Hoppa till huvudinnehåll
Av
august.eliasson@proletaren.se

Kreativ ideolog i arbetarnas tjänst

Borgarklassen segrar sig ner i socialt sönderfall. Det menar årets mottagare av Jan Myrdalbibliotekets Leninpris, frilansjournalisten och författaren Mikael Nyberg. Proletären har träffat honom hemma i Bagarmossen för att prata om arbetsliv, klasskamp och dagens vänster.

Mikael Nyberg tar emot mig i sin lägenhet i ett vårsoligt Bagarmossen. I lägenheten är väggarna täckta av konst, hyllmetrar med böcker och barnens teckningar.

– Har du sett att taxiförarna protesterar idag, frågar han mig innan jag ens hunnit ta av mig ytterkläderna.

Ungefär samtidigt som jag satte mig på tunnelbanan mot Bagarmossen ställde 200 taxichaufförer sina bilar vid Landstingshuset på Sveavägen i en gemensam protest mot det nyligen upphandlade färdtjänstavtal som dumpar deras löner.

Mikael Nyberg har redan hunnit engagera sig i deras kamp mot sänkta löner. En kamp som inte bara handlar om några hundra taxichaufförer i Stockholm utan om avregleringar, upphandlingar och lönedumpning som blivit vardag för arbetare i hela Sverige.

Hemmet i Bagarmossen är också arbetsplats. Här redigeras tidningen Clarté, som Mikael Nyberg är chefredaktör för. Just layout-biten, formgivning och bilder, är något han arbetat länge med. Och gillar att arbeta med.

– Sen har ju Clarté tillgång till brorsans bilder också.

Ja, intresset för bild och formgivning tycks vara ett släktdrag. Mikael Nybergs bror, Robert Nyberg, är känd för sina vassa satirteckningar och mamma Birgitta Ståhl-Nybergs verk pryder, förutom ett par Clarté-omslag, också väggarna vid Akalla tunnelbanestations perrong.

– Även farsan har gjort en hel del politiska bilder, fortsätter han och avslöjar att nästa Clarté, med tema bostadspolitiken, kommer att prydas av en av pappans bilder.

Att till exempel få använda en helvetesskildring av den senmedeltida konstnären Hieronymus Bosch i en artikel om kapitalismens kris är ett roligt och kreativt arbete, konstaterar Mikael Nyberg och lyckas elegant föra över samtalet till vad vi ska ägna en stor del av intervjun åt, läget på de svenska arbetsplatserna.

– Det är färre och färre sådana kreativa jobb i arbetslivet nu, allting blir mer industrialiserat och rutiniserat. Det gäller också inom journalistiken.

I sin bok Kapitalet.se, utgiven 2001, gör Mikael Nyberg upp med myten om det postindustriella informationssamhället där arbetaren är en utrotningshotad kvarleva från 1970-talet. Den seglivade myten är en del av kapitalistklassens ideologiska offensiv.

I själva verket har samhället inte alls avindustrialiserats. Tvärtom underordnas allt fler samhällssektorer det kapitalistiska produktionssättets logik.

Journalistiska artiklar, även politiska debattartiklar, blir till produkter som i första hand ska generera uppmärksamhet och klick, och därmed annonsintäkter. Mikael Nyberg skriver själv regelbundet debattartiklar mot ersättning, i till exempel Aftonbladet.

– I pessimistiska stunder kan man undra om även jag är en del av en underhållningsindustri.

Utvecklingen undergräver demokratin och utarmar samhällsdebatten. Kända människor ska producera tyckande och åsikter för att generera vinst åt tidningens ägare.

– Så länge orden inte är förbundna med verkliga politiska rörelser är vi bara ett slags narrar, fortsätter Mikael Nyberg.

– Det är skillnaden mellan nu och 60- och 70-talet. Då fanns det starka förbindelser mellan de intellektuella, Vietnamrörelsen och rörelserna på arbetsplatserna med strejker och maskningsaktioner.

Mikael Nyberg menar att åren kring 1968 var mycket mer än ett studentuppror.

