Ständig tillväxt?
Ett av nyliberalismens modeord är tillväxt. Gärna ökad tillväxt eller till och med ständig tillväxt. För vår näringsminister Maud Olofsson har tillväxten blivit ett mantra som upprepas nästan lika ofta som orden entreprenör och småföretagare.
Småföretagandet och tillväxten ska lösa de samhälleliga problemen. Så förtjusta i tillväxten är nyliberalerna att de om deras förhoppningar inte uppfylls och ekonomin krymper istället talar om negativ tillväxt.
Med en miniräknare och elementära kunskaper i matematik kan var och en övertyga sig om att en ständig tillväxt inte är möjlig inom det begränsade system som vår planet Jorden utgör. Låt oss anta att den årliga produktionstillväxten skulle vara blygsamma tre procent. Efter drygt 20 år skulle då produktionen vara fördubblad, efter 50 år femdubblad och efter 100 år skulle produktionen vara nästan 20 gånger så stor.
En årlig tillväxt på sex procent skulle säkerligen glädja nyliberalerna än mer. Då skulle produktionen fördubblas på bara 12 år, efter 50 år skulle den vara nästan 20 gånger så stor och på 100 år skulle den vara över 300 gånger så stor! Utritad i ett diagram kommer varje tillväxtkurva att till en början öka lite försiktigt för att efter en tid böja av allt brantare uppåt. Ju högre tillväxt desto brantare kurva. Tillväxten blir vad matematikerna kallar exponentiell.
Miljöminister Andreas Carlgren ställer sig förstås bakom tillväxttanken, men vid högtidliga tillfällen talar han också om en hållbar utveckling. Men en växande produktion kräver förstås en växande mängd råvaror och mer energi. Eftersom, globalt sett, energin till största delen kommer från fossila bränslen, så leder tillväxt till ökade koldioxidutsläpp.
På radions nyheter meddelas i skrivande stund att de globala utsläppen av koldioxid ökar på grund av den ökande tillväxten. Tillväxten sägs ge det överskott som krävs för satsningar på miljön, men tär samtidigt på de globala resurser man säger sig värna. En långsiktigt hållbar utveckling kan knappast kombineras med ständig tillväxt.
Tillväxten sägs också garantera jobben och rädda välfärden. Samtidigt ser vi hur arbetslösheten i många länder permanentas på en hög nivå på samma gång som välfärden skärs ned.
Men en global tillväxt kan väl i alla fall minska fattigdomen i världen? Höga vinster sägs ju leda till investeringar och nya jobb. Den nyliberala vågen som har svept över världen har gett ökande vinster och skapat fler dollarmiljardärer än det någonsin funnits tidigare. Hur många ytterligare miljardärer behövs för att bli av med fattigdomen?
Utan en rimlig fördelning av rikedomen leder tillväxten till hyperkonsumtion för ett fåtal och permanent fattigdom för andra. Men fördelningspolitik är idag ett mycket omodernt ord.
Den finns stora mänskliga behov att fylla. Men istället leder tillväxten till överkonsumtion och växande mängder av avfall och sopor. Dels ger själva produktionsprocessen upphov till utsläpp och avfall, men framförallt skapar de allt mer kortlivade och snart omoderna produkterna berg av sopor som blir allt mer svårhanterliga.
Lättast är det att dumpa det farligaste avfallet i de fattigaste länderna. Där finns ju ändå redan den mest miljöfarliga produktionen. I jakten på tillväxt väger miljöfrågorna lätt.
Ett litet bidrag till ökad tillväxt och konsumtion kanske vi ändå kan bjuda på. Låt oss skaffa ett par miniräknare och skicka dem till Maud Olofsson och Andreas Carlgren.