Bara 329 dagar kvar
• • Bara 329 dagar kvar, står det på dagstidningens första sida. Igår var det bara 330 dagar. Nedräkningen är i full gång, det verkar bråttom att hinna ut ur 1900-talet.
– Vilket tjat, tyckte någon vid fikabordet. Man blir trött på alltihop.
Instämmer. Det nya årtusendet kändes mer spännande på större avstånd.
När jag var liten levde vi i rymdåldern, trodde vi. År 2000 skulle vi
kunna köpa biljetter till månen. Nu nästan fyrtio år senare är man mest
oroad för om hissen kommer att fungera som vanligt. Kommer bilen att
starta? Finns det vatten i kranen?
Det verkar konstigt om den moderna tekniken inte pallar för
tusenårsskiftet som jag var förvarnad om redan som femåring. De som
byggde Titanic kunde väl inte förutse att ett isberg skulle komma på
drift. Men datanördarna i Silicon Valley måste ha tittat i en almanacka
någon gång de senaste tjugo åren. Kan man tycka.
Ovissheten inför vad som väntar är så stor att Jönköpings kommunalråd
kommer att vara samlade i rådhuset under nyårsnatten. De fem är redo
att gripa in om något går snett med alla de andra digitala nollorna.
Den kinesiska regeringen har i alla fall tagit ett resolut grepp för
att få fart på säkerhetsarbetet.
Alla chefer på Kinas flygbolag har fått order om att de ska upp och
flyga 1 januari nästa år. En grym åtgärd, tycker Unge i tidningen Vi –
som att låta en landstingsdirektör lägga in sig på ett vanligt sjukhus.
Eller som att sänka lönen för Postens nye vd till avtalsenlig
ingångslön för en brevbärare: 11.200 i månaden. Eller tvångsmata Marit
Paulsen med Belgian Blue och salmonellasmittat kött. Eller…
*
Det låter så bra när Göran Persson säger att allt ska utredas och
sanningen ska fram. Att frågan om åsiktsregistrering ska vi inte släpa
med oss in i nästa årtusende.
Jag tänker på Anna. Hon var och förblev kommunist i hela sitt vuxna liv
fram till sin död vid nära åttio års ålder. ”Vi var så himla fattiga så
det var nästan självkvart”, sa hon om någon undrade varför.
Anna stod i Säpos register. Det visste hon, för hennes son hade hejdats
i sin karriär inom polisen just därför. Hon tyckte inte om hans
yrkesval. Men talade ändå stolt om att det var hennes Jonny som fört ut
Clark Olofsson från bunkern vid Norrmalmstorg. Kontakten mellan mor och
son var bruten sedan länge. Hon såg honom i tv ibland. Anna var
hjärtegod. En gång kom hon i dispyt med oss andra i partiet. Vi hade
skrivit en valplattform med den klatschiga rubriken ”Sätt en tumme i ögat på
kommunalråden – rösta på KPML(r)”. Det låter inte trevligt, sa Anna,
det verkar så hotfullt. Nu säger Sten Andersson att vi ägnade våra
möten åt att konspirera och förbereda revolutionärt våld och skriva
dödslistor. Det var därför vi måste övervakas.
För egen del erkänner jag ansvar för den flygbladsrubrik som uppmanade
15.000 jönköpingsbor att sätta tummen i ögat på folkvalda politiker.
Säpo kanske tog det på bokstavligt allvar. Det är svårt att veta vad
nollor är programmerade att göra.
Men mot vems säkerhet var Anna ett hot?
*
Det finns ett par andra olösta frågor från 1900-talet som jag undrar över:
1. Vart tog ubåtarna vägen? Svenska politiker har förklarat att
sovjetiska ubåtar på 80-talet systematiskt höll på med att spionera på
svenskt fostervatten. Nu har arkiven öppnats i Ryssland och allt och
alla är till salu för dollar.
Hitta då åtminstone en spion som kan berätta. Låt Carl Bildt eller
Maj-Lis Lööw visa upp en ryss som kan bekräfta ubåtskommissionens
slutsatser.
2. Var är Allan Larsson?
Han var som bekant finansminister 1990-91. Han genomdrev att Sverige
skulle ansöka om medlemskap i EU. Han var också med och EU-anpassade
oss med egenavgifter, karensdag, kortare semester mm. Larsson
utsågs 1994 till generaldirektör i Unionen, där han skulle driva
”arbetslinjen” och den svenska modellen för att komma till rätta med
arbetslösheten.
Han blev ett av ja-sidans främsta argument i EU-valet. ”Det är ju
faktiskt inte Allan Larsson vi ska folkomrösta om” stönade Gudrun
Schyman i en debatt med Mats Hellström. Men det var förgäves. Många
räknade med Allan.
Nu är han sedan mer än fyra år försvunnen. Inte ett ord, inte ett
livstecken. Massarbetslösheten och den ekonomiska oredan består. Var är
Allan? Har han blivit tagen som gisslan? Råkat illa ut på Bryssels
bakgator? Drabbats av minnesförlust? Det är mycket begärt av trogna
(s)-väljare att de nu ska skicka nya politiker till EU. De har rätt att
veta om Allan Larssons öde.
*
Det nya millenniet verkar få nog med att hantera sina egna nollor.
Därför vill jag ha svar på mina frågor inom 329 dagar. Jag orkar inte
med alla ytliga försök till sammanfattningar och listor över vilka som
varit störst, vackrast och mest betydelsefulla under seklet som gått.
Hellre gräver jag ur minnet fram en lätt patetisk dikt, mer än åttio år
gammal.
Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig Parisstudent.