– Det var inte så att de intellektuella gick i täten och de folkliga rörelserna fladdrade efter. Det var snarare tvärtom. De folkliga rörelserna öppnade ögonen på de intellektuella för hur det såg ut på arbetsplatserna.

Liksom så många andra i Mikael Nybergs generation väcktes det politiska intresset åren kring 1968. Hemma, i ett av Danderyds få hyreshus, fanns influenser från mammans landsbygdsproletära bakgrund. Morföräldrarna hade varit torpare, morfar skogsarbetare och senare målare. Tidigt väcktes också intresset för journalistiken och skrivandet.

– En jul fick vi en duplicerings-apparat, berättar han och försöker förklara för en 2010-talsjournalist vad det är. Vi nöjer oss med att kalla det för en sorts kopierings- och tryckmaskin.

– Så vi började göra en tidning på skoj, jag och mina syskon. Det var förresten då brorsan började rita.

Familjen kände författaren Sara Lidman som höll brandtal på de första Vietnamdemonstrationerna. Och på den vägen var det. 15-årige Mikael Nyberg gick med i FNL-grupperna hösten 1968 i en tid då allt tycktes svepas med i förändringens vindar.

– Vietnamrörelsen skolade en hel generation. SSU-gäng, som tidigare ägnat sig åt att äta ärtsoppa och supa med moderater, lade ner verksamheten och gick med i lokala FNL-gruppen.

Han var med i KFML som senare blev SKP, som i sin tur upplöstes när vänstervågen ebbade ut. 1977 gick han med i Clarté.

Själva utgivningen av en tidning var helt avgörande för föreningens överlevnad, menar Mikael Nyberg.

– Det har varit väldigt lärorikt. Jag har haft oerhörd glädje av alla diskussioner, debatter och ibland hårda motsättningar i Clarté. Man tvingas skärpa sin argumentation!

En timme in i intervjun har jag ännu inte berört det som kanske är huvudanledningen till att jag sitter i Mikael Nybergs kök. Han är tilldelad 2016 års Leninpris och har redan fått de obligatoriska frågorna av andra journalister om hur det känns att få ta emot ett pris uppkallat efter Lenin. Det har Mikael Nyberg inga problem med.

– Jag är glad och hedrad! Priset är en uppmuntran inte bara för pristagaren utan för ett brett kollektiv av politiskt kämpande människor.

Att Leninpriset upprör i borgerlig media är inte så konstigt, menar han. Det är ett mått på samhällsdebatten. När Lenin dog hyllades han som en viktig politisk gestalt av socialdemokraten Hjalmar Branting. Idag är synen på Lenin och Sovjetunionen en annan.

– Det finns oerhört mycket att diskutera om Sovjetunionen men det är ett faktum att det hade varit mycket svårare att genomdriva framsteg, som det demokratiska genombrottet, utan denna revolution i kapitalismens periferi.

Den ryska revolutionen och Sovjetunionen tvingade borgerligheten att kompromissa. Utvecklingen i Sovjetunionen på 1980-talet var ett led i en bred borgerlig motoffensiv i stora delar av världen, menar Mikael Nyberg.

När Sovjetunionen föll samman kunde ett litet samhällsskikt berika sig på privatiseringarna av statlig egendom. Precis som i Sverige.

– Det är ett slags upplösning av samhällets hela infrastruktur. Borgarklassen segrar sig ner i ekonomisk depression och socialt sönderfall. Det finns ett stort mått av irrationalitet och dumhet i den här utvecklingen.

Mikael Nyberg nämner järnvägens förfall efter avregleringarna. Många industriföretag vet idag inte om deras gods kommer fram i tid.

– Dumheten är systematisk. Beslutsfattarna är inte korkade men för varje enskild aktör som har årets bokslut som mål blir dumheten rationell.

Järnvägen och avregleringarna är ämnet för Mikael Nybergs senaste bok, Det stora tågrånet, om hur allt fler delar av samhället underordnas privatiseringseländet.

Både Kapitalet.se och Det stora tågrånet utgår från golvet, från arbetande människors vardag. Mikael Nyberg försöker gå till källan när han ska skriva. Han besöker arbetsplatser, pratar med arbetarna och de som faktiskt är direkt berörda av samhällsförändringarna.

