Dylans politiska tonart
Nobelpristagarens stöd för Israel har alltid varit osvikligt
Stödet för Israel från den evangeliska kyrkan i USA är ovillkorligt och materiellt. Under årens lopp har deras medlemmar gett miljontals dollar till sådana grupper i Israel, som motsätter sig varje form av eftergifter till palestinierna.
Den moderna högeralliansen mellan Israel och kristen sionism har spelat en viktig roll i att befästa USA:s totala stöd för staten Israel.
Sådan hjälp och stöd åt sionismen ingick redan vid mobiliserandet av inflytelserika amerikanska grupper i media, industri och politik för att få med USA i kriget vid sidan av de allierade, som under första världskriget 1917 stod såväl inför ett hotande nederlag mot Tyskland och en hotande revolution i Ryssland.
Initiativtagaren till upprättandet av Israel, Englands utrikesminister Balfour, var själv erkänd antisemit, som också fasade vid tanken att Storbritannien skulle ta emot fler judiska immigranter, varför ett judiskt hemland i Palestina ur Englands synpunkt verkade vettigt.
På liknande sätt som idag Islamiska Statens terror och europeisk islamofobi ömsesidigt befrämjar varandra, spelade, då och framgent, europeisk antisemitism och sionism varandra i händerna.
Man kan nu, mot bakgrund av 100 års erfarenhet, fastslå att varken Europas folk eller det judiska folket har gynnats av denna samverkan.
En vanlig dogm hos evangeliska kristna är att templet i Jerusalem måste återupprättas inför Messias andra återkomst till Bibelns Land.
I Sverige är därför stödet åt det sionistiska projektet – det vill säga Israel – i vissa frireligiösa kretsar starkt. Till exempel inom KD och på senare år inom SD, som använder sig av sin antiislamska agitation för att taktiskt agitera även i dessa kretsar.
Kristna sionister i Väst har enligt den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu funktion som ”nyttiga idioter”.
Bakom sina solglasögon behåller Bob Dylan sina ideologiska preferenser för sig själv – det är snart 60 år sedan han under vänsterrörelsens uppsving lät sig inspireras av den medvetna vänsterns poeter och sångare som till exempel Woody Guthrie.
En sak har han dock aldrig svikit – stödet åt Israel inklusive dess fördrivning av Palestinas arabiska folk och dess många slaktarkrig med USA-stöd mot grannländerna som följt därav.
Han har ofta, trots protester från sina fans, givit konserter i Israel och enligt uppgift skänkt ansenliga summor till landet.
När Dylan på 70-talet konverterade till den evangeliska kyrkan innebar detta inte på något sätt att han behövde ge upp sitt stöd för det sionistiska projektet och Israel.
När svenska entusiaster, liksom akademien, nu hyllar Dylans ofta njutbara rim- och sångkonst vore det kanske ändå på sin plats om, åtminstone de som anser sig vara lite progressiva, gjorde sig det lilla besväret att, annat än i bisatser, notera i vilken politisk tonart han sjunger.