Ture
Nermans rader känns kusligt aktuella ibland när man tittar på
tv-nyheterna, även om det inte handlar om Belgien.
CARL-JOHAN ULFF, brevbärare
Proletären 6, 1999
Instämmer. Det nya årtusendet kändes mer spännande på större avstånd.
När jag var liten levde vi i rymdåldern, trodde vi. År 2000 skulle vi
kunna köpa biljetter till månen. Nu nästan fyrtio år senare är man mest
oroad för om hissen kommer att fungera som vanligt. Kommer bilen att
starta? Finns det vatten i kranen?
Det verkar konstigt om den moderna tekniken inte pallar för
tusenårsskiftet som jag var förvarnad om redan som femåring. De som
byggde Titanic kunde väl inte förutse att ett isberg skulle komma på
drift. Men datanördarna i Silicon Valley måste ha tittat i en almanacka
någon gång de senaste tjugo åren. Kan man tycka.
Ovissheten inför vad som väntar är så stor att Jönköpings kommunalråd
kommer att vara samlade i rådhuset under nyårsnatten. De fem är redo
att gripa in om något går snett med alla de andra digitala nollorna.
Den kinesiska regeringen har i alla fall tagit ett resolut grepp för
att få fart på säkerhetsarbetet.
Alla chefer på Kinas flygbolag har fått order om att de ska upp och
flyga 1 januari nästa år. En grym åtgärd, tycker Unge i tidningen Vi –
som att låta en landstingsdirektör lägga in sig på ett vanligt sjukhus.
Eller som att sänka lönen för Postens nye vd till avtalsenlig
ingångslön för en brevbärare: 11.200 i månaden. Eller tvångsmata Marit
Paulsen med Belgian Blue och salmonellasmittat kött. Eller…
*
Det låter så bra när Göran Persson säger att allt ska utredas och
sanningen ska fram. Att frågan om åsiktsregistrering ska vi inte släpa
med oss in i nästa årtusende.
Jag tänker på Anna. Hon var och förblev kommunist i hela sitt vuxna liv
fram till sin död vid nära åttio års ålder. ”Vi var så himla fattiga så
det var nästan självkvart”, sa hon om någon undrade varför.
Anna stod i Säpos register. Det visste hon, för hennes son hade hejdats
i sin karriär inom polisen just därför. Hon tyckte inte om hans
yrkesval. Men talade ändå stolt om att det var hennes Jonny som fört ut
Clark Olofsson från bunkern vid Norrmalmstorg. Kontakten mellan mor och
son var bruten sedan länge. Hon såg honom i tv ibland. Anna var
hjärtegod. En gång kom hon i dispyt med oss andra i partiet. Vi hade
skrivit en valplattform med den klatschiga rubriken ”Sätt en tumme i ögat på
kommunalråden – rösta på KPML(r)”. Det låter inte trevligt, sa Anna,
det verkar så hotfullt. Nu säger Sten Andersson att vi ägnade våra
möten åt att konspirera och förbereda revolutionärt våld och skriva
dödslistor. Det var därför vi måste övervakas.
För egen del erkänner jag ansvar för den flygbladsrubrik som uppmanade
15.000 jönköpingsbor att sätta tummen i ögat på folkvalda politiker.
Säpo kanske tog det på bokstavligt allvar. Det är svårt att veta vad
nollor är programmerade att göra.
Men mot vems säkerhet var Anna ett hot?
*
Det finns ett par andra olösta frågor från 1900-talet som jag undrar över:
1. Vart tog ubåtarna vägen? Svenska politiker har förklarat att
sovjetiska ubåtar på 80-talet systematiskt höll på med att spionera på
svenskt fostervatten. Nu har arkiven öppnats i Ryssland och allt och
alla är till salu för dollar.
Hitta då åtminstone en spion som kan berätta. Låt Carl Bildt eller
Maj-Lis Lööw visa upp en ryss som kan bekräfta ubåtskommissionens
slutsatser.
2. Var är Allan Larsson?
Han var som bekant finansminister 1990-91. Han genomdrev att Sverige
skulle ansöka om medlemskap i EU. Han var också med och EU-anpassade
oss med egenavgifter, karensdag, kortare semester mm. Larsson
utsågs 1994 till generaldirektör i Unionen, där han skulle driva
”arbetslinjen” och den svenska modellen för att komma till rätta med
arbetslösheten.
Han blev ett av ja-sidans främsta argument i EU-valet. ”Det är ju
faktiskt inte Allan Larsson vi ska folkomrösta om” stönade Gudrun
Schyman i en debatt med Mats Hellström. Men det var förgäves. Många
räknade med Allan.
Nu är han sedan mer än fyra år försvunnen. Inte ett ord, inte ett
livstecken. Massarbetslösheten och den ekonomiska oredan består. Var är
Allan? Har han blivit tagen som gisslan? Råkat illa ut på Bryssels
bakgator? Drabbats av minnesförlust? Det är mycket begärt av trogna
(s)-väljare att de nu ska skicka nya politiker till EU. De har rätt att
veta om Allan Larssons öde.
*
Det nya millenniet verkar få nog med att hantera sina egna nollor.
Därför vill jag ha svar på mina frågor inom 329 dagar. Jag orkar inte
med alla ytliga försök till sammanfattningar och listor över vilka som
varit störst, vackrast och mest betydelsefulla under seklet som gått.
Hellre gräver jag ur minnet fram en lätt patetisk dikt, mer än åttio år
gammal.
Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig Parisstudent.
Ture
Nermans rader känns kusligt aktuella ibland när man tittar på
tv-nyheterna, även om det inte handlar om Belgien.
CARL-JOHAN ULFF, brevbärare
Proletären 6, 1999