En annan viktig influens är hans egen arbetslivserfarenhet. Skrivandet gav inte alltid tillräckligt med inkomster och i 14 år arbetade han deltid på Årsta partihallar som lagerarbetare.

– Jag var en sån där modern flexibel arbetskraft som de kunde ringa efter när många var sjuka.

På lagret lastade Mikael Nyberg allt från vindruvor till potatis, varor som skulle ut till Konsumbutiker runt om i Stockholm. När beställningarna kom in kunde de som var snabba och erfarna välja de order som gav bäst utslag i ackordet, samtidigt som ingen ville ta de tuffaste, berättar han.

– Mygel i lådan kallade vi det. Det gjorde att stämningen blev rätt dålig. Man gick runt och var avundsjuk på de som hade fått de bästa orderna.

För att få slut på myglet skrev arbetarna gemensamt på en lista där de lovade att alltid ta den översta ordern i lådan. För de allra mest eftertraktade beställningarna införde de ett lottningssystem.

– Jag jobbade ju bara deltid men det var ett oerhört slitsamt arbete för de som jobbade heltid. Samtidigt fanns en puls i arbetet. Vissa dagar var lättare och det gick att spela kort eller bara sitta och snacka. Sånt som gör arbetslivet värt att leva.

Lagerarbetet tillhör de yrken som förändrats de senaste åren. Effektiviserats, skulle nog kapitalisterna säga. Mikael Nyberg berättar att han intervjuat lagerarbetare i Tyskland som arbetar för nätbutiken Amazon.com.

– En liten dator och scanner talar om exakt vilken våning, hylla och hyllplats de ska gå till, exakt hur många av en viss vara de ska ta och vilken hyllplats de ska hasta vidare till.

Något utrymme för att själv planera och lägga upp arbetet finns inte. ”Ni är inte här för att tänka”, fick arbetarna höra av cheferna. Orderplockarna övervakas med hjälp av ett GPS-system.

– Står de stilla i fem minuter kommer basarna springande och undrar vad de håller på med. Utrymmet för att stå att prata med polarna finns inte längre. Arbetarna blir mänskliga robotar.

Ett annat system som används i lagerarbete är planerad underbemanning, berättar Mikael Nyberg. Något som blivit vanligt även i hemtjänsten och sjukvården i Sverige.

Bemanningen på arbetsplatsen planeras inte för att täcka topparna utan tvärtom strax under den normala arbetsinsatsen. Systemet är hämtat från Toyota i Japan och är ännu ett exempel på hur industrikapitalistiska metoder används i fler och fler sektorer.

– Förutsättningen för det här är att man löser upp normalarbetsdagen med visstider, vikariat och liknande.

Därmed, menar Mikael Nyberg, är vi i vissa avseenden tillbaka i de förhållanden som rådde före taylorismen. Taylorismen var ett system som utvecklades i början av 1900-talet för att organisera arbetet mer ”effektivt”, genom bland annat tidsstudier av arbetsmomenten. Det var ett system för att driva upp arbets-takten, men det förment vetenskapliga innebar ändå en viss möjlighet för fackföreningarna att förhandla om mängden och priset på arbetet.

Ackordssystemet syftade till exempel till att hetsa arbetarna men det var samtidigt ett relativt genomskinligt system. Arbetarna hade vetskap om vad som förväntades av dem, de visste när de gjort tillräckligt och de kunde hitta lättnader i systemet.

På Amazon.com är ackordssystemet avskaffat. Hetsen fortsätter men genomskinligheten är borta. Bara cheferna vet hur mycket arbetarna måste producera varje dag.

– Man är tillbaks i ett chefsgodtycke, samtidigt som de löpande banden och andra delar av taylorsystemet drivs hårdare än någonsin.

De slimmade systemen för vad Karl Marx hade kallat utsvettning av arbetskraften bryter mark i allt fler samhällssektorer genom upphandlingssystemet. När olika företag konkurrerar om anbud finns i stort sett bara en sak att bräcka varandra med.

– Teknik och maskiner är ju samma för alla. Vad ska man då konkurrera med? Jo färre och billigare personal.

