Kvinnors löner står och stampar. Sedan 2019 har lönegapet mellan kvinnor och män i princip stått still. Kvinnor som grupp tjänar i genomsnitt 9,9 procent mindre än män. På ett år är det ungefär 54.000 kronor. Det blir 4.500 kronor mindre varje månad än vad män som grupp tjänar.
Omräknat i arbetstid på en åttatimmarsdag får kvinnor betalt för sju timmar och tolv minuter. Resterande 48 minuter jobbar kvinnor gratis. Medan män får betalt för åtta timmar. Fortsätter man att räkna om, räkna upp, väga in och ta hänsyn till deltid, utbildning och ålder visar statistiken att då återstår drygt fyra oförklarliga procent. De fyra procenten presenteras av forskningen, men det tycks inte sätta några spår hos politiker eller fackföreningsledare.
Förklaringen stavas kön. Löneskillnaden mellan kvinnor och män bottnar i den urgamla kulturella uppfattningen att män är överordnade kvinnor och att kvinnor är underordnade män. Och att män har försörjningsansvaret för familjen. Båda förklaringarna måste ses som gravt förlegade i dagens Sverige. Det är gamla patriarkala strukturer som måste brytas ner och försvinna. Det står helt klart att frågan om löneskillnaden mellan kvinnor och män är samhälleliga och därför krävs det samhälleliga lösningar.
Lönegapet är ett hinder för jämställdheten. Och ett hinder för kvinnor att kunna leva i ekonomisk självständighet. De låga lönerna håller kvar kvinnor i ett ekonomiskt beroende av en man. Det kan betyda att en kvinna tvingas att stanna i ett omöjligt förhållande av oro för att inte klara ekonomin själv.
4.500 kronor är mycket pengar, särskilt för dem med lägst inkomst. Det kan vara skillnaden mellan att kunna betala hyran för en bostad med ett rum till eller trångboddhet, nya vinterstövlar till barnen eller att köpa begagnade, att gå på restaurang, se film på bio eller att ständigt avstå och hålla sig inom hemmets fyra väggar.
Såväl ansvariga politiker som fackföreningsledare i kvinnodominerade fack vet detta och har vetat det länge. Ändå står kvinnors löner och stampar på samma fläck. I välfärden där politikerna är ytterst ansvariga är det möjligt att skjuta till mer pengar till höjda kvinnolöner. Men det löser inte lönefrågan för kvinnor inom handel, och hotell och restaurang. Där måste facken driva lönekraven.
Men utsikterna till att politiken eller att de fackliga ledarna ska göra det är mycket små, nästintill obefintliga. När exportindustrin satt märket följer de övriga facken efter.
Avskaffa jobbskatteavdraget så att löneförhöjningar betalas av den som köper arbetskraften. Visst är de pengar som jobbskatteavdraget ger välkomna, men avdraget dränerar statskassan på pengar som behövs i välfärden. Jobbskatteavdraget för 2026 beräknas kosta 17 miljarder.
Allt talar för att kvinnor måste dra igång en lönekamp själva. I den kampen kan lönerna höjas och samtidigt kan gamla patriarkala föreställningar brytas ner.
