Hoppa till huvudinnehåll
Av

Pensionsbedrägeriet

Dagens pensionssystem arbetades fram i tysthet bakom stängda dörrar. Den interna kritiken inom bland annat socialdemokratin var kraftig, men partiledningarna fullföljde sveket.

Under förevändningen att det förmånsbaserade ATP-systemet var alltför kostsamt växte det fram krav på ett nytt pensionssystem som utgick från livsinkomst och inbetalda premier.

Den första principiella överenskommelsen ägde rum 1994 mellan de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna, efter det att de under ett par år arbetat för att få en bred parlamentarisk överenskommelse om ett nytt pensionssystem.

För att ta fram hur det nya pensionssystemet skulle utformas tillsattes en arbetsgrupp av politiker. Från början deltog samtliga av de dåvarande sju riksdagspartierna i den så kallade Pensionsarbetsgruppen som inrättades redan 1991.

Efter att det formella beslutet fattades 1994 om att ATP-systemet skulle skrotas för att ersättas av ett avgiftsbaserat system valde dock V och MP att ställa dig utanför överenskommelsen.

Pensionsarbetsgruppen arbetade bakom stängda dörrar. Partierna kom överens om att hålla ihop, inga ändringar fick göras utan att alla först var eniga.

När frågan avgjordes i riksdagen 1998 var därför alla kompromisser och handslag redan gjorda. Året efter trädde det nya pensionssystemet i kraft med vissa övergångsregler.

Entusiasmen inom Pensionsarbetsgruppen hade varit stor inför uppgiften, men allmänhetens insyn var lika med noll. Mycket stod på spel och därför fick svenska folket inte delta för att påverka utgången av uppgörelsen. Till och med intern kritik inom det socialdemokratiska partiet tystades ned.

En arbetsgrupp inom partiet hade som uppgift att sammanställa åsikter som fanns i pensionsfrågan. Den kom fram till att en klar majoritet av de socialdemokratiska medlemmarna ville behålla det gamla ATP i stället för att införa ett nytt system.

I efterhand har det avslöjats att kritiken mot en pensionsuppgörelse var mycket hård från partidistrikt, arbetarkommuner och fackföreningar runt om i landet. De ville behålla och modernisera ATP i stället för att införa ett nytt pensionssystem baserad på individuella lösningar.

Partiledningen valde att hemlighålla den interna kritiken för att smidigare fullfölja sveket och vilseleda allmänheten om att det nya systemet skulle ge bättre utdelning och trygghet för pensionärer än vad ATP kunde leverera.

Men så blir det inte. Nu blir pensionen knappt hälften av tidigare lön. För att komma i nivå med ATP tvingas alla att arbeta längre, tills man fyllt 69 år för dagens unga. Och värre blir det med tiden, medan pensionärer i dag får se sin pension sänkas när den så kallade bromsen slår till.

Politikerna trodde på full sysselsättning och att aktiebörserna ständigt skulle gå uppåt och ge ett tillskott i pensionssparande. Fundamentet för pensionssystemet är finansiellt inte hållbart i social mening. Snällt sagt.

Systemet är tillkommet i nyliberal anda, till skillnad mot ATP där kollektiv lösning stod i förgrunden. För att lyckas med systemskiftet utestängdes folket från möjligheten att påverka. Risken för ett nej var alltför stor.