Upphandlingssystemet och marknadsmekanismerna motiverades med att det skulle bli effektivare och billigare. Men för staten och samhället kostar det istället ofta mer.

Med planerad underbemanning, upplösning av normalarbetsdagen och uppiskad arbetstakt är vi tillbaka i en kapitalism som mer liknar den Karl Marx undersökte. Ändå finns det de som menar att vi lämnat industrikapitalismen, och därmed dess idéer, bakom oss.

Delar av vänstern tycker sig leva i en helt ny sorts kapitalism där förtrycket ändrat karaktär. I sin sociala karantän, långt från arbetsplatserna, trasslar de in sig i försöken att beskriva den ”nya” kapitalismen.

– Jag är allergisk mot den typ av akademisk marxism som krånglar till det. Man får känslan av kejsarens nya kläder.

Samtidigt söker fler och fler människor efter alternativ, när motsättningarna ökar.

– I arbetarrörelsens barndom var tanken att skapa ett jämlikt samhälle, sen sa socialdemokratin att de ville ha ökad jämlikhet. Idag är parollen minskad ojämlikhet.

Det finns en brist på strategi och långa perspektiv i vänstern. Vi befinner oss i en situation som närmast liknar den inför franska revolutionen.

– En parasitär överhet lever gott medan samhället runtomkring faller sönder. Men vänstern har inte längre perspektivet att arbetarklassen måste ta över. Den söker bara bromsa en utveckling som till synes obevekligt banar sig väg.

Bristen på strategi går hand i hand med avskildheten från arbetarkollektiven.

– Så länge man inte har förbindelser med verkliga folkliga rörelser kan man inte åstadkomma någonting.

Återigen vänsterns isolering. Där vissa vill göra vita arbetarmän på landsbygden till fiender. Medan andra utmålar invandrarna som ett hot mot den inhemska arbetarklassen. Lösningen måste vara enheten i den gemensamma kampen.

– Ska man snacka ihop sig på jobbet i fackliga frågor måste man förbise olikheter i andra frågor. Det är det enda sättet att överbrygga motsättningen mellan arbetare med invandrarbakgrund och de med hel-svensk bakgrund.

I senaste numret av Clarté skriver Mikael Nyberg
om flyktingfrågan, både ur ett historiskt och dagsaktuellt perspektiv, och vänsterns förhållande till situationen.

– Migrationen är sprungen ur, och förstärker, ojämlikheten i världen. Därför är den en olycka, men en gemensam olycka! Det är ju en olycka i allra högsta grad för de som tvingas fly, men också för de som blir kvar. Migrationen förstärker sönderfallet i dessa samhällen.

Det betyder inte att vänstern ska ska stänga gränserna.

– Möjligheten att fly, asylrätten, är en tillgång för mänskligheten som vi bör försvara. Ta bara Lenin och Marx, utan möjlighet att fly hade de nog inte blivit så långlivade.

Det är inte bara krig som skapar flyktingar. Det pågår en ekonomisk process där tidigare ordnade och fungerande samhällen i den globala periferin faller sönder. Människor kommer att tvingas lämna sina hem så länge vi har ett kapitalistiskt samhälle.

– De kommer att ta sig hit på ett eller annat sätt hur vi än gör. Huvudfrågan är därför vilka villkor de ska möta. Ska vi ha en underklass utan sociala, fackliga och medborgerliga rättigheter, en apartheid light? Det är ytterst det som den pågående striden om taxiförarnas villkor handlar om. Varje politik som går ut på att avskilja något slags äktsvensk arbetarklass från överexploaterade underskikt kommer att leda till svåra nederlag.

Mikael Nyberg bjuder på pasta och ostfyllda köttbullar. Tiden har gått fort och jag har ändå flera frågor kvar i mitt anteckningsblock. Men de får vänta. Jag har dessutom ett tåg att passa.

I en intervju med Hallandsposten om årets Leninpris kallas Mikael Nyberg för en ”doldis inom vänstern” jämfört med tidigare pristagare som Maj Sjöwall, Jan Guillou och Mikael Wiehe. Inget ont om dessa kulturpersonligheter, tänker jag, men nog var det dags att ge priset till en verklig ideolog.