Svenskt världsrekord i profit

Förra året fick 25 storföretag i Sverige i genomsnitt en vinst på 268.000 kronor för varje anställd. I topp ligger LKAB med otroliga 1.810.000 kronor, vilket är världsrekord enligt den amerikanska affärstidningen Forbes. Här ligger vinstmaskiner som Microsoft i lä, inte ens Bill Gates klarar att för varje anställd kunna ta ut 1,5 miljoner mer i vinst än vad denne får i lön.

Löneutrymme
Nu när kraven inför avtalsrörelsen skall spikas kommer IF Metall och säkert även andra fackförbund att som vanligt tala om ”det tillgängliga löneutrymmet”. Men detta meningslösa begrepp döljer verkligheten. Det finns ingen anledning att arbetare i bästa fall skall få några tusen mer om året när aktieägarna får hundratusentals kronor av varje anställd. Pengar finns ju bevisligen i företagen och att de har så mycket pengar beror på att lönerna har varit alldeles för låga.

Siffrorna ovan visar att det är helt andra krav än de vanliga 2-3 procenten som är rimliga att ställa i de kommande avtalsförhandlingarna.

Fördubblade vinster
Det är tidningen Dagens Arbete som har gjort undersökningen av de 25 företagens vinster och också jämfört med vinsten per anställd år 1998. Även detta år var ett av de dittills bästa för kapitalisterna, men sedan dess har vinsterna per anställd nästan fördubblats. Mellan 1998 och 2005 ökade de i snitt med 84 procent.

Gruvor och stålindustrin går på högvarv nu och efter Astra Zenecas andra plats med 738.000 kronor i vinst per anställd kommer SSAB och Boliden. Både Sandvik och Atlas Copco, som ju tillverkar för gruvindustrin, finns med på tio i topp men det gör också Volvo och Ericsson.

I somras rapporterade Proletären från SSAB Tunnplåt i Borlänge. Där, precis som i Luleå, fick stålarbetarna inte ett öre mer än det centrala avtalets 470 kronor i månaden i årets lokala förhandlingar. Vice ordförande för IF Metalls Järnbruksklubb Conny Carlson sade då att:

– Företaget säger nu öppet att alla löneökningar ska ha betalats genom rationaliseringar. Därför minskar hela tiden den andel av det producerade värdet som går till arbetarna. Det gäller också för tjänstemännen. Klubbens medlemmar kräver nu ettåriga avtal.

Idag vill klubbordföranden där, Sture Bergvall, att facket skall förändras:

– Vi har haft för få konflikter på sistone. Särskilt de unga vet inte vilken makt man kan få om man är enig och drar åt samma håll.

Vinstdelning
SSAB har vinstdelning, vilket innebär att om vinsten blir tillräckligt hög så kommer små smulor tillbaka till de anställda. När systemet infördes lovade företaget att vinstdelningen inte skulle påverka lönerna, men nu låter det annorlunda. Under årets förhandlingar fick Järnbruksklubben höra att bara det ändrade taket för vinstdelning motsvarade en löneökning på nästan 400 kronor.

Vinstdelning kan ju heller aldrig bli en framgångsväg för arbetare, den innebär att man först accepterar låga löner och sedan eventuellt får en minimal del av de höga vinster dessa löner medfört. Men IF Metalls avtalssekreterare Anders Tiderman ser saken annorlunda. Han säger till Dagens Arbete:

– Om vi inte kan träffa avtal om vinstandelar hotas hela grundvalen för industriavtalet. Då riskerar vi en löneexplosion inom vissa företag med spridningseffekter till andra företag (Proletärens kursivering) som inte klarar av att betala löneökningarna.

Hans rädsla för en ”löneexplosion” delas inte av Sveriges metall- och industriarbetare. I Gävle finns en av de få tillverkande enheter som Ericsson har kvar i Sverige. Där kommer inte ens 10 procent av dem på fabriksgolvet upp till riksgenomsnittets 20.000 kronor i månaden för verkstadsarbetare. En arbetare där säger:

– Men nog väntar vi på ett rejält lyft och varför kommer det inte nu när företaget ändå går så bra?

Ericsson gjorde i fjol en vinst på 590.000 kronor per anställd.

Kräver 3.000
Den enda fackförening som hittills ställt krav som en aning kan nagga på övervinsterna är gruvarbetarna i Kiruna. Där kräver man att underjordstillägget skall höjas med tretusen kronor i månaden och att avtalen skall bli ettåriga.

Inte ens om de får igenom sina krav kan det kallas en löneexplosion efter alla magra år för Sveriges arbetare. Kraven är ändå ett nödvändigt brott mot de eländiga några hundra mer i månaden som varit det vanliga under alltför lång tid.

LASSE SIMMONS
Proletären 41, 2006