Råvarujakt i norr
Lokala medier rapporterar om mångmiljardinvesteringar på Nordkalotten, på land och till havs. Oljebolag, gruvföretag och transportbolag har guldvittring. Utvecklingen i norra Sverige liknar den gamla kolonialismens framfart i det som nu kallas underutvecklade länder.
I detta högerns tidevarv med privatiseringar och utförsäljningar inbjuds det till avhämtning av nationella rikedomar. I så motto är högern ”internationalister”. Säljer ut hemma och för krig hos andra.
I slaget om oljan, gasen och mineralerna får lokala intressen i allt större utsträckning stryka på foten. Jakten på vinster känner inga begränsningar.
Samtidigt rustar militären och bildar allianser av skilda slag och benämningar, de flesta under Nato-flagg. Utvecklingen i Barents hav och på Kalotten med enorma investeringar får naturligtvis konsekvenser av rivalitet. Riskkapitalet är bland de större intressenterna. Bolag som norska Statoil och ryska Gazprom är på väg in i ett sam-arbete.
Svensk militär anger utvecklingen i norr som kritiskt område. Flera länder, främst från Nato, övar och utvecklar sin kapacitet i Norrbotten.
Ryssland finns geografiskt i området, men även som intressent.
Det finns all anledning att fundera på varför två stora flygbaser växer fram i Norrbotten. Basen i Vidsel är redan frekventerad av utländska flygvapen. Enligt uppgift från militären kommer investeringarna i RFN-basen vid Vidsel att mer än flerdubblas de kommande åren.
F-21 basen nära Skällarim kommer att ”återuppväckas” för ökande aktiviteter, också detta enligt uppgift från militären. Även området kring Arvidsjaur är tingat av militären, bland annat för tester och utveckling av drönare (förarlösa flygplan).
Tänk tanken att ett flertal gruvbolag från skilda länder och globalt riskkapital ser sina strategiska intressen i Sverige hotade. Vem skall försvara dem mot hotet? Kan Sverige bli ett sådant hot, till på köpet på sitt eget område? Så länge vi är med i EU knappast, men vårt territorium är strategiskt högintressant. Vilka sneglar redan åt vårt håll?
På lite sikt kan man nog förvänta sig att Sveriges nuvarande förhållande till Nato leder till fullt, öppet medlemskap. Nästa fråga är vad som kommer att hända med EU. Och lika viktigt vad som kommer att hända i Mellanöstern och i de afrikanska råvarustaterna.
Det som hände i Libyen kan mycket väl bli det omvända i Barents- och Kalott-området.
Sverige är en munsbit i jakten på mineraler, fritt inträde och behjälplighet med analyser av gamla fynd. Minerallagen justeras med jämna mellanrum till prospekterarnas fromma.
Just nu, i skrivande stund, meddelas att Viscaria koppargruva åter öppnas, kopparpriserna stiger och åter går det att göra vinster på koppar.
Mer än 100 internationella och nationella företag prospekterar för närvarande i Sverige, i Jokkmokk det engelska bolaget Beowolf. De menar sig ha funnit en enorm järnmalmskropp på berget ”Kallak” (Beowolfs egna namn på berget). Det är inte sant, då fyndet varit känt sedan 1940- eller 50-talet. Däremot håller de på att fastställa storleken på fyndigheten, lämplig för dagbrottsbrytning.
Kallak-projektet måste ses som en del av den utveckling som nu går mot tilltagande rivalitet. Fyndigheten är en mycket liten del av de totala fyndigheterna, men detta till trots ekonomiskt intressant enligt Beowolf.
Dagbrottsgruvor är ökända miljöskändare, spåren borde förskräcka.
Fyndigheten ligger i direkt anslutning till Luleälvens källflöden. Inte långt därifrån finns en av dammarna i älven; Parki.
I närheten ligger också byn Randijaur med ett ansenligt antal hushåll. Intill berget bor sex-sju bofasta.
Området är sedan gammalt en del av samernas flyttled och renbetesland. Samerna avvisar gruvbolagets planer. En demonstration mot gruvetableringen samlade cirka 200 deltagare den 4 februari 2012 i 40 graders kyla.
LKAB är ett av de svenska företagen i gruvnäringen. Idag säljer LKAB huvudsakligen nationellt förädlade produkter. Detta ger så klart långt bättre inkomster än den oförädlade råmalmen gjorde.
Men skulle inte statliga LKAB:s enorma vinster istället kunna bli ekonomiska förutsättningar för vårt lands självförsörjning av åtminstone järnmalm? I LKAB:s halvårsrapport 2011 uppges att 28 miljoner ton per år kan brytas för närvarande. Råstålsproduktionen i Sverige 2011 uppgick till 4,87 miljoner ton.
LKAB står idag för 90 procent av järnmalmsproduktionen i Europa.
Men ”självförsörjning” hotar den maximala vinsten, och där finner vi motargumentet: LKAB är ett statligt vinstdrivande företag.
Riksdagen talar om vikten av mineralexporten ”som ett nationellt intresse”. Hur går det ihop med att utländska bolag, till exempel Beowolf, tar vinsterna av det ”nationella intresset”? Kapitalismens drivkrafter frambringar de mest absurda företeelser.
– Risken är stor att företaget använder den som de kallar rena järnmalmsfyndigheten som ett alibi, en språngbräda för att bryta de näraliggande kopparfyndigheterna, där de verkliga pengarna/vinsterna finns. Koppargruvor är bland de giftigaste som finns, menar naturfotografen Tor Lundberg från Randijaur/Jokkmokk angående ”Kallakprojektet”.
Så till sist en kommentar till att Beowolf kallar berget för Kallak. I själva verket heter berget öster om fyndigheten Roavvoaivve och Átjek. Kallak kommer från sjön mitt i det stora området. På originalspråk heter den Gállakjávrre. Gállak nämns i en gammal sägen: gállaga jussa; nattfrost på hösten, när dimman stiger från vattnet och nästan blir rimfrost. Myggen dör då.