillgriper för att döva sig självt från jordelivets smärtor; den är ”uttrycket för det verkliga eländet” men också och på samma gång ”protesten mot detta verkliga elände”.

Det är detta vi idag påminns om genom protesterna runt om i arabvärlden. Det verkliga eländet – arbetslösheten, fattigdomen, den sociala utsattheten, ofriheten – tränger igenom alla ideologiska barriärer, också de religiösa. Då spelar det ingen roll om demonstranterna motiverar sitt deltagande i religiösa termer eller om de tackar gud för det som uppnås. Huvudsaken är samlingen kring de gemensamma kraven; är att klasskampen bryter igenom i den ideologiska överbyggnaden och förvandlar de fattigas religion till protest.

Det är inget märkvärdigt med detta. Före franska revolutionen 1789 kläddes så gott som all klasskamp i religiös dräkt, som under bondekrigen i Tyskland på 1500-talet.

Daniel Suhonen fruktar islamismen och dess krav på religiös överhöghet i staten. Som honom är jag för sekularism och därmed motståndare till såväl islamism som kristen fundamentalism. Religionen skall vara en privatsak i förhållande till staten.

Men vad är problemet i förhållande till den rörelse som nu utvecklas i arabvärlden? Är det ett problem att rörelsen också omfattar religiösa människor, vilket kräver antireligiös propaganda? Eller är denna bredd en styrka?

Här menar jag att Suhonen helt missar sin egen poäng. Han ser inte klasskampen för att den till delar klär sig i religiös dräkt.

Detsamma gäller faktiskt islamismen. För om vi skall närma oss denna företeelse enligt Suhonens klassmodell, som jag bejakar, så måste vi klä av islamismen dess religiösa insignier och betrakta den klassmässigt. Vilka klasskrafter står bakom islamismen? Mitt mycket grova svar är att islamismen utgör en nationell bourgeoisies verktyg för inflytande i och kamp mot inhemsk arbetarklass, som i Iran, men också och samtidigt detta klasskikts protest mot utländsk dominans, vilket ger dess dubbla karaktär.

Hamas kan vara progressivt i förhållande till Israels terrorpolitik och på samma gång reaktionärt vad gäller sitt program för ett fritt Palestina. Varvid vi måste fråga oss vilken sida som för närvarande är överordnad. Tjänar kampen för ett fritt Palestina på splittring mellan religiösa och sekulära krafter?

Jag tror bara att det svekfulla gänget i Ramallah svarar ja på den frågan, om ens de. Den sekulära vänstern, som PFLP, svarar kategoriskt nej. Här blir jag inte klok på Suhonens ärende. Vill han större palestinsk splittring?

Nu lär vänstern i arabvärlden sköta sin kamp utan goda råd från Sverige, så låt mig istället gå över till vårt eget land, där Suhonens frågeställning är minst lika relevant. Hur hantera den religiösa dimension som växande muslimsk invandring och aggressiv islamofobi för in i svensk arbetarkamp?
Också här är Suhonen märkvärdigt svarslös. Han diskuterar inte ens sin egen frågeställning.

Man kan och måste närma sig islamofobin på ett humanistiskt plan, som vår tids rasism. Men arbetarrörelsen måste ha ett bredare perspektiv, då islamofobin är ett verktyg för religiös och etnisk splittring av arbetarklassen och därmed en tvångströja på en klasskamp som kräver enigt uppträdande.

Det är detta perspektiv som gör kampen mot islamofobin till en ödesfråga för alla som vill en klassmedveten arbetarrörelse. Klassmedvetenhet går inte att förena med nationell självförhävelse eller med föreställningen om att vissa arbetare är så förtappade att de helst av allt bör kastas ut ur landet. Islamofobin korrumperar den infödda delen av arbetarklassen.

Men det finns också ett bakvänt problem, givet av invandrares utsatthet i ett Sverige som diskriminerar dem på tusen och en sätt. Utsattheten ger en tendens att söka sig till den egna gruppen eller religionen, inte som arbetare, utan som invandrare, en tendens som borgerligheten bejakar genom ”mångkulturalismen”. Det ger klasslöshet också vid den andra poolen. Den primära gemenskapen, klassen, försvinner i en mångfald som inte inkluderar arbetaridentitet.

Hur hantera detta dubbla problem? Vi kommunister, som dagligen och stundligen brottas med frågan i vårt arbetsplatsarbete – inte som ett teoretiskt problem att svänga sig med i den offentliga debatten, utan som ett praktiskt – framhåller det klassperspektiv som Suhonen talar så vackert om, men inte konkretiserar.

Till såväl infödda som invandrade arbetare säger vi: Uppträd som arbetare! Svensk eller invandrare, kristen eller muslim, troende eller icke troende spelar ingen roll, det som betyder något är det gemensamma intresset som arbetare.

Till svenska arbetare säger vi: Sparka uppåt, inte nedåt! Det är inte arbetare som har det sämre än du som hotar jobben och välfärden, utan den kapitalism som skinnar oss alla in på bara kroppen.

Det kan synas banalt, men är som hållningssätt den enda möjligheten för en vänster som vill enhet på klasskampens grund. I en situation då arbetarklassen knappt är medveten om sig själv, inte minst till följd av det socialdemokratiska klassamarbetet, är det inte skillnaderna mellan arbetare som skall framhävas, utan det som förenar.

Suhonen efterlyser vänsterkritik av islam. Till vad klassmässig nytta, frågar jag? Tjänar arbetarenheten på kritik av en minoritetsgrupps religiösa tro, en tro som saknar ställning i den borgerliga överhöghet som håller oss nere och som just denna överhet odlar för att splittra?

Till det vill jag avslutningsvis påminna Daniel Suhonen om Marx ord i den text han uppenbart läst eftersom han citerar ur den.

”Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. /…/ Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal vars gloria religionen är”, skriver Marx.

Det är kloka ord, trots att de är skrivna för länge sedan. I kampen mot religiösa föreställningar går det inte att börja uppifrån, med uttrycket för eländet – det är idealism – utan kampen måste ta sin början i verklighetens jämmerdal.

Klasskampen börjar inte med religionskritiken, vilket Suhonen tycks tro. Det är tvärtom. Religionskritiken börjar med klasskampen.